Begravdes i lavinen – räddades av vännerna
Uppdaterad 2015-11-09 | Publicerad 2015-11-06
Oscar, 23, blev levande begravd under snön
I ögonvrån såg han hur väggen av snö rasade in.
Några ögonblick senare var Oscar, 23, levande begravd i lavinen.
Vännerna agerade blixtsnabbt – och räddade hans liv.
– Det var den längsta kvarten i mitt liv, säger Emanuel Gideonsson.
Följ Svenska Hjältar på Facebook
Det var i januari i år som Emanuel var tillsammans med vännerna Marcus Johansson och Petter Roslund i Kittelfjäll för att hälsa på Oscar Uvemo som jobbade där över vintern.
De är alla vana skidåkare och gav sig ut för att ta vara på nysnön. Det var lavinvarning 3 av 5. En vanligt förekommande varning.
– Vi åkte i en markerad men opistad nerfart inom liftsystemet. Men vi hann bara åka två åk, säger Emanuel.
Han och Marcus åkte ner först. Sen är det Oscars tur.
Han åker ut och ser i ögonvrån hur hela sidan rasar in.
– Man hann inte tänka eller göra så mycket, det gick otroligt fort, säger han.
Han begravs under snön.
– Paniken var värst i början. Jag var jätteorolig för att kvävas till döds. Sen lugnar man ändå ner sig. Tänker att det går inte att göra något och försöker hålla sig lugn och spara kraft, säger Oscar.
Sen tar syrebristen över och allt blir svart.
Hela bergssidan släpper
Petter ser hur hela bergssidan verkar släppa bakom Oscar.
– Jag förstod knappt vad som hade hänt, snön yrade och dammade så mycket att jag inte såg var Oscar försvann – om han hunnit åka iväg eller om han var fast.
All snö var borta från backen och han fick ta av sig skidorna och åka ner på ryggen för att leta.
Oscar är försvunnen. Han ringer Emanuel och Marcus som delar upp sig. Marcus åker för att kalla på hjälp medan Emanuel tar liften upp för att leta.
– Jag tror de var på skotrarna inom en minut från det att jag larmade. Sen ville jag bara upp, ville mana på liften att gå snabbare, säger Marcus.
”Visste inte om han levde”
Lavinen var runt 100 meter bred – ett stort område att söka igenom. Det var en bäckravin, formad som ett V, så all snö samlades på samma ställe.
Två andra åkare såg Emanuel och Petter leta och kom för att hjälpa till. Ingen hade någon lavinutrustning men med stavarna börjar de söka igenom snön. Inom en minut hade de hittat honom.
– Då var hela armen och hela staven nere i snön, säger Emanuel.
– Det var mycket tur och tack var hjälpen från de andra åkarna som gjorde att vi hittade honom så pass fort, säger Petter.
När de väl börjat gräva gick det ganska snabbt.
– Men vi var övertygade om att han inte hade klarat sig. Det var väldigt obehagligt och en stressad situation, säger Emanuel.
Han hade en liten hopfällbar spade, annars grävde de med händerna. Men hålet blir så djupt att snön ofta rasar tillbaka ner i hålet.
– När vi först fick fram hans huvud visste vi inte om han levde. Sen rasade snön in och han försvann igen. Det var det obehagligaste.
Ansiktet var blåvitt
När de fick upp honom hade han svag puls, ansiktet var blåvitt och läpparna lila. Han var medvetslös.
– När man såg huvudet men såg att han inte rörde sig fick man en kall kår längs ryggen, säger Marcus.
Lavinteknikerna han upp ungefär samtidigt som de lyckats gräva fram överkroppen. Från midjan satt han fortfarande fast. Men det var svårt för hjälpen att komma fram, skotrarna körde fast i snömassorna så de fick ta lift upp för att nå fram med snöpulkan.
– Medan vi väntade på båren fick han ligga i våra famnar för värme och vi tog av honom pjäxorna för att värma upp fötterna, säger Emanuel.
Hur visste ni vad ni skulle göra?
– Jag vet ärligt talat inte. Det var en så intensiv situation. Man får nån slags skärpa, det sitter i ryggmärgen och man tänker inte så mycket.
”De har räddat mitt liv”
I cirka 15 minuter låg Oscar begravd under snön. Vännerna hade koll på klockan. Det går en gräns vid 15 minuter. Innan dess överlever de flesta. Men går det längre sjunker överlevnadschansen snabbt. Man blir nedkyld och får syrebrist.
– Det var den längsta kvarten i mitt liv, säger Emanuel Gideonsson.
Med vännernas insats och en hel del tur klarade sig Oscar.
– Jag bröt inget men jag har haft lite problem med ryggen efter. Jag åkte igen bara någon dag efter. Jag ville inte hinna bli rädd för det, jag brinner för skidåkning. Men man har verkligen fått sig en tankeställare.
Vad tycker du om vännernas agerande?
– Vad ska man säga, de har räddat mitt liv. De är mina bästa polare. Ord räcker inte till.