Fredriksson: Rosengård var helt överlägsna
MALMÖ. Ett lag i total harmoni och ett lag utan.
Det här var verkligen en överlägsen cupseger.
När Zecira Musovic ropade efter bollen, efter att ha gjort sig stor på en kontring av Natasha Dowie i offside, ryckte bollflickan som stod med händerna bakom ryggen och benen i kors, chockat till.
FC Rosengårds målvakt var så ensam under den första halvleken att bollflickan bakom henne slumrat till efter 40 minuter.
Det var lätt att sympatisera med henne där hon stod långt ifrån händelsernas centrum.
Harmoni i truppen
Hemmalaget kom till finalen med två raka cuptitlar i ryggen och tränare Jonas Eidevall har fått laget precis dit han vill; en kontinuerlig och samspelt elva, och en trupp som utstrålat harmoni hela våren.
Det finns en slags nytändning i gruppen som jag tror att alla känner av – och idag var hans spelare helt överlägsna.
Tränaren, som nu vunnit sin första cuptitel i karriären, hade jag för övrigt önskat en ”Eidevall-cam” på. Klubbens nygamle tränare är alltid väldigt engagerad vid sidlinjen – inte minst i kväll – och efter upprepade, nästan uppgivna, skakningar på huvudet av fjärdedomaren fick han sig till slut en åthutning av huvuddomaren Tess Olofsson.
När väl tränaren höll sig lite i skinnet gick det ju för övrigt lika bra att höja blicken mot en lika uttrycksfull Sanne Troelsgaard. Danskan, som avgjorde cupfinalen för andra året i rad, stod för en stor insats där hon förutom målet låg bakom många fina uppspel på sin kant.
Trampade ned mästarna
Tillsammans med det centrala mittfältet med en väldigt pigg Caroline Seger och en Hanna Folkesson som är på väg tillbaka till fornstora dagars form, låg de bakom den nedtrampning av regerande mästaren som det här ändå var – trots bara 1–0 på tavlan.
Linköping, som haft en turbulent tid där tränaren Marcus Walfridson försvann redan efter tre allsvenska matcher, visar än så länge långt ifrån mästartakter.
Cupfinalen kom, som lagkaptenen Janni Arnth själv erkände efteråt, alldeles för tajt in på turbulensen. Det kändes inte som att de riktigt trodde på seger själva, och frustrationen hos de chanslösa spelarna var emellanåt tydlig.
Men säsongen är lång och tiden de förlorade på en dåligt scoutad tränare kan de absolut hinna ta igen.
Problemet är att det finns ett lag i Malmö som har bestämt sig för att kamma rent i år.
De pratar mycket om vinnarmentaliteten i klubben, spelare och ledare i FC Rosengård. Kan det vi se i år vara den omättliga hungern efter två segerlösa ligasäsonger?
Jag tror det.
Ikväll firar de med svensk fotbolls mest iögonfallande guldklump (Susanne Erlandssons pokal är verkligen speciell…).
Sedan käkar de vidare. Ingen kommer att rå på FC Rosengård i år.
