Skrota socialslutspelet – minska till sex lag nu
Vem vill ha en massa förlorare i det finaste vi har i svensk klubblagshockey?
Slutspelsjakt och det handlar inte om att vinna mest – utan om att förlora minst.
Ska vi verkligen ha det så?
Nej, det är verkligen hög tid att skrota socialslutspelet och låta de sex bästa lagen göra upp om SM-guldet.
Jag har varit motståndare till tio lag i slutspel ända sedan det som då hette play in infördes för tre år sedan. Då var inte mötena mellan lag sju–tio i tabellen riktigt integrerat med slutspelet.
Men från förra säsongen ska det kallas åttondelsfinaler och de fyra lagen är mer eller mindre fullvärdiga medlemmar i kampen om SM-guldet.
Fast de egentligen inte har i slutspelet att göra.
Det har visat sig att lagen längre ner i tabellen bara har varit utfyllnad.
Kanonmat.
Nu känns det snudd på cementerat att det ska vara tio lag i ”slutspel”, jag tror det är helt fel väg att gå. Det finns inte så många bra lag i SHL.
Jag hoppas verkligen att också SHL känner det här, men jag har ärligt talat små förhoppningar.
En trepoängare på tjugo matcher
Inget lag som gått vidare från play in/åttondelsfinal har varit i närheten av att hota om ett guld eller ens en finalplats, och jag har svårt att se det hända den här våren.
Sportsligt har utökningen tillfört noll och intet i de senare årens slutspel.
Känslan är ännu starkare i år.
Om vi ser på de tio senaste omgångarna före dagens matcher har Karlskrona tagit en (!) trepoängare. Djurgården? Inte en enda.
Av 60 möjliga poäng har de här två lagen samlat ihop tio stycken. Det här under en period då allt verkligen ställs på sin spets, då man ska vara som bäst, för att få vara med på festen senare i vår.
Ändå är Djurgården och Karlskrona i allra högsta grad inblandad i slutspelskampen.
Karlskrona låg inför dagens omgång precis ovanför strecket. Djurgården var närmaste lag under samma streck.
Större chans om de inte spelar
Poängsnittet blir inte mycket bättre om vi väver in de två andra lagen i slutspelsstriden: Örebro och Luleå.
I dag vann både Djurgården och Karlskrona i samma omgång, något som är snudd på unikt under 2017.
Förklaringen var (om man vill vara lite elak) att de mötte just Örebro och Luleå…
Som det sett ut på sistone har det nästan varit större chans för lagen runt strecket att avancera i tabellen om de inte spelat än om de gjort det.
Ska vi verkligen ha det så här?
Bör inte lag som ska spela slutspel åtminstone vara i närheten av att vinna fler matcher än de förlorar?
För mig är svaret självklart.
Vem vill ha ständiga förlorare i ett slutspel?
Jag tror inte ens lagens supportrar är speciellt intresserade av det.
Jag ska inte fördjupa mig i den slitna jämförelsen med NHL och KHL. Bara konstatera att utslagningen där när det gäller lag till slutspel är betydligt tuffare.
I SHL ska helst ingen åka ur serien och så många som möjligt ska gå till slutspel.
Utslagningen är minimal. Ingen klubb ska få misslyckas.
Det ska alltid finnas en bonuschans, eller en livlina.
Jag utesluter inte att det finns ett samband mellan det här och flera år av medaljlösa turneringar i VM, JVM och World Cup.
Minska från tio till sex lag
I SHL räknar jag till en handfull lag som verkligen tävlar i omgång efter omgång. Jag kan tycka det är snudd på hånfullt mot de här lagen att tillåta tio lag i slutspelet.
Åtta lag till slutspel är i alla fall absolut max, men jag vill gå längre än så.
Låt de sex första lagen göra upp om SM-guldet.
Låt lag tre till sex göra upp i två kvartsfinaler där vinnarna möter ettan och tvåan i tabellen i semifinal.
Då får vi ett högkvalitativt slutspel med mindre antal matcher.
Det gör ju också att slutspelet kan starta senare och att klubbarna kan sprida ut sina grundseriematcher på ett bättre sätt.
Det är alltid en balansgång mellan ekonomi och sportslig kvalitet och integritet.
Men någonstans finns en gräns för hur många chanser man ska få och ändå vara med och tävla om de det finaste vi har i nationell ishockey.
Och rent ekonomiskt: hur mycket ger en hemmamatch ställt mot kanske två bortamatcher med chartrat flyg i en åttondelsfinal?
I bästa fall är det ett nollsummespel.
Inte ens det ekonomiska perspektivet försvarar den modell som finns i dag.