Garpenlöv: ”Hon ville försvinna ned i mörkret”
Publicerad 2019-11-04
Han har fått finaste jobbet man kan ha i hockey-Sverige.
Samtidigt har han sin tuffaste kamp utanför isen när han försöker lindra lidandet för mamma Eva, som har alzheimer.
– Hon ligger mestadels nu. Vi får inte så mycket kontakt med henne längre, säger Johan Garpenlöv om den svåra situationen.
Det är 4 november.
Första dagen på nya jobbet för Johan Garpenlöv.
Eller i alla fall första arbetsdagen med en egen landslagstrupp där han innehar titeln förbundskapten.
En ny situation.
En beundransvärd situation eftersom han har gjort det mesta som går att göra i svensk hockey.
Vunnit två VM-guld som spelare.
Samma sak som assisterande förbundskapten.
Tre SM-guld som spelare i Djurgården.
Tio säsonger i NHL.
Nu när Tre Kronor samlas på Hotel Korstäppan i Leksand är det en stolt förbundskapten som är ny kapten på båten.
– Jag är jätteglad över den här möjligheten. Jag ska göra det bästa jag kan, säger han.
”Blev förändrad och rädd”
Men det finns en ledsamhet i Johans blick.
Den annars spralliga, ödmjuke och lättsamme 51-åringen bär på en sorg som är speciell, den man bär inombords när en nära anhörig har en obotlig sjukdom.
Mamma Eva Garpenlöv har alzheimer, en sjukdom som sakta men med en obarmhärtig säkerhet bryter ned en människa.
– Vi märkte att mamma blev annorlunda för några år sedan. Hon brukade älska att ha stora middagar, resa och att ha familjen samlad. Men för sex–sju år sedan blev hon förändrad och rädd. Hon började bjuda på färdigmat, ville nästan inte träffa oss och började stänga in sig, minns Garpenlöv och fortsätter:
– Vi frågade pappa om något var fel i deras förhållande. Han hade väl varit tyst länge och kanske sett mycket mer än vad vi gjorde. Till slut lyckades vi övertala mamma och pappa att det var dags för en undersökning av mamma.
Familjen Garpenlöv åkte till Huddinge sjukhus och det var tuffa tester och undersökningar.
På flera sätt.
– Mamma jobbade tidigare som sjuksköterska på ett demensboende. Nu hamnade hon på en låst demensavdelning och sedan fick hon själv domen alzheimer.
En chock för alla inblandade. Många känslor och tankar för mamma Eva, pappa Kjell, Johan samt Johans bror Niklas.
– När hon fick dödsdomen så ville hon inte leva längre. Hon ville ta självmord, försvinna ned i mörkret och hoppa ut genom fönstret. Eftersom hon varit sjuksköterska hade hon full insyn i sjukdomen. Allt försvann ned i ett svart hål.
”Jobbigt för pappa”
Den här tiden var den som Johan minns som den tuffaste. Att få insikten att mamma aldrig kommer bli frisk igen. Det finns ingen medicin i världen som stoppar sjukdomen.
Inledningsvis vårdade familjen mamma i hemmet.
Men det blev för jobbigt för pappa Kjell.
– Jag och min bror blev till slut oroliga för pappa. Vi såg på honom att han inte orkade längre. För två år sedan fick vi in mamma på ett deltidsboende som senare blev ett heltidsboende. Men för pappa var det här oerhört jobbigt.
– Det första mamma hade sagt till pappa när hon fått domen var att säga med bestämdhet att hon inte ville in på ett hem. Nu tvingades pappa att trotsa löftet och det var tufft för honom.
Sjukdomen har blivit sämre.
Det är så alzheimer arbetar.
Utan pardon.
I dag är Eva mest sängliggande. Sista etappen har inletts.
– Vi vet inte hur länge hon orkar. Hon känner ibland igen våra röster, men pratar osammanhängande och sover väldigt mycket. Man kan ibland få en blick från henne, det är allt. Ibland sitter hon i en rullstol, men hon får hjälp att ta sig mellan säng och rullstol.
Just nu fokuserar Johan på Tre Kronor. Karjala Tournament ska genomföras. Men hela tiden finns hans stora idol, mamma Eva, i tankarna.
– Jag försöker minnas positiva saker om mamma. Hon kunde inte så mycket om hockey, men hon stöttade mig alltid. Och hon lärde mig mycket om livet. Jag försöker träffa henne en till två gånger i veckan och är beredd på att det kan komma ett jobbigt samtal från läkarna när som helst. De vet ju hur sjukdomen funkar och att det går snabbt på slutet.
”Noll procent överlever det”
Erfarenheterna från sjukdomen, som även kan kallas för en anhörigsjukdom, har gjort att Johan nu engagerar sig mycket i alzheimerfonden.
– Jag vill bidra så mycket jag kan. I dag överlever noll procent av alla alzheimerspatienter. Jämför vi med cancer och cancerforskningen är det en stor skillnad. Där tror jag att 70 procent av alla drabbade överlever.
Intervjun fortsätter efter ett ledarmöte med Tre Kronor-staben på Korstäppan.
Johan vet att det kommer en arbetsam tid med landslaget och med upploppet av sjukdomen.
– Det är lite speciella känslor. Man vill inte se henne lida mer. Men man vill ju inte heller att hon ska sluta leva.
Nye förbundskaptenen har alltid varit glad i livet och en positiv människa.
De personlighetsdragen har inte förändrats i och med resan han har haft med sin älskade mamma.
Men 2019 är Garpenlöv en djupare människa. En noterande och mer analyserande.
– Tidigare kretsade det mesta runt hockeyn och min familj. Nu uppskattar jag livet mer. Ta vara på varje dag. Livet kan ta slut snabbt. Man vet aldrig vad som händer.
