Vaknade utan armar och ben

Svante Lidén

Alexandra Andersson, 21, drabbades av en ovanlig infektion – nu inspirerar hon andra att inte ge upp

RASBO/ÄNGEBY. Vem var det som sa att det inte går?

Att det är omöjligt?

Att man inte orkar?

Det måste i så fall ha varit någon som inte träffat Alexandra Andersson, 21.

– Ingenting är omöjligt, säger hon.

Det är tolv grader kallt och snön faller sakta över fälten i Ängeby, inte långt från Uppsala.

Rimfrosten har bäddat in landskapet och de uråldriga ekarna ser ut som magiskt glaserade bakverk.Det är fantastiskt vackert.

Och egentligen lika fantastiskt osannolikt.

Det vi ser skulle inte vara möjligt.

Men, som Alexandra säger: ”Ingenting är omöjligt.”

För fyra år sen var hon i stallet – som vanligt.

Dagen efter skulle hon tävla i årets första hopptävling. Målet var att komma vidare till DM.

För en hästtokig 17-åring kunde livet knappast vara bättre.

Men.

– Jag kände mig lite hängig och hade lite ont i benet.

Inget alarmerande. Men det var början på mardrömmen.

Hon blev sämre under kvällen och natten.

På morgonen kördes hon in till akuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Hon hade fått konstiga svarta fläckar på magen.

Fem veckor senare vaknar hon sakta till liv igen

Utan händer. Utan underben. Större delen av vänsterarmen var borta.

Läkarna hade skurit bort stora stycken från ryggen och axlarna.

De hade utkämpat en närmast desperat kamp för att hinna ta bort den döda vävnaden innan den hann sprida sig ännu mer i Alexandras kropp.

– Jag vägde 38 kilo när jag vaknade.

Vad hade hänt?

Alexandra hade drabbats av en ovanlig meningokockinfektion. I vanliga fall angrips hjärnhinnan. Men ibland, mycket sällan, angrips den övriga kroppen. Följderna kan bli förfärande: blodförgiftning, kollapsat immunförsvar, blodproppar som hindrar syresatt blod att komma fram. Kroppen börjar dö – bit för bit.

Den enda möjligheten att rädda patienten är att man hinner ta bort den döda vävnaden innan den sprider sig.

Den som blir så sjuk som Alexandra brukar inte komma tillbaka.

”Handlar om att våga”

Alexandra vägde 38 kilo när det till slut vände.

– Allt kändes så luddigt i början ...

Ju mer hon berättar desto svårare är det att fatta.

För ett år sedan träffades vi hemma i hennes radhus i Rasbo utanför Uppsala. Hon hade just flyttat in och pratade om livet – och alla dess möjligheter – på ett sätt som fick en gammal cynisk gnällspik som undertecknad att skämmas.

Hon är en bra berättare och det känns nästan som om man är med henne: i sjukrummet när hon satte sig upp i sjuksängen för första gången, på hennes träning, när hon tog de första stegen med proteserna och när hon släppte gåstolen och GICK!

Och när hon levererade julklappen hemma i Rasbo för tre år sen: ”inte ens mamma visste något, men jag hade bestämt mig för att stå upp när gästerna kom.”

– Det handlar om att våga, att inte vara rädd för att ramla eller för att det ska göra ont, utan att ta steget.

Gäller inte det livets alla skiften?

Går med proteser

Hon träffade en lårbensamputerad tjej på Stockholm Horse show och bestämde sig:

– Jag ska rida igen.

Hon sålde sin gamla hopphäst och köpte quartern Cocky Diana och en westernsadel.

– Känslan när jag satt upp på henne? Hallå! Jag rider själv!

Det har gått ett år.

Hon går bättre, proteserna är inget som märks.

– Jag trodde inte att det var sant att man skulle kunna gå med dubbla proteser, men nu har jag bevisat det själv, säger Alexandra.

– Jag tänker inte på proteserna längre.

Alexandra har skaffat körkort och bil – en enorm Chevrolet Uplander som hon själv kör till jobbet på Neurosedynskadades förbund i Stockholm. Det blir 16 mil om dagen.

– Det kan bli problem när jag parkerar på handikapplatserna och hoppar ur bilen. Det syns ju inte att jag har proteser. Och att jag inte har några händer upptäcker de kanske inte heller direkt.

Vill ge andra hopp

Hon jobbar halvtid och har träffat flera unga människor med liknande skador som hon själv. Hon vill inte gå in på några detaljer men säger:

– Det är viktigt att få träffa någon som är i samma situation.

– För mig var det där svårt, de flesta är ju äldre, det finns ju inga fler som jag.

– När man träffar en någorlunda jämnårig så träffar man någon med liknande tankar, någon som befinner sig på samma nivå i livet.

Vad tycker du om att bli en Svensk Hjälte?

– Det är ju ingen tävling. Men det är en stor vinst för mig i min resa.

– Det känns speciellt att människorna i juryn tycker att jag är värd det här.

– Det är bra att jag syns – för jag tror att jag kan ge andra människor hopp.

Ingenting är omöjligt.

Det ångar från Alexandras häst Cocky Diana.

Hästen får jobba hårdare än vanligt när hon pulsar omkring därute i djupsnön.

Men Cocky Diana kämpar på hon också.

Precis som Alexandra.

TV: ”Jag skrek: Jag vill inte dö”

Se Alexandra Andersson berätta i TV4 hur hon tog sig igenom sin svåra sjukdom.

Alexandra svarar

Vad har du i fickan just nu?

– Jag har ingen ficka.

Vilken bok läser du just nu?

– Den andra Twilightboken.

Favoritfilm:

– ”A walk to remember”. Den handlar om en rätt nördig tjej som får skolans coolaste kille.

Vilken är din märkligaste ovana?

– Kanske att jag säger ”Förståru?” hela tiden. Pappa retar mig för det. Förr sa jag ”Fattar'ru?”

Vad gör du om tio år?

– Svår fråga. Jag vet inte, har ingen aning, jag har inte ens tänkt så långt. Jag lever för dagen.

Drömresa?

– Att få åka till Jamaica och uppleva en reggaekonsert på stranden.

Vilket är det vackraste ord du vet?

– Gud vad svårt. Lycka är kanske inte det vackraste ordet – men det som betyder mest.

Vilken musik lyssnar du på när ingen annan hör?

– Jag står för det jag lyssnar på. Helst ska det vara reggae.

Vad är lycka för dig?

– Inte vet jag, det finns så mycket att bli lycklig av.

Vem är din egen hjälte?

– Lady Gaga är min hjälte och förebild. Hon står för vem hon är och hon har verkligen hjälpt mig att tro på mig själv.

”Har djävlar-anamma”

Namn: Alexandra Andersson.

Ålder: 21.

Bor: Radhus i Rasbo utanför Uppsala.

Familj: Pappa Peter, mamma Helena och två chihuahuor, Kobben och Björne.

Inkomst: 89 800 kronor.

Juryns motivering:

Alexandra är en Svensk Hjälte 2010 för att hon tagit sig igenom en svår sjukdom på ett positivt sätt – och för att hon inspirerar andra genom sitt djävlar-anamma.

Hela hösten har Aftonbladets läsare och TV4:s tittare letat vardagshjältar.

Vi fick in 1 000-tals nomineringar, och vår jury har efter ett hårt jobb valt ut sex hjältar som alla varit modiga på olika sätt.

Nu är det dags att presentera dem.

I dag får ni träffa förebilden Alexandra Andersson från Ängeby.