Fagerlund: Knappast ett övertygande VM-genrep
GÖTEBORG. ”Det är inte nu vi ska vara bra”, har ni hört den förut?
”En träningsmatch är alltid en träningsmatch”, funkar också den här gången.
Om Sverige gick på sparlåga mot Sydkorea är oklart – men vi får väl hoppas att det var så.
Så hade VM-karavanen stannat till vid Gamla Ullevi. Ett rykande hett sådant rent temperaturmässigt, vilket var smått chockerande med tanke på den gångna veckan.
Dagarna i Båstad kändes mer som ett höstlov än försommarläger där horisontellt regn och bitande vind blandades med nästan retfullt korta perioder av solsken. Vi som har kuskat Europa runt med förbundskapten Peter Gerhardsson genom kvalspel och träningsmatcher vet att han sällan har tur med vädret. Är det inte hällregn i Lviv så är det vattensjuka planer i Algarve.
Därför var det välförtjänt att det sista depåstoppet innan avresan mot Frankrike bjöd på klassisk svensk sommarvärme. Mycket mer än så gick inte att säga om inramningen i övrigt eftersom de flesta sektionerna ekade tomma. En trist konstrast till den fest som anordnades på Friends arena i Stockholm för bara någon månad sedan, även om de som hade tagit sig till Gamla Ullevi gjorde vad de kunde för att hålla liv i tillställningen.
Eftersom det inofficiella mötet med Sydkorea spelades bakom stängda dörrar fick vi lov att ta Gerhardsson på ordet när det kom till den matchanalysen. Slutresultatet 4–0 talade visserligen sitt tydliga språk men förbundskaptenen tillade även att motståndaren nästan inte ens hade haft en halvchans framåt.
Döm av förvåning när Sydkorea - knappt tio minuter in på Gamla Ullevi - hade skapat åtminstone två väldigt hela lägen. Lee Geummins distansskott var den bästa möjligheten men Hedvig Lindahl visade att hon minsann inte har säckat ihop trots lite speltid under våren.
Det var inte så att det saknades svenska chanser (Stina Blackstenius fick till och med ett mål bortdömt) men något annat fattades. Kanske var det delvis lagkaptenen Caroline Seger, som satt på läktaren med ryggproblem.
De som var på planen kändes osynkade vilket ledde till att presspelet ofta brast. Sydkoreanskorna verkade å sin sida främst vilja belasta vänsterkanten och ställde därmed till en hel del bekymmer för högerbacken Hanna Glas. Bland andra.
När domaren blåste för halvtid satt man nästan och undrade om Peter Gerhardsson bara hade lurats några dagar tidigare. Det här hade i alla fall Sverige inte full kontroll på.
Förbundskaptenen må vara hemlighetsfull men passionen för Julia Zigiotti Olme har han inte kunnat dölja. På grund av ett rött kort fick 21-åringen aldrig riktigt chansen att visa upp sig i Algarve, men förtjusningen har bestått. Dessutom gjorde hon ”det snyggaste landslagsmålet någonsin” tidigare i veckan (här får vi förstås återigen lita på en misstänkt partisk Gerhardsson).
In kom nu Zigiotti Olme direkt efter paus då hon ersatte Nathalie Björn. Effekten av bytet uteblev dock, det kändes ärligt talat snarare som att Sydkorea tog över matchen ännu lite till.
Nej, den riktiga magin inträffade först vid ett trippelbyte (!). Kort efter att Fridolina Rolfö, Nilla Fischer och Jonna Andersson äntrade hybridgräset lyckades Sverige till slut vända på matchbilden.
”Fridolina får inte den uppmärksamhet hon förtjänar” sade rumskompisen Magdalena Eriksson häromdagen. Nog bidrog anfallaren till att skapa det efterlängtade trycket som Sverige hade saknat stora delar av matchen och spelade dessutom fram till avgörandet. Givetvis ett tacksamt läge att komma in, då tröttheten hos sydkoreanskorna blev allt mer påtaglig.
Det visade sig att spelaren som skulle sminka över en medioker insats var en helt annan talang. Madelen Janogy fortsätter förvalta förtroendet hon ges, om det så handlar om tio eller fem minuters speltid.
Även om det här kommer noteras som en seger i historieböckerna var det knappast en övertygande VM-uppladdning för svensk del. Men det är väl kanske läge att dra till med den, klyschernas klyscha: det är trots allt inte nu vi ska vara bra.
Sportbladets Managerspel - Aftonbladet