Bank: Fifa borde utreda Solos uttalande
LE HAVRE. Världens bästa och näst bästa landslag, menar de själva. Världens bästa klubblag, säger Peter Gerhardsson. Ett gäng cyniska fuskare, påstår Hope Solo.
Vi vill gärna veta mer om vilka USA egentligen är.
Men tre matcher in på VM vill vi lära oss något nytt om Sverige också.
Vad betydde 2016 och den där sanslösa strafförlusten i Rio för det amerikanska landslaget, egentligen? Hände det något med dem då, blev det en brytpunkt för deras sätt att spela och vara när ett ultradefensivt Sverige höll dem till straffsparkar, när Lisa Dahlkvist bara log, dunkade in en straff, skickade hem dem med svansen mellan benen?
Förbundskaptenen Jill Ellis och anfallsstjärnan Christen Press fick ett batteri frågor om det under presskonferensen dagen före en relativt betydelselös gruppspelsmatch i VM.
– Personligen känner jag inte så, sa Press, och pratade om att vara närvarande i nuet.
– Vårt spel utvecklas konstant, sa Ellis, och pekade på finalförlusten mot Japan 2011 som en viktigare insikt.
Avancerad form av anti-fair-play
De hade fått andra frågor om pressträffen hållits ett par minuter senare, för då hade deras OS-målvakt skickat in ytterligare en i raden av molotovcocktails i den amerikanska landslagsfamiljen.
Vi hade frågat så här:
– Fuskade ni?
Vi hade undrat:
– Ljög ni?
Vi hade velat veta om damfotbollsvärldens största supermakt, med alla sina reklamkontrakt och superstjärnor, sina bländvita leenden och stora ord, använde ett av mästerskapshistoriens mest cyniska psykningstrick i den där matchen.
Att en målvakt psykar en straffskytt är en del av spelet, något som sker inom spelets ramar och som bestraffar när man går över gränsen. Att en lagledning förbereder en avancerad form av anti-fair-play är något helt annat.
Hope Solo är Hope Solo, med allt vad det innebär. Hon är lätt att älska på avstånd men hon kan starta bråk i tomma rum, och hon har drivit en mångårig vendetta mot förbundet och landslaget.
Jag antar att USA kommer att kalla hennes anklagelser för lögn, och de kan mycket väl ha rätt i det – men det är inte så intressant vad vi tror eller gissar.
Fifa borde utreda
De sensationella uttalandena från Solo är uppgifter som Fifa borde utreda tills de tror sig veta om det ligger något i dem. Sveriges Fotbollförbund borde kräva det, inte för sin egen skull (Lisa Dahlkvist satte ju straffen) utan för att det är en anklagelse om att världens bästa lag på ett systematiskt, ledarsanktionerat sätt kastat fair play över bord medan världen såg på. Det är möjligt att preskribtionstiden gör det omöjligt, men det borde undersökas.
Det här är inget som varken kan eller ska viftas bort.
I morgon kväll möter USA Sverige i en annan sorts match, utan straffavgöranden och utan Hope Solo. Stade Océane är ett havsblått minimonster till arena i Le Havre. Det är svårt att tänka sig att Paul Pogba formades här, i en betongstad med brinnande oljecisterner och ösregn som piskar en i ansiktet.
Det är också svårt att tänka sig att det här svenska laget ska kunna spela bort USA, utifrån vad vi sett av dem det senaste halvåret.
Men fotboll fungerar inte så, lagbyggen fungerar inte så heller. Stora lag kan göra stora matcher, men stora matcher kan också vara med och forma stora lag.
I två matcher har Caroline Seger relativt ostört kunnat driva passningsspel och rita linjer, medan Kosovare Asllani gjort poäng och utsetts till matchens spelare. Nilla Fischer har styrt försvar, Hedvig Lindahl har kunnat stå sysslolös i sitt straffområde och fundera på sin klubbframtid (hon log under presskonferensen och skickade ut en jobbannons; VM som transfer-Tinder).
Det här är något helt annat.
Sveriges första chans
Peter Gerhardsson ville förstås inte svara på om han planerar att välja en trebackslinje till den här matchen, men det är väl inte osannolikt. När jag frågade Kosovare Asllani antog hon att hon lär få spela lite djupare, lite längre i den här matchen. Sofia Jakobsson kommer väl tillbaka för att kontringslöpa som en galopphäst, i ett lag som får grunda sitt anfallsspel på lågt försvarsspel, bra beslutsfattande och kontringar. Stina Blackstenius får försöka igen? Jonna Andersson i backlinjen? Spelar varningsbelastade Magdalena Eriksson?
Kanske det. Men mest av allt kommer den här matchen, mot landslagsvärldens bäst synkroniserade superlag – Peter Gerhardsson kallade dem ”ett klubblag” eftersom de har så oerhört mycket mer förberedelsetid tillsammans – att visa var Sverige egentligen befinner sig 2019, om vi kan hoppas på mer än ett diplom i slutspelet.
– Jag ser fram emot att spela mot några av världens bästa anfallare, det blir ett häftigt test att se var vi står, sa Hedvig Lindahl.
– På väg vidare från gruppspelet vill man bygga momentum. Det är därför det här är en så bra match för oss, ett bra test mot ett bra lag, sa Jill Ellis.
Det här testet kommer att ge oss en tydligare bild av hur Asllani fungerar som playmaker mot fysiskt och aggressivt klassmotstånd. Vi kommer att få se om Caroline Seger kan spela samma fotboll när allt går mycket snabbare. Vi kommer att få se om det solida försvarsspelet från i höstas finns kvar, hur gamla de gamla benen är och om spelare som Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius har allt det som behövs för att explodera på den här sortens scen också.
Christen Press har spelat över hundra landskamper, hon har spelat fotboll i Sverige och USA, skrivit fler reklamkontrakt än man kan räkna till, blivit världsmästare, besökt Barack Obama i vita huset och tecknats som figur i The Simpsons.
Dagen före en match mot Sverige, tre år efter en väldigt laddad match mot Sverige, log hon och förklarade att ingenting annat är som ett VM.
– VM är ”a shooting star moment”, ett stjärnfallsögonblick, sa hon.
Det finns ett före och ett efter, och den som vill vara med måste ta chansen. Det här är Sveriges första chans att visa att de är beredda.