Mejla

Frida Fagerlund

Fagerlund: Ingen kommer nå Pochettinos höjder

Det har hängt i luften, hörts i den ovanligt lågmälda rösten på presskonferenserna.

Framför allt har det synts ute på planen.

Mauricio Pochettino lämnar Tottenham efter fem år – och han gör det trots allt som den störste.

Han är en av de mer samlade tränarna i Premier League. Teatraliska utspel eller andra typer av känsloutbrott hör till ovanligheterna.

Under alla dessa år har Mauricio Pochettino främst fokuserat på fotbollen. Möjligen att sätta en och annan - välförtjänt - symbolisk armbåge i ordföranden Daniel Levys sida. Han klev in i Tottenham, tog en medelmåttlig spelartrupp under sina vingar och gav klubben sin mest framgångsrika era någonsin.

Det är framför allt två minnen som sticker ut. Dels minuterna efter Champions League-semifinalen då en tårögd ”Poch” tackade fotbollen när det egentligen var alla vi andra som borde ha tackat honom. För att vi hade fått förmånen att se resultatet av hans skickliga tränargärning.

Satt fortfarande fast i Madrid

Det andra minnet är från förlusten mot Bayern München hemma på Tottenham Stadium. Storförlusten, 2–7. Som så många gånger tidigare under hösten landade han återigen i smärtan efter finalen i Madrid, den han aldrig riktigt lämnade rent mentalt.

För det var förmodligen där och då som Pochettinos version av Tottenham nådde sin kulmen. Det sägs att han inte åkte med spelarflyget tillbaka till London eftersom han var för besviken. En känsla som sedan smittade av sig på spelarna som tyckte att det var ett märkligt beslut av tränaren.

Sedan hade förstås andra problem hunnit ikapp. Daniel Levys långsiktiga tänk bidrog till att stabilisera klubben ekonomiskt men låga löner fungerar bara så länge spelare håller blicken fäst mot toppen – inte när de plötsligt inser att det finns andra, bättre alternativ. I så fall behöver de omotiverade säljas och nya, hungriga spelare köpas in.

Harry Kane, Dele Alli och Erik Lamela belönades med nya, lukrativa kontrakt. Men situationen med Christian Eriksen, och en drös andra spelare vars avtal snart löper ut, låg förstås (och ligger fortfarande) som en blöt filt över hela klubben.

En mättnadskänsla

Hur kan en spelartrupp som är näst intill identisk med den från föregående år prestera så mycket sämre? Å andra sidan går det att på en hand räkna hur många topprestationer som Tottenham har stått för under kalenderåret 2019. Någonting har skavt relativt länge, något som segrar mot Manchester City och Ajax till viss del överskuggade. Exempelvis har man inte lyckats vinna en bortamatch i ligan sedan januari.

Enligt initierade källor ska gruppen ha stått bakom argentinaren ända in i det sista, på ett personligt plan. Samtidigt ska de ha känt en viss mättnadskänsla kring tränarens filosofi och träningsupplägg. Kanske är det så enkelt att han hade pressat ut maximalt ur de där benen. Att det inte fanns mer kvar att ge.

För även om det är ett sorgligt slut på en oerhört fin historia bör det förstås inte vara en slagen man som kliver ut genom dörren. Det här är bara början för Mauricio Pochettino. Möjligen är det inte ens slutet i Premier League, om Manchester United vågar agera.

Tottenham däremot, de står där vid sitt vägskäl. Utan en av världens bästa tränare och med en massa utgående kontrakt i handen. Oavsett om det blir Eddie Howe, Julian Nagelsmann, Carlo Ancelotti eller rent av José Mourinho som kliver in så är det ett annat Spurs som kommer ta vid. Var klubben till slut hamnar är oklart. Men det är svårt att se att någon någonsin ska nå Mauricio Pochettinos höjder.

avFrida Fagerlund

ARTIKELN HANDLAR OM