Lauritzen efter alla huvudsmällar: ”Allt var ett rent mörker”
300 anmälningar för huvudtackling i SHL senaste fem åren – nu larmar ett av offren
Publicerad 2018-07-17
Han är en av alla som fallit offer för hockeyns mörka baksida.
Sebastian Lauritzen tvingades avsluta karriären i förtid på grund av sviterna efter huvudsmällar och han har genomgått ett rent helvete i det vardagliga livet.
– Allt var ett rent mörker, säger Brynäs förre guldhjälte.
Utåt sett ett liv många ungdomar drömmer om.
Uppmärksamhet och fina lönekuvert.
Men allt fler börjar falla offer för hockeyns mörka skugga.
I takt med att spelet utvecklas och går snabbare ökar antalet huvudsmällar.
Mellan säsongerna 2012–2017 i svensk elithockey anmäldes så många som 299 situationer för tackling mot huvudet.
Det har skapat ett stort problem i hockeyvärlden där listan på spelare som tvingats lägga av på grund av den orsaken växer.
Sebastian Lauritzen är en av alla som har drabbats och han känner igen det som nyligen berättats av bland andra Johan Franzéns fru, Cissi, samt förre NHL-tuffingen Nick Boynton.
– Jag känner igen väldigt, väldigt mycket, säger Lauritzen.
Sedan fortsätter han:
– När det var som sämst var det tufft. På riktigt. Jag mådde riktigt psykiskt dåligt och det var alla möjliga konstiga tankar som snurrade runt i huvudet. Just huvudvärken var nästan bara en lättnad.
Då kunde han tänka på den fysiska smärtan i stället.
– Något sådant, tror jag. Att det fanns något konkret att ta på. Det är svårt att förklara.
Läste om deras livsöden
Utöver huvudvärken brottades 34-åringen med psykiska problem.
Till slut tog han hjälp av både psykolog och medicinering.
Han letade en väg ur helvetet och medicinerna hjälpte bara tillfälligt samtidigt som ångesten växte sig större.
– Jag fick bland annat en panikångestattack inne på Ica. Det var något jag aldrig hade upplevt tidigare, den bara kom.
– Hela situationen blev, typ, ett Moment 22. Ett hjul som bara snurrade. Jag kunde inte ta hand om barnen och jag fick ångest över det. Jag kunde inte vara bland folk och då fick jag ångest över det också. Det bara gick runt, runt, runt. Allt var ett rent mörker.
Under det senaste decenniet har fyra gamla NHL-spelare tagit sina liv på grund av djupa depressioner till följd av upprepade smällar mot huvudet på hockeyisen.
När Lauritzen mådde som värst läste han om deras livsöden.
Själv hade han aldrig några självmordstankar, men tänk om…
– …det skulle bli ännu värre? frågade han sig själv under den värsta perioden.
– Man ligger i ett mörkt rum, funderar och läser. Jag läste om de tidigare spelarnas öden och det var ju inga upplyftande saker. Jag grävde bara djupare och djupare hål. Jag kan verkligen förstå att folk bara vill försvinna. Det var verkligen sjukt, på riktigt. Jag tänkte; är det här mitt nya jag? Det var nog ingen tankebana jag inte tänkte.
”Har varit jäkligt oroliga i familjen”
Lauritzen beskriver den värsta tiden mellan augusti förra sommaren fram till jul.
Sedan hörde en gammal lagkamrat av sig och fick honom att sätta upp målsättningar.
Då började det vända.
– Jag kunde se mål framför mig och ta beslut efter det. Därifrån tog jag små, små steg framåt hela tiden. Nu har jag kommit till en nivå som känns acceptabel. Även om jag inte är återställd så fungerar vardagen, säger Lauritzen som är på semester i Portugal när Sportbladet pratar med honom.
Då har han varit tvungen att bära solglasögon och använda öronproppar för att inte hjärnan ska få för många intryck.
Han har också fått mycket stöd från familjen på vägen mot ett någorlunda normalt liv igen.
– Familjen har varit jäkligt oroliga. Jag har inte varit mig själv. Jag har försökt att förklara min situation för de närmaste men det går till en viss gräns. Sedan går det inte riktigt att förstå hur vi känner, säger Lauritzen som vill få stopp på problemet.
Det är därför han väljer att prata öppet om det.
– Det är ett verkligt problem. Vi måste utbilda spelarna, förstå konsekvenserna. En tydlig och bra kommunikation om hjärnskakningar. Jag tackar min lyckliga stjärna över att det hände mig när jag var 34 år. Om jag hade varit 25 och hela karriären framför mig skulle det ha varit omöjligt för mig att sluta.
