”Min egen dröm var Sverige – men när jag väl testade med Irak lossnade allt”
Erik Niva möter Alexander och Felix Michel och Ahmed Yasin – tre svenska spelare redo för Asiatiska mästerskapen
Publicerad 2019-01-04
I Sverige bor miljontals människor med rötterna i Asien.
Nu återvänder några av dem för att delta i ett mångbottnat mästerskap som färgas alltmer blågult.
I fotbollens Asien finns politiken, religionen och konflikterna – men där finns även stoltheten, försoningen och potentialen.
Erik Niva på plats under Asiatiska mästerskapen – följ bloggen här!
Snön har kommit under natten, och på ytterdörren hänger det en liten rödvit skylt med texten: ”Nu är det jul – här i vårt hus”. Inne i villan är det saffran i bullarna, och planeringen för eftermiddagens pepparkakshusbyggartävling har nått slutfasen.
För en gångs skull är hela familjen samlad, och dessutom har en handfull kompisar från grannkåkarna slutit upp. De är hemma här – ligger i soffan och slötittar på Vinterstudion – medan föräldrarna stökar runt i köket.
Och de två sönerna? De sitter vid datorn och spelar upp den libanesiska nationalsången.
– Det är mycket kamp och krig, flaggan och nationen och sådär.
Alexander Michel ler. Sedan ett par månader tillbaka är både han och lillebrorsan Felix Michel libanesiska landslagsmän i fotboll.
Det var inget han såg framför sig senast han firade nyår, men förra våren fick han en förfrågan som satte igång en oväntad händelsekedja. I mitten av november flög de två bröderna 24 timmar till Australien för att spela en landskamp mellan Libanon och Uzbekistan inför tomma läktare. Matchen slutade 0-0, båda gjorde 90 minuter – och sedan flög de 24 timmar hem igen för att spela upp AFC Eskilstuna i Allsvenskan.
– Vi har ju syrianskt påbrå, så vi har inget eget landslag. Vår enda koppling till Libanon är egentligen att farfar bodde där innan han kom till Sverige. Men vi lyssnade på nationalsången dagen före matchen, så att vi i alla fall skulle veta vilken som var våran... Det hade väl inte sett så bra ut om vi hade sträckt upp oss för den uzbekiska nationalsången istället.
För drygt 50 år sedan var just bröderna Michels farfar en av de allra första kvotflyktingarna som kom till Sverige från Mellanöstern. I mars 1967 landade det allra första flygplanet från Libanon, och George Michel Melki var en av dem som var ombord.
Väldigt, väldigt många har följt efter.
När 2018 började fanns det 697 117 folkbokförda människor i Sverige som föddes i Asien. Räknar vi dessutom deras barn och barnbarn når vi säkerligen ett antal långt över miljonen.
Siffrorna kommer såklart alltid att skeva – många assyrier och syrianer är exempelvis födda i Turkiet – men säger ändå mycket om hur starka banden numera är mellan Sverige och den väldiga världsdelen i öster.
– Farsan hade hört talas om en stor fabrik utanför Stockholm som anställde folk, Scania. Så först kom vi till Avesta, men sedan tog vi oss snabbt till Södertälje.
Robert Michel är pappa till fotbollsbröderna. Han föddes året efter att hans egen pappa hade landat, och funderar på om han därmed kanske kan vara den första svenskfödda syrianen.
– Det finns en till i samma ålder i Skövde, men vadå Skövde...?! Nä, det räknas inte. Och så är det hon advokaten, Elisabeth Massi Fritz... Jag tror att hon är född i Sverige, och då var hon lite före mig. Men på medaljplats är jag i alla fall.
På köksväggen hänger gamla skolfoton på två rågblonda grabbar – bröderna Michel som barn.
– De var blonda båda två, men på det här kortet hade Felix färgat håret mörkt. Då ville han vara syrian en stund... I en viss ålder var det lite så. En period satt han bara och målade svenska flaggor i ritblocken, men i nästa period var det bara de syrianska färgerna.
Carina Michel skrattar. Just den här familjen är både typisk och ovanlig. Livet slog in på en annan kurs när Robert Michel träffade Carina, en blond tjej vars egen mamma kom från lilla Gargnäs i Lapplands skogar.
När jag idag frågar deras barn om de ser sig som svenskar eller syrianer har de inget tydligt svar.
– Både och. Mittemellan.
Bortifrån fåtöljen hojtar Robert Michel sådär halvt på skoj, halvt på allvar.
– Vadå mittemellan? Ni är syrianer.
Felix Michel slår undan.
– Halvsyrianer, halvsvenskar... Vi är uppvuxna i båda kulturerna, trivs i båda och kan anpassa oss till båda.
Sina första år bodde bröderna typiskt nog på Fotbollsvägen i Geneta, ett av de områden som polisen numera betecknar som ”särskilt utsatt”.
Tillhörde de själva också de här killarna som balanserade på gränsen mot kriminaliteten? Felix Michel påbörjar ett svar:
– Geneta är ett av de här klassiska invandrarområdena med många syrianer. Så det är klart att vi har sett saker och hängt med killar som...
Inifrån köket avbryter mamma Carina:
– Alltså, Fotbollsvägen ligger i ett villaområde. Vi bodde i villa. Det är inga gatukillar, det här. De har aldrig fått den möjligheten.
Alexander Michel kan inte göra mycket annat än att skratta urskuldande.
– Vi är också ghetto! Nä, alltså... Vi har ju varit sportkillar sedan vi var små, testat allting. Fotboll, basket, ishockey, pingis, simning... Det har väl varit det som gjort att vi haft tankarna på annat.
Idrotten blev tidigt en typ av gemensamt familjeprojekt. Carina var pojkarnas första tränare, och Robert var drivande i att bygga upp ungdomsverksamheten inom Syrianska FC, klubben där han själv tidigare spelat.
Idag har familjen en egen liten konstgräsplan, precis bredvid poolen utanför det stora huset.
När barnen blivit större var de ett helt litet gäng av släkt och kompisfamiljer som köpte tomter och hus här i Jumstaberg, en nybyggd villaidyll en mil utanför Södertälje.
Det här är inte den typen av område där idrotten erbjuder en väg bort från gatan, men här finns däremot ungdomar som tillhör Sverige-toppen i både ridsport och tennis.
Kanske blir de elitidrottare, förmodligen blir de något annat.
– Själv pluggar jag ekonomprogrammet på Mälardalens högskola i Eskilstuna. Tidigare läste jag ett år på mäklarprogrammet i Gävle, men jag tror att det här passar mig bättre. Framöver hoppas jag komma in på Handels för att läsa min master.
Medan han pratar kväver Felix Michel en gäspning. Tidigare samma morgon har han kommit tillbaka från en kompisresa till USA – de hann med både skyskraporna på Manhattan och alligatorsafari i Florida – och nu ska han bara packa om innan det är dags att återigen byta världsdel.
Planet till det libanesiska träningslägret inför mästerskapen går redan nästa dag. Vid en snötäckt liten konstgräsplan känns det avlägset. Hela Asien känns avlägset.
Robert Michel tittar ut över tomten och tänker tillbaka.
– När vi skulle lämna Mellanöstern singlade farsan krona eller klave om han skulle hit eller om han skulle till Australien. Och så blev det Sverige... Bara på gott, tycker jag. Det blev väldigt, väldigt positivt både för vår familj och för vårt folk. Av de här första som kom på 1960-talet har det gått bra för nästan allihopa. Vi är väldigt många som är glada och tacksamma för att vi kom just hit. Sverige är bra.
Den som befinner sig på de svenska vägarna och vill hitta en asiatisk landslagsspelare behöver sällan åka särskilt långt.
En hel del namn föll visserligen ifrån när sluttrupperna togs ut – men hade alla aktuella spelare verkligen kommit med till Asiatiska mästerskapen hade vi nästan kunnat skicka en hel trupp med svenska pass.
Till sist blev sex blågula spelare uttagna. Förutom Alexander och Felix Michel i Libanon har vi Ahmed Yasin och Rebin Sulaka i Irak, Saman Ghoddos i Iran och Amr Kaddoura i Palestina.
Därutöver har vi ännu fler som nyligen varit uttagna i olika landslag, men nu valts bort på grund av skador, byråkrati eller nyckfull asiatisk fotbollspolitik. Både Mahmoud Eid (Palestina) och Brwa Nouri (Irak) var med i bruttotrupperna, men föll ifrån i slutfasen. Nära var även Gabriel Somi (Syrien), Jonathan Tamimi (Jordanien), Abbas Hassan (Libanon), Amin Nazari (Filippinerna), Kevin Deeromran (Thailand) samt Hosam Aiesh och Ahmed Awad (båda Palestina).
Förbundskapten? Svennis, numera Filippinerna.
Banbrytaren och vägvisaren heter Ahmed Yasin, och har precis hunnit hem till Örebro för att studsa mellan det avslutade proffskontraktet i Qatar och mästerskapen i Förenade Arabemiraten.
– Det är alltid svårt att planera hemresorna, eftersom man måste ha en sån här exit-stämpel från klubben innan man får lämna Qatar. Förra året fick jag vända på flygplatsen innan jag förstått att det funkade på det sättet. Nu höll de kvar mig i en vecka innan de gav mig utresetillstånd.
Där bröderna Michel är tredje generationens invandrare är Ahmed Yasin född i den irakiska huvudstaden Bagdad. Han har inga egna minnen av tiden före Sverige – kom hit redan som 1-åring – men när familjen gemensamt sätter sig för att berätta så redogör de för nästan ett helt årtionde av fram-och-tillbaka-flykt.
– Vi är feyli-kurder från Bagdad, och vår folkgrupp har alltid tillhört Iraks stora affärsmän som styrt mycket inom handeln. Vi hade det bra ekonomiskt, levde jättebra. Men när Saddam tog över makten ville han få bort oss, och det var det som var problemet. Tiotusentals av oss blev tagna av dåtidens polis och bara försvann... Farfar hade sju söner och ville inte ta några risker, så vi ordnade med en smugglare och flydde till Iran.
Mest är det Salar Yasin som pratar, den näst äldsta brodern som bjudit hem till villan i södra Örebro. Han berättar om hur kriget mellan Iran och Irak destabiliserade hela regionen, hur flygplanen till Sverige mer och mer framstod som en självklarhet.
– På den tiden var det inte så många flyktingar som kommit till Sverige, så det var inga problem. När vi landat tog de emot oss med limousin. Jag lovar, den bilen glömmer jag inte.
Planen var dock aldrig att stanna. När någon sorts fred lagt sig över Irak återvände familjen till affärerna och tillgångarna i Bagdad. Bröderna blev fler, men det blev bomberna också.
Bara några månader efter att Ahmed Yasin bröt ut så inleddes Kuwait-kriget och USA:s så kallade ”Operation Ökenstorm”. I alla fall är det så Salar minns det, men för att vara säker ställer han en kontrollfråga till mamma Kheria som sitter i soffan.
De växlar några meningar på arabiska innan Salar översättningssummerar:
– Hon säger att det har varit krig hela hennes liv. Hon kommer inte ihåg vilket krig som var vilket.
Det kan vara hur som helst med det. Bilden är tillräckligt tydlig ändå.
– Kuwait-kriget var ett helvete, ett riktigt smutsigt krig. USA bombade allt som gick att bomba, jämnade allt med marken, vatten och elledningar och allt... Bagdad var en mörk stad, en spökstad.
De två äldsta bröderna – Salah och Salar – började hotas av inkallningsorder från militären och flög tillbaka till Sverige. Efter några år fick resten av familjen rätt att följa efter som anhörigsinvandrare.
– Tiden då vi var ifrån varandra var jobbig. Vi hade inte ens telefonkontakt. Alla ledningar och sånt var nere, så mamma och pappa fick flyga till Jordanien för att ringa ett samtal.
Hur allt blev i det nya landet? Stor fråga, men ja... Lite både och. Familjen hade inga problem att finna sig till rätta och etablera sig, men på ett sätt lyckades de inte riktigt förverkliga sig själva.
De tre mellanbröderna hade alla ärvt pappans fotbollsintresse – och alla visade sig dessutom vara osedvanligt begåvade.
Zeid spelade i Holland och på Island och i Förenade Arabemiraten, Araz fick kontrakt i högstaligan i både Irak, Syrien och Vietnam. Längst nådde Salar – som bland annat gjorde en handfull allsvenska matcher med Örebro SK under andra halvan av 1990-talet – men det är ändå hos honom besvikelsen sitter som djupast.
Det kunde ha blivit mer. Det borde ha blivit mer.
– Jag har så mycket på hjärtat när det gäller det här. Jag lovar, du kan åka runt och fråga alla som sett mig spela – jag var den största talangen i Sverige. Men på den tiden var det mycket svårt för utlänningar att slå sig in i svenska lag, även om du var hundra gånger bättre. Det var som att springa in i en vägg. Det kom Svensson efter Svensson – varsågoda. ”Men du heter Salar Yasin”.
Känslan av att inte få en ärlig chans har Salar Yasin burit med sig under hela sin tid i Sverige. Han berättar om tiden då han försökte etablera sig i Allsvenskan, men då tränaren lyfte upp sin egen son istället. Han pratar om tiden som ungdomscoach, då den tidigare tränaren lämnade över tonårslaget med menande varningsflaggor runt invandrarkillarnas namn.
– De här orättvisorna... De svider att prata om.
Själv gav Salar Yasin upp. Kanske släppte han elitkarriären för tidigt och för enkelt – men han lyckades aldrig bli av med den där hopplösa känslan av att det egentligen inte spelade någon roll hur bra han presterade.
Men så gick det ett årtionde, och så fanns det ytterligare en ung talang med namnet Yasin på ryggen som försökte slå sig in i elitfotbollen.
Och den här gången skulle det bli annorlunda.
– När Ahmed var i samma läge så gick jag bakom honom hela tiden och krigade för honom. De inom ÖSK försökte köra över honom flera gånger, flera av de som satt i klubbledningen då försökte knäcka honom. Så jag gick upp till dem: ”Vad håller ni på med? Ni sätter den här talangen på läktaren, tränaren hälsar knappt på honom när han kommer. Stopp! Ni ska inte behandla honom som ni behandlade mig”. Jag såg att Ahmed var på väg att bli ”Salar 2”, och kände bara... Nejnejnej, det får inte bli så, det får inte hända.
Medan hans storebror berättar sitter Ahmed Yasin mest tyst i soffan. Han har hört historierna förut, vuxit upp med dem i huvudet.
På något sätt drevs han av revanschlust redan under sin allra första dag på fotbollsplanen. Han spelade inte bara för sin egen skull, utan bar sina storebröders skuggor genom matcherna.
Han hade bestämt sig för att motbevisa alla innan de ens börjat tvivla.
– Redan från början tänkte jag: ”Jag måste lyckas”. Jag har alltid velat knäcka dem som inte tror på mig, på oss.
Du har också känt det där motståndet som Salar pratar om?
– Det har funnits, det har funnits. När jag var liten behövde jag åka med andra föräldrar till bortamatcherna – och det användes sedan som en anledning till att sätta mig på bänken. ”Din pappa skjutsar ju aldrig”. Nä, men han är tvungen att jobba och försörja familjen... Jag minns det än idag. Och i distriktslaget var det så tydligt att det var andra spelare som skulle lyftas fram. Det var såna som bara tog fotbollen på lattjo – och idag är de alkoholister eller pantar burkar – men ändå var det dem som tränaren ville satsa på. Medan jag som brann för fotbollen, som såg den som ett krig, som ville äta upp den – jag fick ingen hjälp överhuvudtaget. Tvärtom.
Den tuffaste dagen kom när Ahmed Yasin var i de mellersta tonåren och det första pojklandslaget skulle tas ut. Själv såg han sig som given. Han hade känt sig dominant på Elitpojklägret i Halmstad – gjort flera mål inför förbundskaptenens ögon – men ändå fick han inte ens plats i en 40-mannatrupp.
– När jag fick det beskedet var jag på väg till en träning och grät hela vägen dit. Alltså, det bara rann tårar... Jag hade gjort mitt livs bästa match framför ögonen på förbundskaptenen, och nu såg jag spelare som blev uttagna som inte ens kunde spela fotboll. Det kändes orättvist.
Hade det att göra med att förbundskaptenen hette Svensson och du hette Yasin?
– Kanske var det så. Det var i alla fall så det kändes.
På vardagsrumsbordet står ett enormt fat med baklava, under det ligger Zlatan Ibrahimovics nya tegelstensbok. Ahmed Yasin ser Zlatan som en av sina absolut största förebilder – har till och med en likadan ”Only God Can Judge Me”-tatuering – och riktar tacksamma tankar till killen som bröt sig igenom vallarna och gjorde det lättare för andra invandrarungdomar att följa efter.
Trots att han föddes i Bagdad var Irak aldrig särskilt närvarande under Ahmed Yasins uppväxt. Han var svensk, levde sitt liv och spelade sin fotboll i Sverige – men det lyfte aldrig riktigt på hemmaplan.
Som 20-åring riskerade Ahmed Yasin att fastna i ungefär samma fälla som sin storebror. Han lyckades inte riktig slå sig in i Örebro SK:s allsvenska lag, kom inte överens med tränaren, fick mest spela U21-matcher inför några dussin åskådare.
Då öppnades porten till en annan, parallell fotbollsvärld.
Så fort han tog beslutet att ge det irakiska landslaget en chans förvandlades Ahmed Yasin från anonym allsvensk truppspelare till en uppburen stjärna. I vardagen fick han mest spela U21-matcher inför ett par dussin åskådare – men under landslagsuppehållen skickade Zico in honom för att spela VM-kvalmatcher mot Japan med 60 000 på läktarna.
– Jag förstod snabbt att det inte funkar för mig att gå själv på en gata i Irak. Det går bara inte, alla vill ta bilder. Mina bröder får bilda cirkel runt mig, och så får jag gömma mig i mitten.
Tillsammans berättar bröderna om olika dråpligheter från besöken i Irak. Det är folksamlingarna som bildats utanför affärerna där Ahmed gått in, bilarna som pressats upp i 160 längs motorvägen bara för att chauffören velat ta en selfie.
Det är ett helt annat fotbollsliv än det Ahmed Yasin levt i Sverige.
– Min egen dröm var Sverige –100 procent – Irak var mest något som mina bröder pratade om. Men när jag väl testade med Irak var det som att allt bara lossnade. Jag fick mer uppskattning på 15 minuter där än jag hade fått på 15 år i Sverige.
I Jumstaberg utanför Södertälje sitter två bröder och fingrar på färska pass, framfixade under en blixtresa till Beirut i november.
Det var några omtumlande dagar. Felix Michel hade aldrig ens varit i Libanon förut.
– Det är väl lite känsligt att säga, men det närmaste jag kommit var Tel Aviv. Och det var inte så populärt när vi sa att vi hade varit i Israel. Vi hade bytt ut våra pass innan vi åkte ner, och de som skulle fixa grejer åt oss sa att det var tur att vi inte hade några israeliska stämplar kvar. ”I så fall hade inte ens presidenten kunnat fixa in er i landet”.
Till ytan är Libanon mindre än Härjedalen, men det är som att hela Mellanöstern klämts in i det lilla landet som ligger inkilat mellan Syrien och Israel.
Där finns både historien och hatet, men även möjligheterna och toleransen. Den etnisk-religiösa balansen är så känslig att den till och med är cementerad i konstitutionen; presidenten är alltid kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim.
Fotbollen är uppdelad längs samma skiljelinjer, där alla de stora klubbarna är tydligt förknippade med en specifik folkgrupp.
Än så länge har bröderna Michel egentligen ingen koll på allt det här. De har ingen aning om vilka lagkamrater som till vardags representerar Hizbollahs klubb, och Felix Michel försäkrar att de är lyckliga i det ovetandet.
– Det är skönt, faktiskt, vi kan bara åka ner och spela vår fotboll. Det är perfekt. Från det vi har hunnit se verkar ändå Libanon vara ett land där folket rent religiöst har lärt sig att leva med varandra. När vi var nere kunde vi se en kyrka stå precis bredvid en moské...
Pappa Robert Michel skjuter in sitt perspektiv:
– Det finns en symbolik i att grabbarna är kristna syrianer. Mellanöstern töms ju mer och mer på kristna, och i Turkiet finns det knappt några syrianer kvar. Nu verkar det mer och mer som att Libanon håller på att bli vårt land, platsen i Mellanöstern där jättemånga syrianer hamnar. Och så vitt jag vet blir grabbarna nu de första syrianerna att spela för Libanons landslag. För många där nere är det en jättegrej.
För några sekunder lägger sig tystanden runt fikabordet. Det är som att Alexander Michel funderar på vad han ska säga om allt det här, utan att riktigt komma på vad det i så fall ska vara.
– Allt det här är så nytt för oss. Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig. En rolig upplevelse, ett häftigt äventyr...
Vad går det att uträtta och uppnå i en libanesisk landslagströja? Felix Michel tar det hela tillbaka till fotbollsplanen.
– Jag är inställd på att vinna.
Hela turneringen? Offensivt mål.
– Okej, om man jämför lagen kanske vi inte är favoriter alls...
Realistiskt eller orimligt? De två bröderna resonerar lite sinsemellan, Alexander Michel balanserar upp förväntningarna.
– Jag läste någonstans att Libanon är nionderankade i Asien.
– Nia? Det är ändå okej. Då borde vi ju ha en väldigt bra chans att gå till kvartsfinal i alla fall. Och därifrån kan ju allt hända. Som sagt, jag är inställd på att vinna. Och om vi lyckas med det på planen kan vi lämna över det till andra att ta vara på – då tror jag i alla fall att vi har gjort något positivt för Libanon. Då behöver de inte ångra att de kontaktade oss.
Även i Irak är landslaget ett av de tydligaste exemplen på att landets olika folkgrupper faktiskt kan jobba tillsammans mot ett gemensamt mål.
I laget finns både sunniter, shiiter, kurder och assyrier – folkgrupper som krigat mot varandra i århundraden – men det är inte så att Ahmed Yasin lagt särskilt mycket tid och energi på att reflektera över vad det egentligen innebär och symboliserar.
Hans storebror Salar skrattar.:
– Han visste inte ens vad han var för något när irakierna först frågade honom, han hade ingen aning... ”Är du muslim?”. ”Jaaaa...”. ”Är du sunni?” ”Njaaa...”. Jag fick lära honom om vilka vi feyli-kurder faktiskt är.
Ahmed Yasin rycker mest på axlarna.
– Det är verkligen ingen i landslaget som bryr dig om var du kommer ifrån. Det är inte längre så att Saddam kommer och frågar vilka dina föräldrar är.
Många uppfattar den irakiska fotbollen som oerhört politisk.
– Politik och så... Det har jag ingen, ingen aning om. Jag vet knappt vem som är statsminister i Sverige, jag håller mig helt borta.
Vet du vem som är president i Irak?
– Nej. Jag ska vara ärlig, det gör jag inte. Men jag kanske har pratat med honom ändå, jag vet inte. Det är så de motiverar oss inför viktiga matcher. Tränaren sätter på högtalartelefonen i omklädningsrummet, och vi får lyssna på stora män från Irak som säger: ”Vinner ni idag så kommer ni att göra 40 miljoner människor glada”. Ibland kanske det är presidenten, en annan gång kan det vara någon annan som berättar vad han gått igenom för att se en match, vilka släktingar han förlorat... Det motiverar en på riktigt.
Fyra år har gått sedan de senaste Asiatiska mästerskapen, och den gången spelade Ahmed Yasin en nyckelroll. I kvartsfinalklassikern mellan Irak och Iran gjorde han kvitteringsmålet som gav förlängning, och sedermera seger på straffar.
Firandet blev extatiskt och sorgkantat på samma gång. Vid den här tiden kontrollerade Islamiska Staten stora delar av Irak, och under gruppspelet blev 13 ungdomar avrättade i Mosul enbart för att de hade tittat på matchen mellan Irak och Jordanien på tv.
– Även om jag inte är intresserad av politik är det klart att såna grejer påverkar en. För några år sedan fick jag veta att två av mina gamla klasskamrater från lågstadiet på Vivallaskolan hade åkt ner för att strida för IS och själva blivit dödade. För mig som har sett vilket lidande IS orsakat i Irak är det omöjligt att förstå hur såna killar tänker...
Vi har åkt in till centrala Örebro för att äta middag på Fattoush, en orientalisk restaurang som den äldsta brodern Salah Yasin driver.
Runt bordet drar Salar Yasin historier från barndomen i Bagdad, tiden då Saddam Husseins sadistiske son Uday styrde irakisk fotboll och lät piska de landslagsspelare som ansågs underprestera.
– Jag minns hur rädda var vi var när han dök upp på läktarna med vit kostym, cigarr och livvakter med kalasjnikovs... Det är såklart bättre nu, men ska jag vara ärlig är det för mycket fotboll i Irak, för mycket liv och död. Vinner de så är det karneval och kalabalik på gatorna – förlorar de så kan de störta regeringen. Jag har aldrig varit med om något liknande någon annanstans.
Ahmed Yasin stämmer in:
– När vi har vunnit brukar de fira med att skjuta skott upp i luften, och då är det alltid några som skadas eller dör. Så vi får gå ut och säga: ”Så glada får ni inte bli”.
Han är fortfarande bara 27 år gammal, men Ahmed Yasin har redan varit irakisk landslagsman i mer än sju år. För fyra år sedan var han en av två svenskar som deltog i Asiatiska mästerskapen. Den här gången blir de ett halvdussin, och nästa gång kan de mycket väl vara ett 15-tal.
Ahmed Yasin sätter stolthet i att ha varit en sorts dörröppnare. Det var han som såg till att Brwa Nouri fick en chans i Irak, och det är han som sköter mycket av kontakten nu när Jiloan Hamad också är på väg att byta landslag.
– Jag har berättat för ”Jille” hur det är, att han inte ska förvänta sig värsta grejerna, att det är inte nivån som det är i Sverige – men att det finns annat som gör det värt det. Irak fick ju inte spela landskamper på hemmaplan på typ tio år, och när vi väl fick tillstånd att återvända... Den kärleken som mötte oss då går inte att jämföra med något annat.
Det är inte okomplicerat att spela fotboll i Mellanöstern, men det är en upplevelse som både öppnar ögon och träffar hjärtan.
Kanske har alla landslagsresor till Saudiarabien och Vietnam gjort det svårare att få kontrakt med europeiska klubbar, men Ahmed Yasin ångrar ingenting. Erfarenheterna han skaffat sig i Asien hade han inte kunnat få på något sätt.
– Mycket med organisationen ligger fortfarande jättelångt efter – men jag har aldrig träffat någon annan som spelar fotboll som en irakisk spelare. De spelar med själ, och det brinner i ögonen på dem på ett sätt jag aldrig sett hos några andra. Allt det här skapar en fotboll som är väldigt speciell – det är som att varje match vi spelar är den sista matchen i våra liv.