Bank: Har en del att lära oss av Holland
LYON. De var ingenstans, de blev europamästare, och nu är de en match från VM-final.
Holland har lärt världen herrfotboll.
När de släppte in flickor i omklädningsrummet blev de väldigt bra på damfotboll också.
Rakt in i hjärtat.
När Sverige ska spela VM-semifinal i ett historiskt VM i damfotboll så kommer spelarbussen att göra det på en arena som ligger på Avenue Simone Veil i Lyon. Veil dog häromåret, hon hade levt fem liv i ett, och hon ägnade ett par av dem åt att förändra världen kvinnor lever i.
Preventivmedel, aborträtten, hennes avtryck var enormt. När jag tänker på det slår det mig att det finns en gata med samma namn i Nice – den som leder fram till Allianz Riviera-stadion som Sverige mötte Thailand på.
Lyon är den moderna damfotbollens förlossningsrum, platsen där en visionär som Jean-Michel Aulas öppnade dörrar, satsade, och byggde världens bästa lag.
Nu är vi här för att se ett VM avgöras.
Talangerna fick flytta utomlands
Peter Gerhardsson pratar om hur han fick en del av sin tränarutbildning i Rotterdam, om hur han förälskade sig i den holländska fotbollen på en studieresa på GIH. Han kan fortfarande redogöra i detalj för en fyra-mot-fyra-övning på Feyenorrds träning.
Holland gav oss Johan Cruyff, totaalvoetbal, Barça, Ajax, 4-3-3 och en ideologi. Nu har de gett oss ett gäng europamästare i damfotboll också.
Jag frågar Sarina Wiegman, förbundskaptenen som gjort 100 landskamper, om det kunde hända att hon var avundsjuk på stormakten Sverige när hon spelade.
– De spelade alltid mästerskap då, vi gjorde inte det, sa hon. Sedan har de fortsatt utvecklas, men andra länder har kommit ikapp. Vi också, vi behövde bara lite längre tid på oss.
När Wiegman föddes, 1969, fanns inget landslag för kvinnor i Nederländerna. Långt in på 2010-talet hade de en delad damliga med Belgien, talangerna fick flytta utomlands (till damallsvenskan ofta) om de ville spela toppfotboll.
De behövde lite längre tid på sig.
Förbundet har vägrat att fatta styrbeslut
Mellan 2007 och 2012 dubblades antalet flickor och kvinnor som spelade, de senaste åren har antalet tredubblats. Förbundet, de som hårdnackat vägrade släppa in tjejerna på killarnas planer, startade en satsning med målet att bli topp-åtta på Fifa-rankningen, de hade ett långsiktig vision att vara en topp-fem-nation i Europa.
Nu är de topp-fyra i världen, och frågar man Vera Pauw, en av sportens chefsideologer på 2000-talet, så pekar hon på en faktor som otvetydig framgångsfaktor, en som hon forskat kring och hoppats på i 30 år:
Att Holland låtit flickor och pojkar spela tillsammans.
– Flickor som spelat i blandade lag skadar sig mindre, blir fysiskt starkare och fortsätter i snitt i två år längre. Och det är bra för killar att spela med tjejer i samma ålder, eftersom de ofta kommit längre i sin psykiska utveckling och är bättre på abstrakt tänkande.
Vi har haft den här diskussionen i Sverige också, kring könsblandade ungdomslag. Ingen kan riktigt berätta vad som skulle vara negativt med det, men förbundet har vägrat att fatta styrbeslut i frågan och har pekat mot att tolv år är en rimlig gräns för när man borde dela upp lagen.
Men i Danmark har de ingen sådan gräns, i Schweiz ligger den på nitton år, länder som England, Tyskland och (hoppla!) Italien är långt mer progressiva. I Holland är det en etablerad sanning att tjejer som inte spelar med killar under tidiga år halkar efter i sin utveckling som spelare.
För två år sedan vann de EM med ett lag där alla utom en spelare hade spelat med pojkar tidigt i karriären.
Något hade hänt, och innan det hände hade det hänt något. Jag frågade Arsenal-stjärnan Viv Miedema om det.
– Jag debuterade i landslaget 2013, de första matcherna var inför 500–1000 personer. På träningsmatcherna inför VM nu var de fem-sextusen. Ligan blev bättre, landslaget också, särskilt när spelare började flytta utomlands.
Miedema är min absoluta favoritspelare i laget som Sverige möter i morgon. Hon är avig, teknisk, stor och smidig, trygg i straffområdet. Och hon gör mål.
– När man förväntar sig att skjuta så gör hon en dribbling till, som Nilla Fischer sa.
Sverige kommer att vara tvunget att hantera det, de kommer att ställas mot ett lag som kombinerar Lieke Martens snabbtrippande teknik och Shanice van de Sandens djupledsfart (en starkare Manon Melis), och som har en av världens klokaste playmakers i Sherida Spitse, som dessutom hotar med sin frisparksfot.
Holland kan göra tre mål i morgon, men de kan släppa in lika många. Redan i OS-kvalet för tre år sen var deras backlinje extremt känslig när de mötte rörelser och motrörelser, och de har inte blivit mycket stabilare sedan dess.
Sverige har chansen, och Sverige har redan gjort mer än vad någon kunnat kräva i det här mästerskapet. De har två matcher kvar i VM, sedan ska de fortsätta orientera sig i en damfotbollsvärld som utvecklas i överljudsfart.
Oavsett hur det går i morgon har vi en del att lära oss av Holland, en gång till.
PODD:
Så ska Sverige ta sig till VM-final
Lyssna iTunes (iPhone) Acast Spotify