Fagerlund: Han visar vägen för Liverpool
En hållen nolla, ett första mål för ett nyförvärv och en tonåring som visar vägen mot framtiden.
Liverpool är uppe i det blå.
Everton? De drabbades av ett Sliding Doors Moment.
Liverpool är en stad i ständig rörelse. Området nere vid Royal Albert Dock är välpolerat nuförtiden, där äldre byggnader möter det stilrent moderna.
Vandra ytterligare en bit norrut och du hamnar vid Bramley-Moore Dock. Här, intill ett vattenreningsverk, håller en ny konstruktion på att ta form.
Everton Stadium väntas inte vara spelbar förrän säsongspremiären 2024. Kommer klubben – som inte har åkt ur högsta ligan sedan 1950-talet – då kunna kalla sig Premier League-lag?
Vem vet. Just nu kan vi inte ens med säkerhet säga när invånarna får uppleva ett Merseysidederby igen.
Kvällens möte på Anfield kändes åtminstone klassiskt: Tuffa tacklingar, gruff mellan avbytare – och ett dramatiskt Sliding Doors Moment som ändrade allt.
Inget skönspel
Liverpool var kanske snäppet bättre under första halvleken, men särskilt mycket skönspel förekom inte. Séamus Coleman slet exempelvis febrilt i de rödklädda spelarna, innan han misslyckades med att hålla en (långsamt rullandes) boll innanför sidlinjen. Inte för att kaptenen agerade värre än någon lagkamrat.
Det var mest noterbart att kvaliteten saknades.
Evertons utvalda spets blev 22-årige Ellis Simms. Att tränaren Sean Dyche föredrar en 190 centimeter lång anfallare framför Neal Maupay är inte överraskande i sig. Däremot märktes det att Simms – nyligen tillbaka från ett lån i Sunderland – är oerfaren. De långa utsparka från målvakten Jordan Pickford renderade sällan i något konkret.
Hemmalaget stod för en gångs skull på tårna. Jürgen Klopp höll fast vid 18-årige Stefan Bajcetic på mittfältet, vilket visade sig bli lyckat. Darwin Núñez avslutsförsök i utkanten av straffområdet förvandlades till en bra möjligt för Coady Gakpo som nickade strax utanför.
Pickford köpte korv
Inte förrän i matchminut 36 smällde det. Dwight McNeil ansträngde sig för jobba fram en tacksam hörna åt Everton. Föga förvånande siktade Alex Iwobi på mittbacken James Tarkowski som, hur väntat det än var, nådde högst med pannan.
Bollen dundrade i stolpen, Everton-fansen flämtade. McNeil sköt på returen. Ett par snabba blinkningar senare hade Núñez bollen på offensiv planhalva och levererade den i sidled till Mohamed Salah.
Pickford tycktes vara på väg upp på läktaren för att köpa korv. Så pass bortspelad var målvakten när egyptiern drog in 1–0, till Liverpool-anhängarnas lättade jubel.
Liverpool behöver hopp
När vänsterbacken Andy Robertson, kort efter pausvilan, dundrade inåt i planen och öppnade upp en välkomnande yta åt Gakpo kom snart nästa kalldusch.
Trent Alexander-Arnolds inlägg letade sig fram till nederländaren som rullade in sitt första, efterlängtade Liverpool-mål i nätmaskorna.
– Om folk bara tror på mig så tar vi oss igenom det här tillsammans, sa Klopp inför matchen.
Den röda delen av Liverpool behöver antagligen bara lite hopp. En tro på att tysken på sikt kan bygga om truppen och ruska liv i resten. Positivt nog såg mittbacken Joe Gomez betydligt vaknare ut under måndagskvällen, liksom hårt kritiserade Fabinho.
Stefan Bajcetic, född och uppvuxen i Vigo, är garanterat en spelartyp som genererar tillit till framtiden.
Inget bra material men...
Everton-anhängare? Ikväll såg de ett kollektiv som inte hade fotbollsgudarna på sin sida, till skillnad från Dyches fantastiska debut mot tabellettan Arsenal.
Baklängesmålen tryckte all luft ur de blå spelarna, de slarvade och släppte till ytor på ett sätt som inte fungerar mot majoriteten av konkurrenterna.
Dyche må ha ett av de sämsta materialen att arbeta med, men jag håller envist fast vid att det finns en geist hos spelarna som möjligtvis kan räcka till nytt kontrakt. Gamla klyschan ”Vilja slår alltid klass” gäller fortfarande ibland.
Det hänger å andra sidan på att andra samtidigt kollapsar. Kanske blir det inte så. Kanske dröjer det ett bra tag innan vi får se ett Merseysidederby i Premier League igen.
