Sett tusentals talanger, men ingen som honom

Erik Niva om Labinot Harbuzis bortgång

FOTBOLL

Vi har sett tusentals talanger, oändligt många underbarn.

Ingen som honom.

Labinot Harbuzi kommer aldrig att spela fotboll igen, men ingen av oss som såg honom göra det kommer någonsin att glömma det.

Labinot Harbuzi var den största bollbegåvning jag någonsin sett på en svensk fotbollsplan.

Det är en sådan där postum beskrivning som kan låta som en överdrift, en välvillig skönmålning man kan kosta på sig för att få mörkret att skifta i en lite annan nyans – men jag skrev meningen för lite drygt två veckor sedan.

Den var fullständigt sann då, och den är precis lika sann nu.

Så många talanger som kommit och gått och försvunnit, så många snabbfotade och bollskickliga grabbar som fått oss åskådare att tänka stora tankar och drömma färgstarka drömmar.

Ingen som honom, inte ens i närheten.

Vissa har världen framför sina fötter, men Labinot Harbuzi hade världen fångad i sina bollskor. Första gången jag såg honom var han 16 eller 17 år gammal, och det var som att han spelade i en annan dimension än alla de andra pojklandslagsmännen på planen.

När han rörde sig med bollen stod både tiden och motståndarna stilla. Han såg saker som ingen annan såg, öppnade ytor som överhuvudtaget inte existerade.

Han kom ju från Rosengård, och för att göra hans begåvning både proportionell och begriplig brukar jag alltid återberätta historien om den där gången då ett filmteam ställde honom mot Zlatan Ibrahimovic på en liten streetplan.

Större och bättre än Zlatan där

Jippot var tänkt att bli mynna ut i någon sorts hybrid mellan reklamfilm och dokumentär, men när bollen väl började rulla gick det inte riktigt som producenterna hade tänkt sig.

Det var Labinot Harbuzi som tricksade och trollade och dikterade villkoren. På så liten yta var han – bokstavligt talat – både större och bättre än Zlatan.

När jag skrev den där lilla texten häromveckan gjorde jag det mest bara för att jag ville dela med mig av en både uppriktig och innerlig vilja att någon gång få se honom spela fotboll igen.

Han lyckades aldrig riktigt ge sig själv den karriär han kunde och borde ha skapat sig, men han förblev ändå unik.

”Oavsett nivå, oavsett division – om Labinot Harbuzi någonsin går ut på en fotbollsplan igen är det jag som bokar biljetten”, avslutade jag.

Fick svar av Harbuzi

När han själv sedan svarade på inlägget gjorde han det i ett framåtriktat och optimistiskt tonläge som gjorde mig genuint glad:

”Svaren du söker kommer du inom kort få svar på, och förhoppningsvis har inte de sista stegen på en fotbollsplan tagits än. På kärt återseende”.

Mindre än 20 dagar senare är nu Labinot Harbuzi död, han blev bara 32 år gammal.

I första hand är det givetvis en ofattbar tragedi för hans närstående – jag vet att Labinot Harbuzi älskade sin 1-åriga systerdotter mer än något annat på jorden – men tack vare sin talang berörde han betydligt fler än så.

Själv kände jag inte människan, men förtrollades av fotbollsspelaren. Jag pratade aldrig med honom, men han talade till mig ändå.

”Ge mig en veckas heads-up före din nästa match så är jag där – spelar ingen roll om det är Malmö eller Malaysia”, skrev jag till honom häromveckan.

Labinot Harbuzi svarade först med en starkarmsemoji, sedan med sitt surftecken, tummen och lillfingret som liksom signalerar att läget är lugnt och kusten klar.

Några timmar efter dödsbudet fick jag så ett meddelande från en av hans vänner i Malmö. Han berättade om en gemensam middag i förrgår, om hur Harbuzi planerat att spela en sorts comebackmatch i Malaysia i december – och hur han tänkte bjuda in mig dit.

Men det blir ingen resa, ingen match.

Det blir inga fler fintfyrverkerier från den största svenska bollbegåvning jag någonsin sett på en fotbollsplan, och det är så oerhört svårt att ta in, så bottenlöst sorgligt att tvingas skriva.

Labinot Harbuzi tar med sig en smärtsamt stor del av fotbollen när han försvinner, det är klart att han gör.

Ingen kunde någonsin ta den ifrån honom.

ARTIKELN HANDLAR OM