Fagerlund: Knappast perfekt – men säkert alldeles underbart
Vad är väl känslan av tre poäng efter två raka förluster?
Säkerligen alldeles, alldeles underbar.
Låt Arsenal få blunda ett ögonblick för det som inte var perfekt och njuta lite av stunden.
Det sämsta med att börja om från ruta ett är att vägen fram till målet känns oändlig.
På många sätt gäller detta båda klubbarna i lördagens Londonderby. Förutom ny tränare och en rad färska spelare har Arsenal och West Ham en del andra likheter. Snittlängden i truppen (183,4 cm respektive 182,4 cm) och snittåldern (27,5 år respektive 27,8 år) bidrog till tanken att det här nog kunde bli en relativt jämn match.
I slutändan var det hemmalaget på Emirates som visade upp en vassare offensiv och, viktigast av allt, en större effektivitet.
Stora problem i försvaret
Vi börjar ändå med Arsenals försvar. Under den första halvleken såg Sokratis Papastathopoulos och Shkodran Mustafi knappast ut som ligans mest stabila mittbackspar. Framför allt misslyckades de med att skydda ytan och verkade sällan veta var de hade varandra, eller Marko Arnautović för den delen. West Ham-anfallarens avslut togs kvickt och överraskande efter 25 spelade minuter och rullade in bakom målvakten Bernd Le... Förlåt, Petr Cech.
En som också framstod som vilsen var Granit Xhaka. Varenda gång schweizaren dyker upp i startelvan är processen ofta densamma: en skarp närbild strax innan avspark, för att därefter mattas av mer och mer för varje minut som går. Om Unai Emery är överdrivet försiktig med sitt nyförvärv Lucas Torreira - eller om uruguayanen helt enkelt inte är redo för 90 minuters spel - är oklart men nog skulle Arsenal må bra av att få in honom i formationen på heltid så att Xhaka kan petas upp några hack i planen. Där är han bättre.
Kvitteringen kändes väl trots allt rättvis även om hemmalaget inte imponerade märkbart. Nacho Monreal dök upp i straffområdet efter ett inlägg från Hector Bellerin, som fram till dess hade blandat och gett, dels offensivt men framför allt defensivt. Spanjoren såg till att leverera ännu en assist innan eftermiddagen var slut.
Emery behöver en enda sak
I Mesut Özils frånvaro (en del rapporter indikerar att han faktiskt inte var sjuk utan petades efter ett gräl med Emery) klev Henrich Mchitarjan fram som ett sorts ljus i mörkret, men det kändes samtidigt helt rätt att plocka in Alexandre Lacazette direkt efter halvtid. Det var också fransmannen som krigade in bollen som Issa Diop olyckligt styrde in i eget mål med tjugo minuter kvar och Danny Welbeck fick sedan fastställa slutresultatet till 3–1. Att Lacazette finns med i nästkommande startelva känns väl inte helt osannolikt, han ger trots allt en tydligare spets.
Jag tror inte på snacket att majoriteten av Arsenal-fansen redan nu är less på Emery och utvecklingskurvan som stiger relativt långsamt. De flesta är säkert fullt medvetna om att ett nybygge tar tid och ibland innebär flera smärtsamma förluster. Sam Allardyce gormade något om att ”det inte är svårt att spela en fotboll i Premier League som ger poäng” men det behöver man inte vara ett geni för att förstå.
Vad som däremot är betydligt mer besvärligt, och som Allardyce saknar, är förmågan att skapa ett lag och implementera ett spelsätt som passar en modern storklubb. Ett nytt DNA, likt det Pep Guardiola gjorde i Manchester City och Jürgen Klopp i Liverpool, som kan lyfta klubben till nya höjder.
För att lyckas med detta behöver Unai Emery en enda sak: tid, tid och ännu mer tid. Möjligen ett tätare försvar också.
Se fler höjdpunkter på viafree.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se