Bank: Nu är det väl slut på gulddrömmarna söder om Stockholm
NORRKÖPING. Knappt några avslut, knappt några avslutare, och nu är det väl slut på gulddrömmarna söder om Stockholm.
Bajen står kvar, IFK Norrköping får svälja en av sportens tyngsta sanningar:
Mästerlig fotboll räcker inte för att bli mästare.
Sol och laddning i luften, guldjakt i potten. Och när IFK klev in i sista-chans-saloonen så var det som om hela stan blåste Östgötaporten full av luft.
Och jo, det smällde.
Två enorma läktarsektioner, en kokande Nordahls-curva och en stormande bortasektion
Muju Tankovic, uppvuxen på Bäckgatan ett par minuters cykelväg härifrån och fostrad på konstgräs och grus i Hageby, blev utbuad när lagen presenterades och utvisslad varje gång han rörde bollen.
Det var nu inte så väldigt ofta till en början.
Om ett skrällande Hammarby och ett stadigt seglande AIK slåss om SM-guld i allsvenskan, om Djurgården har hängt med, MFF vårkraschat och Östersund är på väg i fängelse utan att passera gå… ja, då finns det kanske inte så mycket utrymme kvar för att berätta om den sensationella prestation som Jens Gustafsson och Peking faktiskt gjort och gör.
De har sålt av så gott som hela guldlaget från 2015, de har släppt iväg i alla fall fjorton högklassiga allsvenska fotbollsspelare… och de står fortfarande kvar.
Hälften av grabbarna på plan är inte längre från stan, men de spelar ett högintensivt 3-4-3, de kör över det mesta som kommer hit, och de satte tänderna i Hammarby ända tills allt som fattades var ett avgörande hugg.
Fart, frenesi, klapp-klapp
Mot Bajen satt det mesta. De höll en hög försvarslinje, var snabbt tillbaka i en fembackslinje som gav dem tillräckligt med trygghet för att kunna försvara sig aggressivt och stöta mot felvända hammarbyare. Alexander Fransson (just det, så här bra är han) tog ansvar för att hålla dynamon Junior stängd, Filip Dagerstål vann duellspelet mot Nikola Djurjic, Andreas Johansson styrde spel och medan Johan Wiland tvingades lyfta långt i brist på alternativ kom IFK i våg efter våg efter våg. Fart, frenesi, klapp-klapp. När bollen åkte ut till Hammarby-inkast var Jens Gustafsson snabbt där och agerade bollkalle. De ville ha tempo i det här.
Det såg ut som om de mötte Gif Sundsvall. Och det såg ut som när de mötte Gif Sundsvall.
Med andra ord: de väsnades och vräkte på över hela planen, utom i straffområdet.
I somras ägnade jag osunt många samtal till att prata om Stefan Billborn med hans gamla BP-killar, alla de där som gjort hela den långa resan till VM-truppen.
– Rent fotbollsmässigt är han lätt en av de bästa i Sverige. Inom fem år kommer han att ha gjort stora grejer, sa Albin Ekdal.
– Jag vet hur begåvad han är, och hans fotbollsfilosofi står jag bakom till 200 procent. Han behövde bara spelarmaterialet för att genomföra det, sa John Guidetti.
Ludwig Augustinsson och Kristoffer Nordfeldt hade liknande saker att säga, och om det säger mycket om ett lag att de kan forsa fram som Norrköping gjorde här så säger det också mycket om ett lag som står på andra sidan utan att tappa sina linjer.
Hammarby var verkligen inte bra – de klev inte på IFK:s trebackslinje, de var inte kompakta heller – men halvvägs in på första halvlek anmälde de i alla fall intresse för att vara med. De har liksom en genväg in i matcher: Ge bollen till Jiloan Hamad så fixar han resten. Han tar emot, gör en snabb sidledsförflyttning med bollen, släpper en fin tiometerspassning, och så är dörren öppen.
IFK Norrköping jagade en sista plats på guldtåget, Hammarby hängde kvar i första klass utan att göra så mycket mer.
Vi fick en Gudi Thórarinsson-frispark strax över, ett Alexander Fransson-avslut som strök ribban, men varken Wiland eller Isak Pettersson behövde rädda något alls. Det dröjde 72 minuter och en ändrad IFK-uppställning (Kalle Holmberg in som tyngre anfallare, Simon Skrabb ner som wingback) för att ett avslut skulle rulla fram till mål.
Så dags hade Billborn också hunnit ändra modell: Junes Barny, som jag alltid gillat, hade kommit in för att styra Bajens tidiga anfallsspel (det var väldigt många Helsingborgs-killar på planen till slut), Junior och ytterbackarna hade klivit upp ett par meter och Vladimir Rodic bytte av polaren Nikola Djurdjic utan att bidra med något alls. Nästan allt handlade ändå om Norrköping.
Fortsätter slåss för guld
Allt det där som gör fotboll klarade de av, men de behövde det som avgör fotboll också:
Tyngd, effektivitet, opportunism, någon som gör mål av alla de där anfallen. Men David Moberg Karlsson var blek, Simon Skrabb spelade mycket och avslutade inget, Arnor Sigurdsson är underbar men lätt och Jordan Larsson och Kalle Holmberg fick inte tiden de behövde.
Solen försvann, kylan kom, AIK-tåget tutade i horisonten, Tankovic böjde en frispark över och Hamad ett avslut utanför, och så var det inte mer med det.
Norrköping fick en frustande, frustrerande, fin fotbollskväll, men de fick inte Målet. När Thórarinsson fick öppet nickläge i slutminuten så sökte han passning istället för avslut. 0–0. Hammarby deppade efteråt, men har man noll avslut på mål kan man inte få mer än en poäng. Bajen fortsätter slåss för guld, däremot har det blivit väldigt svårt att se IFK Norrköping hänga på hela vägen.
Fin fotboll spelar de. Mästarfotboll är det inte.