Sverige har hittat till EM
– nu måste de hitta hem igen
Mitt i vidriga vintern fick vi en sommar, Lagerbäcks lag gjorde det igen.
Sverige har hittat till EM.
Nästa steg?
Att hitta hem igen.
Glöm allt ni hört om den feta damen.
Ett EM-kval är inte över förrän den gnetiga kaptenen sjunger.
Jag tänkte sätta mig ner och skriva vackra rader om alper och Allbäck, om storheten trots allt i ett kantstött svenskt landslag, om glädje och hög luft. Men inget jag skriver kan ändå berätta mer om hur 2–1 mot Lettland kändes än detta lilla faktum:
Lars Lagerbäck sjöng i natt.
Han är den gråaste eminensen, Jämnmodets furste, han är den som satt inför pressen med en mun som var ett minusstreck och sa att ”Glad är jag definitivt”. Han är inte typen som ställer sig upp om nätterna och sjunger.
Men så är det inget typiskt år heller.
Landslaget har svajat, bråkat, släppt in mål, blivit bojkottat och sams igen, och det enda som är som vanligt är det fantastiska som syns i tabellen:
Sverige är med igen.
För femte gången i rad är vi med i ett mästerskap, och bara den som minns hur det var på tiden när vi stod utanför och tittade på vet vilken vansinnig prestation det är.
Det ska jublas åt resultatet
Till slut var det inte ens spännande. Logiken hittade hem, Sverige rullade boll runt Lettland och på Kanarieöarna förvandlades Nordirland återigen till... eh, Nordirland. Som det skulle vara.
Det som ska jublas åt är resultatet, att uppdraget är slutfört och att Sverige i dag slipper vakna i den där kylan som finns i Danmark, England eller Skottland.
Därmed inte sagt att vårt landslag var bra i går. De fick en start som var den våta dröm som drömstarter drömmer om.
Anders Svensson gjorde det som han gör allt oftare och bröt bollen högt, Fredrik Ljungberg släppte ut på Zlatan Ibrahimovic som gav den i present till Marcus Allbäck.
34 sekunder. 1–0. Case closed.
Bara det att Sverige inte stängde till. De var skickliga nog för att känna att de skulle göra två, tre mål till – men inte skickliga nog för att göra det.
Då brukar man få problem till slut. Sverige slarvade i sitt passningsspel, med flera horribla missar (Mikael Nilsson, Kim Källström). Och det centrala mittfältet såg poröst och obalanserat ut när Kim Källström blev för ivrig med att fylla på framåt.
Så lätt att förstå
Det var så lätt att förstå alltihop. Lettlands mittfält rusade hemåt när de förlorade boll, och lämnade fyrtio meters yta att gå på för Källström och Svensson. Kim gick, direkt och varje gång, och blev ofta överspelad när spelet vände.
Till slut kom baltutjämningen, ett dassigt skott som tog på Daniel Majstorovics fot och borde blåsts av för offside.
Det blev ett tag en iskall, tyst kväll i Solna.
Tjugo letter på södra läktaren överrösta de 26000 svenskar, Majstorovic sölade med uppspel, Källström halkade och det var kaos och begynnande katastrof.
För andra gången på Råsunda denna höst förvandlades Sverige till Dom Andra.
Vårt lag blev laget som var lite tekniskt skickligare, men som stångade sig blodigt mot ett sämre men smartare lag som kunde spela på gula misstag. Den roll som Sverige alltid brukat spela.
Vi kan ju kalla det en parentes om vi vill.
Vi kan göra det, eftersom vi vet att efter de där pinsamma 20 minuterna i mitten så dunkade Kim Källström in ett väldigt fint 2–1 på passning från Fredrik Ljungberg.
Men de där minuterna kan lära landslaget allt de måste lära sig för att lyckas i EM nästa sommar.
Jag ska utveckla resonemanget.
Det här kvalet har, på många sätt, varit ett helvete. De interna bråken, den bräckliga defensiven, problemen med att hitta en balans mellan offensivt och defensivt på kanterna, Zlatan Ibrahimovics besvär med att göra mål – det är gåtor som ska lösas, som måste lösas om Sverige ska kunna skrämma nån söder om Danmark.
Svensson bäst på planen
Jag tror inte särskilt mycket på några frälsare som glider in i det här laget under våren.
Lagerbäck har en åldersstigen trupp som nådde zenit för tre år sen, men han har vad han har.
Om Sebastian Larsson utvecklas, om Alex Farnerud blir ordinarie och vuxen, om Matías Concha tar ett steg till så kanske de kan närma sig en roll i marginalen. Men ingen av dem förändrar något stort och viktigt. Vi ska inte inbilla oss det.
Det viktigaste för Sverige är att hitta hem igen. Att bli det där välorganiserade laget som är vidrigt att möta, för att det tråkar ut dig tills det exploderar i ditt ansikte.
Anders Svensson var bäst på planen i går, han är mer fysisk än någonsin och fungerar ihop med Tobias Linderoth. Det ska mycket till för att spräcka den duon.
Zlatan var fenomenal mot Danmarkt, men han får ofta så få vettiga bollar att arbeta med att han till slut blir matt och ointresserad.
Men han hittade ett embryo till samspel med Allbäck i går, och jag skulle kunna tänka mig ett EM-lag med Johan Elmander i en högerytterroll bakom de två, med en helt defensiv back bakom.
Vi får se hur det blir.
Vi får se, för Sverige är med igen och nu har vi ett halvår på oss att diskutera, döma och drömma. Det var en skithöst på många sätt, men nu har den gett oss en sommar att se fram emot.
Man kan brista ut i sång för mindre.
Så över till dig, Lagerbäck.