Magiska triangeln

Erik Niva

Zlatan måste lära sig hemligheten bakom Barças dominans – triangelsystemet

I drygt 20 års tid har FC Barcelona spelat fotboll på ett annat sätt än alla andra.

Två spelartyper tycks ha extra svårt att anpassa sig till modellen – nyförvärv och centerforwards.

För att lyckas fullt ut måste Zlatan Ibrahimovic lära sig att behärska den magiska triangeln.

På den tiden då FC Barcelonas egen hustomte Charly Rexach fortfarande tränade a-laget hände det att han stod med ryggen mot en passningsövning och ropade:

– Bra! Mycket bra!

Första gången det hände protesterade Xavi Hernández:

– Du har ju inte sett något.

Rexach viftade bort invändningen.

– Men jag har hört allt behöver veta. Jag hör bollen, jag hör tillslagen och av det ljudet så vet jag att ni passar bra.

När Barcelona-folket själva pratar om sin spelstil så använder de begreppet ”El Toque”, touchen.

Det syftar i första hand på bollberöringen, men omfattar så mycket mer.

”El Toque” är förklaringen till varför Barcelona spelar som de gör, svaret på hur de kan besegra fysiska betonglag med knattar på 1,70 – och hemligheten som gör att de där bollskickliga dvärgarna bara fortsätter utexamineras från klubbens ungdomsverksamhet.

– Den vackraste fotbollsfilosofin i världen, säger Xavi.

När Johan Cruijff kom till Katalonien, 1973, så var hans tränare Rinus Michels redan där. Tillsammans hade de utvecklat den så kallade Totalfotbollen i Ajax, och nu var tanken att Barcelona skulle stöpas i samma bollhållande form.

”Jag är en son av systemet”

Det gick väl sisådär.

Stundtals blixtrade Barcelona till i en fotboll som klubben aldrig tidigare skådat, men de båda holländarna lämnade klubben efter bara några år. Barcelona föll in i samma lunk som andra klubbar – spelade på ett sätt under den ene tränaren och på ett helt annat med hans efterträdare – ända fram tills 1988.

Då återvände Johan Cruijff.

Den här gången som tränare med mandat att förändra, den här gången för att stanna.

– Det är Cruijff som ligger bakom allt ni ser i dag. Han etablerade ett väldigt tydligt 3-4-3-system, som sedan utvecklades till 4–3–3. Ungdomslagen, pojklagen... Alla började spela på samma sätt, säger Xavi.

I drygt 20 år har nu FC Barcelona konsekvent utbildat och utvecklat sina spelare i exakt samma anda.

Xavi Hernández har varit där nästan hela

tiden. Han kom till klubben 1991 – som 11-åring – och har alltså spelat på ett och samma sätt igenom i stort sett hela sitt liv.

– Jag är en son av systemet, ett triangelns barn. Hela Cruijff- spelet baseras runt trianglar där två hörn var väldigt tydliga – rollerna för nummer fyra och nummer sex. Allt kopplades ihop av de två mittfältarna. Och samma sak med passningsspelet – trianglar. I varje situation ska två olika spelare hjälpa honom med passningsalternativ genom att bilda en triangel med honom.

Cruijff brukade samla spelare från klubbens alla årskullar för en sorts väckelsemöten i fotboll:

– Med vilket vapen försvarar vi oss? Med bollen.

Och:

– Sätt Maradona och Pelé tillsammans i en telefonkiosk, och du behöver inte oroa dig. De kommer inte ens att kunna göra ett väggspel.

För den ovane kan såna här Cruijffianismer verka obegripliga, men med åren fick Xavi lära sig vad de betydde i praktiken.

Det finns ingen som kan konkretisera luddiga beskrivningar av Barcelonas spelsätt lika effektivt som honom, möjligen Pep Guardiola undantaget.

– Det där om att försvara sig med bollen går ju ut på att styra matchbilden. Har du bollen kan du spela som du själv vill spela, du är matchens härskare.

Och det där med Pelé, Maradona och en telefonkiosk?

– Det handlar om att bredda planen. Vi ska inte bara passa runt bollen för sakens skull. Snabba passningar, använd ytorna, trianglar, väggspel, djupledsbollar, pauser, rytm... Det öppnar upp planen. Och om du breddar planen så kan till och med den klumpigaste fotbollsspelaren lyckas med en väggpass eller två.

Under Xavis tidiga år i Barcelona drillades han i ett moment mer än något annat. Ángel Vilda – en av Cruijffs assistenter – passade honom bollen och vrålade till exempel ”Nummer sju”.

– Det var numret på konen som jag skulle

träffa. Så lärde jag mig att titta upp innan jag får bollen. De sa ofta åt mig att jag inte hade råd att tappa bollen om jag skulle spela på mittfältet, så jag lärde mig helt enkelt att vårda den.

Istället för att köpa dyra spelare så började Cruijff tidigt att plocka in egenfostrade juniorer i a-laget.

Alla nyförvärv skulle ju ändå behöva skolas in – så det var helt enkelt enklare att nå resultat med ungdomar som redan formats på rätt sätt i några år.

När mittfältsmotorn Luis Milla deserterade till Real Madrid så vägrade Cruijff sanktionera styrelsens förslag om att köpa in Liverpools dansk Jan Mölby som ersättare.

Han lyfte in en okänd 19-åring som hette Pep Guardiola istället.

– Genom att titta på honom så lyfte min förståelse för hur Barcelona skulle spela ytterligare ett snäpp. Om han var satt under press så spelade han på ett tillslag. Om motståndet backade hem så sänkte han bolltempot och fick dem att komma framåt.

Även i dag märker Xavi en tydlig skillnad på vilka av hans medspelare som är uppvuxna i Barcelona, och vilka som är inköpta på senare tid.

Aldrig funnits en bra centerforward

– Jag tänkte på det när vi hade många brasilianare i laget. De var ju inte mindre bollskickliga än oss, men de passade på ett annat sätt. Kvadratövningen såg helt annorlunda ut ifall det var jag, Iniesta och Oleguer som höll i den, jämfört med om det var Ronaldinho, Deco och Belletti.

Xavi fortsätter:

– Men det märkliga är att Barcelona aldrig lyckats fostra en nia själva. Att det aldrig, bland alla akademins talanger, funnits en spelare som blivit en riktigt bra centerforward.

Bland det första Zlatan Ibrahimovic gjorde i Barcelona var att be om extraträning.

Enligt El Mundo Deportivo så sökte han själv upp Pep Guardiola, för att få en mer detaljerad förklaring till hur han skulle röra sig i anfallsspelet och hur han skulle pressa i defensiven.

Guardiola svarade glatt, men pratade själv mest om passningsspel.

Samuel Eto’o var ett undantag som Guardiola själv inte var helt bekväm med.

Enligt Barcelonas traditionella spelstil är speluppbyggnaden nästan lika viktigt som målskyttet för centern.

Han ska också vara med och bilda passningstrianglar, han ska också hjälpa till att förlänga och bredda planen så att yttrarna får ytor att spela på.

Zlatan Ibrahimovic har visserligen fördel av att ha spelat i Ajax – som ju är uppbyggt ur samma spelstilsgrunder som Barcelona – men Xavi förtydligar utmaningen han står inför:

– Jag tror att det svåraste för en center i Barcelona är att han förväntas vara en lika bra passningsspelare som mittfältarna. Det spelar ingen roll om han gör mål på alla chanser. Han ska ju delta i speluppbyggnaden – och om han slår bort bollen tidigt i anfallet så blir det inte heller några chanser.

Man kan säga mycket om hur Sir Alex Ferguson coachade sitt Manchester United i vårens Champions League-final – men man kan i alla fall inte anklaga honom för att inte tidigt ha identifierat det centrala hotet.

På presskonferensen inför matchen pratade han i stort sett inget alls om Eto’o och Messi.

– Barcelonas spel utgår från innermittfältet, kring passningsspelet de bygger upp där. De sätter igång karusellen, och den kan göra dig både yr och illamående.

Efteråt upprepade skotten mest bara sin analys. Att det var just Eto’o och Messi som gjort målen var inte förklaringen till förlusten.

Skadorna hade iscensatts från ett innermittfält som passade runt bollen i trianglar; kort, djupt, brett.

Skotten kunde bara skaka på huvudet.

– Det är helt otroligt hur skickliga de är. Jag tror inte att vare sig Xavi eller Iniesta slagit bort en boll i hela sitt liv.