Astroteaterns Marianne Scheja lockar fram livslusten – med hjälp av teater

På Astroteatern får unga vuxna med Aspergers syndrom bearbeta det jobbiga och öva på drömmarna: ”Marianne är som en extramamma”

Hon är sjuksköterskan som gick teaterskola – och sen blev familjeterapeut.

I dag driver Marianne Scheja Astroteatern där unga vuxna med någon form av autism genom att skriva, öva och agera, dels bearbetar det förflutna, dels förbereds att bättre klara av vardagen.

– Det omöjliga går – det bevisar de här ungdomarna, säger Marianne.  

När Marianne Scheja, 53, för fem år sen genom omsorgsföretaget Stöd & Resurs, fick möjligheten att kombinera teater med KBT, nappade hon på en gång.   

I dag deltar cirka 16 unga vuxna mellan 18 och 30 år i Astroteatern, som ingår i en daglig verksamhet för vuxna med LSS-stöd som diagnostiserats med någon form av autismspektrumtillstånd, till exempel Aspergers syndrom.

Två gånger i veckan samlas man i gårdshuset i centrala Stockholm för att tillsammans improvisera, lära sig stress- och impulskontroll genom bland annat avslappningsövningar – och skriva manus.

Vill locka fram livslusten

Dels skriver man om och improviserar kring händelser – ofta jobbiga – som varit, dels övar man sig på beteenden och färdigheter man drömmer om. Det kan röra sig om allt från ögon- och kroppskontakt och hållning, till förmågan att våga säga nej eller ta kontakt med andra människor. Varje år sätter man sen upp en nyskriven pjäs där man deltar utifrån sin egen förmåga, antingen på eller vid sidan av scen.

– Min uppgift är att locka ut livslusten och modet ur de här ungdomarna och bygga på det som redan finns där genom positiv kommunikation. Här skiftar vi fokus från det självkritiska tänkandet, säger Marianne.

– Jag skapar en årsplan för var och en och genom våra individuella samtal lär jag mig om deras unika svårigheter och möjligheter – och drömmar.

Just nu spelar gruppen pjäsen "Tablettroulette" på Olympiateatern i Stockholm. Den svarta komedin vittnar om personliga upplevelser av en ofta skakig och oförstående psykvård, men bevisar också vilket arbete deltagarna lagt ner – och vilken potential de besitter. För Marianne är de sanna hjältarna ensemblen som överkommit bland annat tvång, fobier, ångest, självskadebeteenden och depression för att tillsammans kunna spela teater. 

– I början kunde vi sitta och arbeta koncentrerat i två minuter – i dag kan de som varit med länge arbeta i 90 minuter utan paus.

– Under det senaste året har de blivit ett så tajt gäng, många har blivit nära vänner och personer man för några år sen inte trodde skulle överleva planerar resor ihop. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det, säger Marianne.

Övervann depression

Tidigare i vår syntes Karl Nygren, 26, Cecilia Bergström, 20, Amanda Carlberg Larsson, 27 och Jenny Petri, 24, i Svt-serien "Den som får finnas" om aspergers syndrom. Att Marianne är anledningen till att de alla stått på Astroteaterns scen, att hon lär dem ”stå upp inuti”, är de rörande överens om.  

– Många vågar egentligen men kan vara osäkra på sin förmåga – är jag bra nog? Marianne får ut sidor av mig som jag inte ens visste att jag hade och hon har en ängels tålamod, säger Karl som gått här i fyra år.

Jenny – som varit med från start – vågade knappt gå ut när hon började på teatern. Långsamt började hon göra vardagliga saker som att handla och ta tunnelbanan och har till och med jobbat.

– Om man känner sig nere så lirkar Marianne med en så att man klarar av det utan att det känns jobbigt. Hon är som en extramamma.

Cecilia har länge lidit av depression. Att under det senaste året få hålla på med teater har gjort henne gladare, på något vis nästan räddat hennes liv. Amanda, som gått här i runt fyra år, håller med. Trots att hon spelat teater sen barnsben mådde hon i början så dåligt att hon inte vågade stå på scen. I dag är hon gruppens regiassistent. Att se dem hon i dag kallar sina närmsta vänner blomma ut på scen, ger Amanda lika mycket som att själv våga stå på den.

– Jag var så deprimerad i början att jag knappt orkade gå hit. I dag är jag äntligen mig själv igen och levnadsglad. 

Många av Astroteaterns deltagare har dessutom kunnat avmedicinera i takt med att man lärt sig hantera sina känslor. På sikt är tanken att deltagarna ska må tillräckligt bra för att utifrån sina egna förutsättningar börja plugga eller jobba, som Karl.

För Marianne har jobbet med teatern utvecklats till mycket mer än den deltidstjänst det egentligen skall vara. När det är som allra mest intensivt lägger hon ner 70 timmar i veckan på verksamheten.   

– Jag har lärt mig oerhört mycket om mina största intressen och kall – att hjälpa och berätta. Men också att det omöjliga går – det bevisar de här ungdomarna, säger Marianne.