Bank: Det får mig att tvivla på sporten

PONTORSON. Huliganer, hyperekonomi, dopning, uppgjorda matcher och hundra andra hot mot fotbollen.

När hoten kom utifrån kände jag mig aldrig uppgiven.

Sedan kom Var och en handsregel och fick mig att tvivla på sporten.

Tillbaka i Frankrike, för allt ska avgöras.

Kvartsfinalerna börjar, alla europeiska länder utom Vatikanstaten är kvar, och vi ska få se världens bästa fotbollsspelare, alla utom Ada Hegerberg, göra upp om världens finaste pokal. Avgörande blir hur ett par hundra människor hanterar press, nerver, utmaningar, värme, sina lagkamrater och sina motståndare.

Så brukade det i alla fall vara, på tiden när vi accepterade att fotboll var en idrott för människor.

Människor som gjorde fantastiska prestationer, människor som gjorde misstag, människor som var cyniska eller naiva. Fotboll speglade hela spektrat av vad det är att vara, ja, mänsklig.

I den världen pratade vi mycket om att tro. ”Vi tror på det här” sa vi. ”Vi har självförtroende nu” sa de. ”Jag tror Sverige vinner” sa man.

Sedan kom vi fram till att det inte finns någon plats för att tro något längre, inte när man kan veta. Inte när man kan pressa ner livet i en maskin och få veta.

Foto: TT
Neymars filmingar har varit omdiskuterade.

Inte varit nervös över Neymar

Att följa fotboll är att hela tiden bli involverad i debatter kring saker som hotar den. Ena veckan är det läktarvåld, nästa vecka är det matchfixning, sedan är det omväxlande dopning, en polischef, internet, invandring, ekonomisk ojämlikhet, män, kvinnor, en bengal eller att en spelare från Italien låtsas att han fått en spark på smalbenet.

Min oro har varierat.

Jag har inte varit särskilt nervös över att en Neymar-filmning ska förstöra fotbollen, jag har varit lite mer bekymrad över att en klubb kan köpas loss av en skurkstat som betalar sönder konkurrensen.

Men jag vet inte om jag någonsin känt en lika grundlig hopplöshet, ett lika stort tvivel, som jag gjort den senaste veckan – när fotbollen själv uppfunnit sin negation.

Foto: TT
Japans Saki Kumagai tröstades efter VM-uttåget.

Ett talibaniskt krav

Inför VM berättade Saki Kumagai om hur mycket hon längtade efter VM. Hon har levt i Lyon i sex år, talar fin franska, och nu skulle VM-finalen avgöras i hennes hemstad, på hennes egen hemmaplan.

– Arenan i Lyon är min arena, det skulle vara fantastiskt, förklarade hon.

Med ett par sekunder kvar av matchen mot Holland klev hon fram mot Vivianne Miedema, som sköt bollen rakt upp på hennes arm från en meters håll, domaren blåste straff och efter videogranskning sköt Lieke Martens hem Japan från VM.

De, både Kumagai och Japan, hanterade det där nederlaget med en värdighet och elegans som är bortom mitt förstånd.

Fotbollshistorien är späckad av orättvisor, men det här är ju något annat. Det fanns en videogranskning, det finns en ny striktare tolkning av handsregeln, det fanns en liknande situation i Sveriges match mot Kanada (Kosovare Asllani fick bollen på handen från halvannan meter, Kanada fick straff). Det här var fotbollen som sa att ”vi har sett bevisningen, och vi tycker att Japan ska straffas för att en spelare är en människa med armar, som får en boll skjuten på armen från en meter”.

Den här orättvisan kom inte utifrån, den kom inifrån själva systemet. Ett talibaniskt krav på ”rättvisa” leder oss till maskinen, som spottar ut en horribel orättvisa.

Det kan inte få fortsätta på det här sättet.

Foto: TT
Nigeria är ett av flera länder som drabbats av de nya VAR-bedömningarna i VM.

Är det fotboll?

Rent tekniskt är det här sportens sätt att visa att den vill ha spelare som ser ut som skridskoåkare i straffområdet, med händerna på ryggen. Rent filosofiskt går det hand i hand (förlåt) med Var-användandet som det ser ut i dag.

Vad är bra med Var? Att vi kan rensa bort de mest frapperande feldomsluten i avgörande situationer.

Vad är dåligt med Var?

Man kan invända mot att det hackar upp matchrytmen, att det skapar irriterande avbrott, att det finns hundra exempel på att videobilder ljuger, att det är ett slags övervakningssystem som självklart kommer att användas nyckfullt (det går att hitta en straff vid varje hörnspark om man letar), att det dödar något så fullkomligt fotbollsfundamentalt som den spontana, omedelbara glädjen eller sorgen efter ett mål.

I grunden handlar det om alla de där sakerna, och ingen av de där sakerna.

Vad är det Var-avbrotten gör med oss som ser på? De förvandlar oss alla till domare, i realtid. Matchen stoppas, vi ser bilderna, vi börjar debattera hur de fem parametrarna i regeln si eller så egentligen ser ut. Och sedan kommer provsvaren, så att allt kan börja om.

Är det fotboll?

Frågar vi Fifa eller Uefa kommer de att säga att Var minskat andelen felaktiga domslut med så här många procent och promille, alltså är det en framgång. New Public Management på fotbollsplanen – låt oss mäta effektivitet och ägna oss åt siffror i stället för att lita på yrkeskunskapen och ägna oss åt att se varandra.

Om VM visat oss något så är det väl att respekten för domarna inte kommer att öka en endaste millimeter genom Var, i den form den använts här.

Grundproblemet handlar inte om en procent färre ”fel”, det handlar om en basal felsyn på vad fotboll måste få vara.

Foto: TT

Hade ritat en rektangel

För sjuttio år sedan skrev Werner Aspenström det svenska språkets vackraste fyra rader, en sökande, frågande, ödmjuk, fjäderlätt dikt som inte var längre än så. Han skrev:

Är det bärnstenen och bärnstenens gula ådror

eller den grönblå skuggan på en kvinnas skuldra?

Hjälp mig med färgerna i kväll – en junikväll,

när himlen ligger utspilld över vattnet.

Hade man skickat Aspenström till Var-rummet hade han vevat bilder i tre minuter, ritat en rektangel med händerna och meddelat:

”Himlens färg, den 27 juni: S 2030-R20B”.

avSimon Bank