”Det var inte långt ifrån tårar på vissa”
Djurgårdens hårda försäsongsträning ska lyfta laget – och Lovisa Berndtsson – ännu högre
Uppdaterad 2017-06-14 | Publicerad 2017-06-13
I Djurgården njuter spelarna fortfarande av sitt SM-guld.
Men i jakten på nästa har laget växlat upp med ny, hårdare fysträning.
Fjolårets MVP Lovisa Berndtsson berättar i en längre intervju om hennes ovanligt långa resa till toppen och hur det är att springa upp för Hammarbybacken tio gånger.
– Jäkligt stärkande mentalt…, säger hockeymålvakten.
Årets bästa målvakt, MVP i slutspelet, SM-guld…
– Och VM!, fyller Lovisa Berndtsson i.
Dif-målvaktens fjolsäsong är svårtoppad om det inte vore för att hon är påväg in i en OS-säsong.
Just den här försäsongen är speciell av flera anledningar. Som nyblivna svenska mästare har Djurgårdens damer växlat upp ordentligt i försäsongsträningen och fått en ny fystränare. Han har tidigare bara tränat herrlaget, men har nu gjort ett liknande upplägg för damerna.
– Det är hårt, och ett väldigt stort steg upp jämfört med tidigare, säger Lovisa Berndtsson.
Ett tecken på att klubben tar sitt lag på allvar, menar hon.
– Jag tycker verkligen att det känns som att vi hör hemma där och inte bara är ett bihang. Vi har klubben i ryggen ännu mer nu efter SM-guldet. Fystränaren är ett exempel på det.
”Jäkligt stärkande”
Hon berättar att träningen har fått en röd tråd som saknats tidigare och upplägget sträcker sig långt längre än bara försäsongen. En varierad träning med mycket kondition, styrka, hög intensitet – och mjölksyra.
Tunga cykelintervaller, cirkelträning och tio gånger upp och ner i regniga och hala Hammarbybacken var några inslag i helgens tuffa träningsläger, med en handfull pass, som är ett nytt återkommande inslag en gång varje månad.
Det ser rätt brant ut i backen?
– Ja, det blir inte mycket springa utan mer att ta sig upp. Det är sååå jobbigt, men jäkligt stärkande mentalt när man är på toppen. Den känslan är helt fantastisk.
Ingen som bröt ihop?
– Nej, nej. Men efter sista passet på söndagen var det inte långt ifrån tårar på vissa. Det var riktigt jobbigt då.
Nådde toppen sent
Lovisa Berndtsson har även annars i karriären varit tålmodig när det gäller att ta sig uppåt. Som 28-åring och ny på landslagsnivå är hon en så kallad ’late bloomer’.
Fjolsäsongen var den andra som förstamålvakt i högsta ligan och i landslaget, där hon tog plats först 2016, blev det mästerskapsdebut i och med årets VM. Nu är plötsligt OS ’så nära att man kan ta på det’, som hon själv säger.
– Det är många års jobb som äntligen betalat sig, det är jätteskönt. Innan känns det som att jag länge jobbat lite i skymundan av andra, men sedan jag tog steget till Djurgården har jag växt som målvakt och person. Tyvärr är det många som slutar tidigt inom damhockeyn, kanske för att man inte nått landslaget eller blivit svensk mästare. Är det någon som fortsätter för att de ser vad jag har gjort är det bara kul. Det behöver svensk damhockey, säger Berndtsson.
Har målbilden hela tiden varit klar?
– Nej, målbilden har skiftat från säsong till säsong. När jag var i Södertälje i division 1 (2012–2013) kändes det det svårt komma till landslaget därifrån. Då ville jag utveckla mig och ta oss upp till Riksserien. När jag var i AIK (2013–2014) var jag med på OS-lägret inför Sotji men då fanns ju redan tre givna i Kim (Martin Hasson), Valle (Valentina Lizana Wallner). Då var det svårt att sätta OS som ett mål. Till Djurgården kom jag (2015) med målet att bli förstamålvakt.
”Extra boost till alla”
Drivet genom vägen via division 1 och båshäng har hela tiden varit kärleken till hockeyn och med ett SM-guld färskt i minnet har den knappast blivit mindre.
– När man vet hur underbar känslan är när man står där som vinnare, då vill man göra allt för att komma dit igen. Jag tror att det har gett en liten extra boost till alla.
Hur starka kommer ni att vara säsongen som kommer?
– Vi har kvar en väldigt stark stomme och de nya känns som helt rätt spelare för Djurgården så jag hoppas att vi kan bygga vidare på det vi gjorde. Men tittar man på förra slutspelet så är inget givet längre. Och även om vi vann känns det lite som att Luleå ’is the team to beat’.
De var ganska kaxiga inför förra säsongen (men föll som storfavoriter till guldet i semifinalen mot HV). Ni går inte i samma ’fälla’?
– Haha, men det känns självklart att man vill sätta sig lite i respekt för andra. Men svävar man iväg högt upp är det ett långt fall ner. Jag tror att det är viktigt att stå kvar med fötterna på jorden och vara på tå och ha respekt för alla lag.