Karlsson: Jag vill vara som ”Lidas”
Publicerad 2016-03-28
Erik Karlsson om slutspelsmissen, rekordjakten och en tredje Norris Trophy
NEW YORK. Han håller på att bli den förste back på över 40 år att vinna assistligan, kan också bli den förste sedan Paul Coffey att hamna på medaljplats i poängligan – och slår med lite flyt Nicklas Lidströms svenska poängrekord.
Sedan lär han kvittera ut sin tredje Norris Trophy.
Så det är ju inte så konstigt att Erik Karlsson redan vid 25 års ålder återfinns på vår lista över tidernas bästa backar.
Själv ser han just ”Lidas” som den störste.
– Det verkligt stora med honom var att han alltid höll samma skyhöga klass, oavsett om det var grundseriematch i början av december eller Game 7 i slutspelet. Så vill jag också vara, säger superstjärnan från småländska Landsbro till Sportbladet.
Det är huvudsakligen pensionerade legendarer som placerat sig bland de 20 främsta när Sportbladets hockeyskribenter röstat fram tidernas bästa backar. Sådana som kan peka på odiskutabelt facit i form av fulländade, gloriösa karriärer.
Men två alltjämt aktiva har faktiskt smugit sig in i detta det ädlaste av sällskap.
På plats arton återfinns Chicagos Duncan Keith och ännu högre upp, på trettondeplatsen, har vi svenske Erik Karlsson.
Han är alltså, i alla fall enligt vår jury, bäst av alla backar i världen som spelar ishockey 2016. Och faktiskt – det är ju inget vi bara påstår, det finns rätt bra argument i form av siffror.
Den 25-årige spjuvern från Småland håller de facto på att vinna NHL:s assistliga. Det har ingen back gjort sedan Bobby Orr säsongen 1974/1975. Han har tillika god chans att ta sig upp på tredjeplats i den sammanlagda poängligan. Det har ingen back gjort sedan Paul Coffey säsongen 1985/1986. Och skrapar han ihop ytterligare fem poäng på de sex matcher som återstår slår han Nicklas Lidströms svenska poängrekord för backar.
Och en häpnadsväckande notering till:
”EK65” är, med drygt 29 minuter i snitt per match, den som får mest istid av alla i hela ligan.
Hygglig säsong, liksom...
– Ja, för min personliga del är jag rätt nöjd. Det har gått bra. Kul att spela mycket är det ju också, jag klagar inte på att jag får mycket istid. Och visst skulle det vara kul om jag uppnådde allt det där du pratar om. Men samtidigt, säger han med en lätt suck utan att avsluta meningen när vi talar med honom.
Ja, samtidigt...
Samtidigt har Ottawa Senators säsong som helhet varit en stor besvikelse.
”I en formsvacka”
De tog sig efter en rekordartad comeback till playoff i allra sista omgången i fjol och målsättningen var självklart att upprepa den bedriften – utan att behöva gräva sig upp ur samma slags grop.
Men det blev tvärtom. Sens började bra men säckade ihop efterhand och kommer – som alla andra kanadensiska lag – att missa Stanley Cup-slutspelet i vår.
– Vi hamnade i en svacka i december och januari och en bit in i februari och hamnade för långt efter. Samtidigt åkte vi på tunga skador och de visade att vi inte har tillräckligt mycket djup i truppen, fortsätter Erik.
– Naturligtvis är det tråkigt. Man vill till slutspel, det är därför vi håller på. Nu vet jag precis hur det kommer kännas i april, när alla andra spelar stora matcher. Det är värdelöst. Men man får försöka fokusera på annat.
Ja, som att en tredje Norris Trophy – priset till säsongens bäste back – mycket sannolikt väntar på honom i Las Vegas i slutet av juni.
– Det skulle förstås också vara kul, det är ett bevis för att man gjort något bra, men vi får se. Vi har ett par veckor kvar att spela och man vet ju inte hur de som röstar resonerar, fortsätter han, lika ovilliga som vanligt att förhäva sig på minsta vis.
”Han är störst”
Men faktum är att Erik i så fall så sakteliga börjar hämta in Nicklas Lidströms försprång á sju fantastiska Norris och det vore verkligen något, för ”Lidas” ser han själv som nummer ett av alla sina backkollegor i historien.
– Jag tvivlar inte på att Bobby Orr var helt fantastisk, men honom har jag bara sett på tv-bilder. ”Lidas” följde jag under hela min uppväxt, så jag ser honom som den störste. Han och ”Foppa” och ”Sudden” och Alfredsson var idolerna, förklarar han.
Vad, tycker du, var det som var så speciellt med Lidström?
– Hans högsta lägstanivå. Han var alltid den han var och höll samma skyhöga klass oavsett om han spelade en grundseriematch i början av december eller Game 7 i slutspelet. Det är det även jag strävar efter, att komma upp på en hög nivå och alltid vara där.
Vi skulle nog vilja påstå att Herr Karlsson kommit en god bit på vägen.
Annars hamnar man inte på trettonde plats på Sportbladets lista över tidernas bästa backar...
