Johan Alcén: Tänk om vi skulle mista nästa Bäckström eller Forsberg
Firar på Sportbladets flak under Pride
Publicerad 2019-08-03
Unga killar känner sig inte trygga nog inom ishockeyn för att våga komma ut, utan lägger hellre av att spela.
Ett svek från sporten att inte finnas där som stöd. Men också ett svek mot sporten själv.
– Tänk om vi skulle mista nästa Nicklas Bäckström eller Peter Forsberg för att de älskar ”fel” personer. En nationalhjälte och idol som inspirerar och skapar drömmar och tro för hundratusentals människor, säger Brynäs Johan Alcén.
Det återstår en och en halv månad till SHL-premiären. Fler och fler lag börjar gå på is och nästa vecka spelas de första träningsmatcherna inför säsongen. Brynäs har dock lämnat isen för att åka ut till en öde ö för teambuilding. Spelarna ska lära känna varandra, ha kul tillsammans och svetsas ihop till ett lag.
Men kanske saknas det någon där? En ung talang som kunde blivit riktigt bra, men som la av med hockeyn för att hans känslor för andra killar inte passade in i sportens jargong.
– Det är så klart många olika orsaker som ligger till grund för att det inte finns någon öppet homosexuell ishockeyspelare på elitnivå i Sverige. Jag tror att hur det historiskt varit både i världen och hockeyn tidigare kanske gör att man funderar ett varv till innan man vågar komma ut, och dessutom vara först, säger Johan Alcén.
”En självklarhet att älska vem man vill”
Brynässpelaren är en av sex ambassadörer för SHL- och Sportbladet Pride Week som ska gå av stapeln för första gången i februari nästa år.
– Det känns otroligt hedrande. Att få älska den man vill ska inte vara en frågeställning utan en självklarhet. Idrotten och ishockeyns grundpelare är ju att förena och skapa drömmar, tro och gemenskap. Detta oavsett vem man tycker om och älskar eller om man är tjej eller kille, säger han.
Är du förvånad över att ingen spelare har tagit steget och kommit ut?
– Både ja och nej. Jag känner och tycker att vi har kommit otroligt långt med de här frågorna i dag, vilket jag är otroligt glad för. Men å andra sidan om vi bara backar 15-20 år och innan dess så såg det väldigt annorlunda ut. Och jag tror att det möjligen lever kvar lite grann och kan göra folk osäkra. Men om det finns någon som i dag sitter där och funderar, som statistiken i och för sig slår fast att det är, så skulle jag verkligen vilja säga att jag är säker på att mottagandet skulle vara otroligt bra och att ishockeyn nu verkligen är redo för det och skulle växa av det.
Vad tror du att Prideveckan kan betyda för spelare, supportrar och killar som eventuellt funderar på att berätta?
– Jag hoppas att det verkligen ger en puff i rätt riktning, om jag talar för hockeyn i sig så är jag helt säker på att alla bara går och väntar på och är redo för att någon ska våga ta steget och komma ut. Han skulle verkligen bli uppbackad av hela hockey- och sportfamiljen.
Johan Alcén är en stor favorit bland Brynässupportrarna, älskad av alla. Men också en retsticka av rang som retat upp mer än en motståndare genom åren. Den hårda jargongen inom ishockeyn sägs vara en stor anledning till problemet, och…
Är trashtalk ett problem i det här fallet, eller hålls det på en bra nivå?
– Jag läste en intervju med Tom Nilsson i Djurgården i vintras, en för övrigt underbar kille och människa, om hård jargong och jag tycker att han är rätt på det när han säger att detta mer är en fördom som finns där ute för att det kanske var så långt tillbaka för många år sedan. Jag skulle säga att det enda som kanske egentligen lever kvar av de hårda jargongen finns mer kring skador och att man aldrig vill erkänna att man har ont eller har fått en smäll. Vilket kanske kan bevisas i och med problematiken som uppkommit med alla hjärnskakningar och dess problem.
”Omodernt sätt att se på det”
Alcén är säker, och stark i sina känslor. Han skulle göra allt för att stötta en hockeykollega som kommer ut. Andra inom hockeysfären är inte lika säkra. Sportbladets artikelserie under Prideveckan har gett många reaktioner från läsarna, en del öppet homofobiska, andra mer i smyg.
Jag fick ett mejl från en läsare som menade på att vi inte såg problemen. Att de flesta spelarna skulle säga okej till en homosexuell lagkamrat, men att homosexuella spelare på isen skulle kunna medföra ett obehag för motståndarna då matcherna innebär närkontakt och ibland är omfamnandet väldigt påtagligt. Och att både heterosexuella och homosexuella spelare skulle kunna känna obehag i sin nakenhet i duschen. Vad säger du om hans tankar?
– Jag skulle säga att det är ett otroligt omodernt sätt att se på det. Jag skulle igen vilja påstå att vi är väldigt redo för den förste att komma ut och att det snarare skulle vara en lättnad än något annat. Igen, idrott och ishockey 2019 och framåt ska verkligen vara för alla, oavsett vem man tycker om eller om man är kvinna eller man.
Vad skulle du vilja säga till de människor som ändå inte vill ha homosexuella spelare inom ishockeyn, eller som anser att Prideveckan inte är något som ska uppmärksammas?
– Mina ord skulle bli så enkla som att det ska vara en självklarhet att varje människa ska få älska precis den man vill, och jag återkommer till att all idrott med alla dess drömmar och sätt att förena också är för alla. Så långt har vi kommit i dag.
Vad kan göras mer för att få bukt med homofobiska åsikter, och samtidigt hjälpa de killar som vill komma ut?
– Jag skulle säga att i mångt och mycket fortsätta arbeta hårt på den inslagna vägen. Den är rätt, men vi ska inte vara nöjda. Att försöka se framåt och inte fastna i hur det var i går, för tio eller 30 år sedan. Alla har vi en chans att hjälpa till framåt, oavsett hur det var i går. Det är ju trots allt ett misslyckande av oss alla att ingen känt sig helt tillfreds med att komma ut ännu. Världen kommer aldrig bli helt perfekt, men strävan bör utan tvivel alltid vara framåt och till det bättre.
PODD: Från Stonewall Inn till
Stockholm Pride – hela historien
Med anledning av Stockholm Pride 2019 tillägnar Aftonbladet Daily ett helt avsnitt åt Pride-rörelsens historia.
Det är i år 50 år sedan polisen stormade en HBTQ-bar i New York. Efter otaliga razzior hade gästerna fått nog: kravaller, som varade i dagar, bröt ut och Stonewallupproret var igång – startskottet för Pride-rörelsen.
