”Egentligen är det fel tid att bli proffstränare...”

Stjärnskotten Jennifer Persson och Josefine Ivehag om beslutet att bli proffs: ”Det är klart att det finns en oro”

Vid årsskiftet tog sammanlagt tio aktiva ut sina A-licenser.

Två av dessa var stjärnskotten Jennifer Persson och Josefine Ivehag.

De gör det under vad som tycks vara en tuff period för travsporten.

– Egentligen är det fel tid att bli proffstränare, säger Jennifer.

– Det är klart att det finns en oro, menar Josefine.

Vid årsskiftet fick landets proffstränare tillökning. Tio aktiva tog då nämligen ut A-licens och två av dessa var Jennifer Persson och Josefine Ivehag, som båda på kort tid lämnat avtryck inom travsporten.

Givetvis var Trav365 med på noterna och fick sig ett snack med succékvinnorna som sedan en dryg vecka tillbaka påbörjat nya kapitel i sina karriärer.

– Det är inte så att bara för att det är 1 januari, och jag nu är A-tränare, så kommer det in 20 nya hästar. De här första dagarna har väl varit som vanligt för mig. Under fjolåret gjordes reglerna om och några av oss B-tränare som gick proffskursen fick dispens att ta in hästar från andra. Så man kan säga att jag redan hade tjuvstartat, berättar Jennifer.

Jennifer Persson: ”Jag gillar pressen”

För att bli proffs krävs det att man går en kurs i flera steg på Wången. Jennifer beskriver det som ett pussel som måste läggas, men i slutändan ett givande sådant.

– Det är många bitar att hålla koll på, där ekonomin är den första delen. Hur man ska lägga upp allt med personal och så. Jag är en sådan person som vill och måste ha koll på allt genom att vara en spindel i nätet.

– Anledningen till att jag valde att ta ut licensen är för att det kändes rätt gentemot mina hästägare, samt att jag får arbeta med det jag älskar: hästarna.

Blir det inte mer krav och ansvar när man nu blir proffs på heltid?

– Nja, jag gillar pressen och tänker inte så mycket på det viset. Jag jobbar på som tidigare. Så fort man tar sig an någon annans djur så har man så klart ansvar över detta, menar Jennifer och får medhåll av kollegan Josefine.

– Så klart. Som A-tränare känner man att man måste prestera direkt. Är man en dålig B-tränare så är det ingen som bryr sig, men som proffs får man många fler ögon på sig.

”Att vara travtränare är en konst”

Solvalla-tränaren Persson, ursprungligen från en tävlingsinriktad familj på Gotland, har 18 hästar till antalet och mest känd av dessa är V75-bekantingen Titan Yoda.

De två senaste säsongerna har stallet snittat runt 25 vinster, och drygt två miljoner kronor in till glada hästägare.

Hon har plats för 20 hästar och använder sig av ett individanpassat koncept, mycket eftersom hon tidigare gjort sig känd för att få igång konvalescenter.

– Jag vet inte riktigt exakt hur många hästar jag vill ha. Det har tidigare varit lagom med 20, även om jag som mest varit uppe runt 25. Det ska kännas rätt och bra i stallet men möjligheten att ta in fler finns givetvis.

Fler hästar i stallet betyder oftast per automatik fler anställda?

– Jag har tidigare inte haft någon anställd på heltid. Att vara travtränare är en konst, så är det, och det gäller att ha en bra struktur på det hela. Speciellt dessa tider då allt är så pressat för oss.

”Bestämde mig att prova det här fullt ut”

Axevalla-baserade Ivehag halkade in i hästsporten via sin mor och dennes sambo Leif. Det började med en karriär som ponnykusk, innan hon sedermera gick över till stora hästar.

Hon hyr tillsammans med flera andra tränare in sig på Bjertorp travcamp. Verksamheten drivs tillsammans med sambon Eric Flygare.

– Det är alltid välkommet med hästar och det finns plats om det kommer förfrågningar, även om jag inte har planerat något exakt antal. Folk är välkomna att höra av sig.

Vad fick dig till slut att ta ut A-licensen?

– Jag har hållit på med det här ganska länge. Nu på slutet blev det lite mer och då bestämde jag mig att prova det här fullt ut. Tankarna att bli proffstränare har funnits ett par år men det är långt att åka till Wången och svårt att få ledigt. Kursen tar ett år men nu har jag gjort det och det känns jättebra.

För folk som inte vet, vad är egentligen skillnaden mellan att vara A- och B-tränare?

– En B-tränare har detta oftast mer på en hobbynivå, med ett annat jobb vid sidan. På slutet (som amatör) hade jag dock travet som ett heltidsyrke.

”Man drabbas på alla plan”

Nyblivna proffsen Ivehag och Persson ska nu försöka göra sig ett namn i en bransch där framtidsutsikterna enligt många ser dystra ut. Inte bara runt om i världen utan även här på svensk mark.

Skenande kostnader drabbar inte bara gemene man och kvinna ute i stugorna, utan givetvis även våra yrkesverksamma inom travsporten.

Hur har era egna verksamheter drabbats av alla kostnadsökningar?

– Jennifer: Travet är väldigt pressat och man drabbas på alla plan. Egentligen är det fel tid att bli proffstränare med tanke på att priserna skjuter i höjden. Bara en sådan grej som en spånbal har blivit dubbelt så dyr som den dagen jag drog igång.

– Bränslekostnader, elräkningar, foder till hästarna... Och så har vi det här med prispengarna som man tycker borde följa med i utvecklingen. Jag får anpassa mig, annars går det åt helvete.

– Josefine: Det är jättetufft att bli A-tränare när det är som det är men jag provar. Går det så går det, annars får man hitta på något annat. Det är klart att det finns en oro. Allting har gått upp i pris. Foder, spån, boxhyrorna, elen...

– Alla blir drabbade av prisökningarna. Jag har dock jättebra hästägare som är med och stöttar mig. På så vis känner jag mig trygg.

”När man läser all media så blir man orolig”

Josefine, kan man ändå se ljust på framtiden för travsporten om kostnaderna fortsätter att öka?

– Jag hoppas att man kan det men när man läser all media så blir man orolig över vad vissa måste ta i dagsavgift för att klara sig. Vid sådana priser finns det ingen som kommer att ha råd att ha hästar i träning.

Är det väldigt många tränare som lever på marginalen?

– Det tror jag absolut att det är.

Hur skulle ni sammanfatta era resor som ni gjort inom travet hittills?

– Jennifer: Montén och yrket som hästskötare är det som har tagit mig in i sporten. När jag slutade med det senare började det klia i fingrarna för mig, man har lite ADHD, och därför köpte jag någon egen häst. När folk började fråga om jag kunde ta in konvalescenter, som Arch Lane, så stod man där en dag och tänkte: ”Nu är det dags.”

– Man är en vinnarskalle av rang, en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, vilket är det som driver mig. Och så kärleken till hästarna.

– Josefine: Travet är en gemenskap och det är oerhört kul att hålla på med det här. Sedan är det klart att det är tufft när man får motgångar, men fastän det går dåligt ibland så ser man ändå något ljust i det. Det man ger till djuren får man tillbaka.

Josefine Ivehag drömmer stort: ”Tre miljoner”

Ivehags hästar sprang in 162 900 kronor 2019. Sedan dess har siffrorna mer eller mindre fördubblats varje år. I samband med fjolårets framgångar, då bland annat reklamhästen Chablis Ribb sprang in 200 000 kronor i ett enda lopp, blev det totalt mer än 1,5 miljoner. Detta är något hon givetvis är väldigt stolt över.

– Det är jätteroligt att man har lyckats göra det. Detta år kanske det blir svårt att fördubbla igen men jag ska i alla fall försöka. Tre miljoner är ett högt mål men man måste ha sådana.

Båda har även gjort sig kända som duktiga och framgångsrika montéryttare, men medan Jennifer fortsatte segertåget (nio vinster) i sadeln under fjolåret så har Josefine de senaste säsongerna trappat ner. Förklaringen till det är enkel:

– Jag skadade mig i november 2021 och därefter hade jag en paus. Montén har inte utvecklat sig så som den kanske borde ha gjort. Det är ett tillfälle vissa tävlingsdagar och att åka till Jägersro eller Örebro för att rida ett lopp, det tar tid och är svårt att få någon ordnad ekonomi i det hela.

Trots skadorna – ger inte upp montén

Men att kasta in handduken och vända blad efter ett svårt fall eller två? Nja, då känner ni inte Josefine.

– Jag rider gärna lopp, absolut, men nu när jag har så många hästar vill jag lägga ner mer tid på dem. Om montéloppen haft V75-status så hade det varit mycket större, med fler tjejer och killar som tar licens. Nu är det fem, sex stycken personer som är riktigt bra på att rida, övriga slår sig aldrig riktigt in.

Trots alla olyckor brinner Ivehag fortfarande för tävlingsmomentet i sadeln, och ska man tro henne så lär det, trots att den egna verksamheten både är prio ett och två, bli betydligt fler ritter under 2023 än fjolårets sju till antalet.

– Jag skulle aldrig kunna hålla på med trav om jag bara satt och tränade. Det är kul att både rida och sitta i sulkyn. Jag siktar på att rida mer i år, även om det aldrig kommer att bli lika mycket som när jag vann SM.

Det är ingen vågad gissning att även Persson framöver lägger allt mer krut på sin egna tränarverksamhet.

– För några år sedan kunde man åka iväg till Axevalla för att rida någons häst, så är inte fallet nu. Mina egna kommer i första hand men om jag får en förfrågan, och det känns kul, så tackar jag nog inte nej.

”Finns inga genvägar i den här branschen”

Var ser ni er själva om säg tio år?

– Jennifer: Att jag då har en fungerande verksamhet och att både jag själv, mina hästar och folk i min närhet mår bra. Då kommer också resultaten. Stenhårt arbete ligger bakom allting, i den här branschen finns det inga genvägar.

– Josefine: Att jag då har en fungerande rörelse på mellan 25-30 hästar och att vi kör in mycket pengar.

På frågan om vilket eller vilka lopp de allra helst skulle vilja ta hem i framtiden så blir svaret:

– Alla drömmer vi väl om att vinna Elitloppet eller något sådant? Då skulle det vara svårt att hålla tårarna tillbaka. Men samtidigt tycker jag att det väger tyngre att segra i antingen Derbyt eller Kriteriet, avslutar Jennifer.

– För mig är det Stochampionatet på hemmaplan. Givetvis skulle man också vilja vinna Elitloppet men Stochampionatet känns som ett mer rimligt mål. Möjligen i år med Mint Brodda? Om hon slutar galoppera kanske hon åtminstone kan kvala in. Det är fin häst som dock strulat till det för sig, avslutar Josefine.