”Margit är vår Moder Teresa”

Här landar 77-åringen sin 83:e hjälpsändning till Lettlands fattigaste

REZEKNE, Lettland. Två svenska lastbilar dundrar fram längs de guppiga vägarna i östra Lettland. I täten för konvojen puttrar en liten röd bil rattad av Erik Rapp, 80.

Bredvid sitter en Svensk Hjälte. Hon är ute med sin 83:e hjälpsändning till fattiga och behövande i det kargaste hörnet av Lettland.

Häng med Margit Rapp, 77. Om ni orkar.

Hon har olydiga grå lockar och en lika enveten blick. Klarblå. Hon är en virvelvind som absolut ingen kan motstå. När Margit styr och ställer på intensivt dalmål är det bara att rätta sig i ledet och gripa in. Bära kartonger och säckar med skor och kläder. Släpa möbler, cyklar, mattor, skolbänkar, strykbräden, glas och porslin, brödrostar, en präktig gunghäst och filtar i massor. Allt insamlat i Falun med omnejd. Av Margit.

Det är kylig morgon i Rezekne, 30 mil öster om Riga. Stan ligger bara ett par mil från ryska gränsen och hit har det baltiska undret av ekonomisk utveckling efter järnridåns fall inte riktigt nått ännu.

– Nej, dom fattiga är fortfarande förfärligt fattiga, säger Margit bekymrat.

Ur egen ficka

Vetskapen om nöden gnager i Margits sinne. Hon tänker ständigt på alla som behöver hjälp. På de ensamma mammorna som bor i usla lägenheter med trasiga fönster och noll bekvämligheter, på barnen som bara MÅSTE få åtminstone ett bra mål mat om dagen.

Om hon så ska betala det ur egen ficka. Och det gör hon i många fall.

Det var ungefär så allt började för 15 år sedan. Margit Rapp i Falun hade arbetat som växeltelefonist i 40 år och nyss gått i pension när hennes dotter Karin, lärare, kom hem från ett studiebesök i Lettland.

– Då, 1991, efter Baltikums frigörelse från Sovjet, var situationen fruktansvärd för många människor där borta. När Karin berättade kände jag direkt att jag måste göra något, minns Margit och får den där bestämda blicken igen.

Hon sa till sin Erik, pensionerad rörmokare:

– Hör du Erik – inte kan vi bara sitta här och prata vid köksbordet. Vi måste agera!

Nu, 15 år senare, är paret här med sin 83:e konvoj. Nästan fem resor om året har det blivit. De senaste åren i samarbete med Älvdalens transportgymnasium som ställer bilar, lärare och elever till förfogande.

Styr sina hjälptrupper

I gryningsdimman på parkeringen vid kiosken i Rezekne delar Margit ut order till truppen:

– Vi kör först till Polska skolan och lämnar leksakerna till dagiset, därefter fortsätter vi till Skola 6 och lastar ut matsalsmöblemang

et. Sedan hinner vi med en hastig lunch på barnhemmet i Malta innan vid dukar upp i gymnastiksalen.

Dukar upp?

– Ja, vi brukar kalla det så när vi ställer fram allt på borden. Kläder och husgeråd som behövande (250 personer som lokala socialtjänsten valt ut) får komma och hämta, förklarar Margit.

Transportlärarna Jan Erik Helin och Sven Erik Johansson hoppar in i bilarna. De vet vad som gäller, de har varit med förr. Eleverna Marcus Grammas, 18, och Björn Karlsson, 18, är spända inför sitt första hjälpuppdrag.

Rektorn hyllar Margit

Vid Polska skolan står rektor Valentina Sidlovska nästan i givakt på trappan. Hon har fin vit spetsblus och svart dräkt. Säger högtidligt:

– Margit är vår Moder Teresa. När hon började komma hit hade vi inget. Nu är skolsalarna fyllda med bänkar från Sverige, 600 stycken och svarta tavlor, minst 100.

Rektorn visar runt. Från dagiset med alla svenska leksaker, via rader av välutrustade klassrum ner till hemkunskapssalen fylld av kökstillbehör.

Skola 6, med 590 elever, är nästa anhalt. Här har Margit och Erik haft ”måltidsbarn” i tio år plus att matsalen blivit möblerad. Och nu kommer kompletterande bord och stolar.

I korridoren utanför blir det nästan tumult när alla tränger på för att ge blommor och teckningar till Margit.

Då, alldeles plötsligt, ljuder gudomliga dragspelstoner. Det är familjen Rapps fadderpojke, Roman Staradopsev, 15, som klämmer i.

– Han är så otroligt begåvad, måtte det gå bra för honom i livet, viskar Margit.

Tidigt påföljande morgon är det uppställning i gymnastiksalen i Malta. Borden är ”dukade”, den första gruppen, 50 personer, mest böjda äldre kvinnor, står utanför i snön och väntar på att bli insläppta.

Som svensk rea

Margit ger order till sin hjälptrupp:

– Ni vet vad som gäller: alla får plocka åt sig så mycket dom hinner på 45 minuter. Hjälp till att packa i deras säckar, handskas varligt med glas och porslin. Erik, du sköter skorna som vanligt.

Margit står strategiskt mitt i handbollsmålet. Där har hon mattor och sängkläder.

– Nu kommer dom! ropar någon.

Dörren smäller upp och ruschen börjar. Som en svensk rea, fast mera lågmäld.

”Vi tackar svenska folket”

Anna, 62, som har åtta barnbarn att tänka på, arbetar metodiskt. Svägerskan Velta, 76, hjälper till. Damerna får med sig trikåer, byxor, jackor, skor, såpa, pussel, en sockerkaksform, ett rivjärn – och gunghästen.

Via tolk säger Velta:

– Vi vill sända ett stort tack till svenska folket som skänker oss allt detta. Men mest vill vi tacka Margit, hon är en riktig ängel.

Margit ler borta bland sina mattor. Trots att ytterligare fyra grupper ska storma in under dagen hinner hon tänka lite framåt. På julen.

– Då reser vi över igen med julklappar och godispåsar.

Hur orkar du?

Margit sätter sig ett ögonblick.

– Jo, nu ska du få höra vad min doktor sa till mig häromdagen. Han sa så här: ”Om du slutar med ditt hjälparbete kommer du att dö!”

– Så vi fortsätter, Erik och jag.

Någon förvånad att Margit Rapp har utsetts till Svensk Hjälte?

Ebba von Essen