Våga mer!
Bank: Mathias Woxlin är inte Paul Scholes
Allsvenska backar slår långt, allsvenska ordningsvakter slår fans.
Så låt oss prata om trygghet.
Om den som borde finnas. Och om den som måste.
Det känns som att det gått ett år redan.
Man försöker summera en vanlig, svensk sommarvecka, och hittar tillräckligt för en Richard Hobert-serie.
Varsågod, de senaste tio dagarna i en kort resumé:
Två vibrerande semifinaler i Champions League, ett sanslöst inramat Stockholmsderby, årets match på Olympia, cupskrällar, ett Ljungskile som manglar Djurgården i Stockholm och en väldigt märklig cupmatch mellan Syrianska och Hammarby.
Två saker satte sig mer än andra. Den ena på planen, den andra bakom en gammal nedgången läktare i Solna.
Nummer två först.
Supporterstockholm kokar, det har varit så hela säsongen. Hammarbys och AIK:s fans driver sina bortabojkotter, men det är på Djurgårdens fans som drabbats av de stora katastroferna.
I premiären höll en oförberedd arrangör i Norrköping på att skapa en trängsel- och trampkatastrof.
I förra veckan ordnade ordningsvakter med batonger ett veritabelt helvete efter derbyt mot AIK.
Vakterna måste stå för trygghet
Vidrigheterna efter matchen på Råsunda är inte utredda än, inte helt och fullt. De måste bli det. Jo, för den vanliga rättvisans skull, förstås. Den dimensionen är enkel, om vakter brukar övervåld ska de ställas till svars och bytas ut.
Den här gången lär det hända. Vittnesmålen är så starka och många, övergreppen har uppmärksammats så snabbt och brett att det inte går att ignorera dem.
Allt det här är en juridisk fråga. Men det finns en annan fråga också, en om trygghet.
Den är svårare, och viktigare.
Ordningsmakten, vakterna och polisen, måste stå för trygghet för den breda publiken. Ordningsmakten ska inte alltid vara vänner med alla på läktarna. Men när den förlorar sin trovärdighet blir den inte bara läktarnas värsta fiende, utan dessutom sin egen.
Vill ni veta var den utvecklingen slutar så kan ni kasta en blick mot Serie A.
Och medan rensningen av våldsvakter pågår kan vi väl fundera lite på andra rensningar?
– Rensningskvalité, som Tony Gustavsson sa efter Trelleborg–Hammarby.
Stefan Alfelt skrev en hysteriskt underhållande krönika om just det där, att ett spelskickligt lag som Hammarby behövde träna på att tjonga bollen åt helvete.
Det borde kanske Gianluca Zambrotta också gjort.
Stackars Zambro slog en boll rakt i gapet på Paul Scholes, och Barça var utslaget ur Champions League. Usel rensningskvalité!
Och vad har det med allsvenskan att göra? Jo, det jag vill komma in på är att det finns ganska få Paul Scholes i allsvenskan (Magnus Samuelsson är rätt lik, men han är ju skadad), men att ändå spelar seriens alla backar som om det fanns fem stycken i varje lag.
Häng med nu.
Väldigt många lag i allsvenskan (HIF, AIK, ett par till undantagna) är livrädda för att hitta uppspel in genom innermittfältet. Det är för farligt. Man kan bli av med bollen där. Så istället slår man långt mot ofarliga ytor längre fram, och jagar andrabollar.
Och det är kanske naturligt. Om man jämför med europeiska storklubbar så saknas ju kvalitén hos oss. Det är säkrare att slå ett uppspel till en felvänd Stevie Gerrard än att göra det till Gustav Svensson.
Det är den första tanken.
Den andra fick jag 20 minuter in på Liverpool–Chelsea.
Matchen var så extremt tät, med fjorton man packade på ett trångt mittfält så att det knappt fanns utrymme att andas.
Matchen var en brottningsmatch i väntan på misstag.
Efter 20 minuter slog Pools högerback Alvaro Arbeloa en passning in i mitten, rakt i gapet på Frank Lampard.Liverpools försvar var samlat, men det gick en stöt av panik genom hela laget eftersom de hade gett Lampard fyra meters utrymme för första gången.
Och de v i s s t e att Lampard kunde döda dem med de där meterna.
Frankie slog en perfekt lobbpass till Joe Cole, som fick chansen att styra in en volley från tolv meter. Han klarade det inte, men det sa något om hur farligt det är att göra fel i Champions League.
De allsvenska backarna tänker fel
Där någonstans tänkte jag att ibland tror jag att allsvenska backar tänker fel.
Ett allsvenskt lag som försöker variera sitt spel med bollar in på farliga områden kommer att göra tio gånger fler misstag än vad Chelsea eller Barcelona gör. Det är sant.
Det är tio gånger farligare när IFK Göteborg söker uppspel mot mittfältarfötter än när Barça gör det.
Men om vi vänder på det:
Det är tio gånger mer sannolikt att Scholes eller Lampard straffar dina felpass än att Mathias Woxlin eller Joel Cedergren gör det.
Jag tror alltså att det går på ett ut, och att svenska backar borde känna sig rätt trygga när de spelar upp bollen nästa gång.
Jag vet inte, det är bara en tanke.
Ni kan ju alltid bära med er den till nästa förmiddagsträning med fokus på rensningskvalité.