Frändén: Vit man ut, vit man in?
Vit man ut, vit man in?
När Elfenbenskustens fotbollsförbund erbjöd Hervé Renard att ta över landslaget under slutspelet av Afrikanska mästerskapet lyckades de förolämpa både damfotbollen och den afrikanska identiteten samtidigt.
I kväll möter värdlandet Senegal i en högoktanig åttondelsfinal.
Det blev ju inget med affären till slut, även om Hervé Renard själv ville. Elfenbenskustens kaotiska start på Afrikanska mästerskapet, där de till sist tog sig vidare som en av de bästa grupptreorna efter en seger och två förluster, har varit ganska underhållande att följa på håll. Fotbollen är kung på nästan hela den afrikanska kontinenten. Men det är tveksamt om den gjort mer för att hålla samman ett folk plågat av inbördeskrig och etniska motsättningar än här.
Det är inte ologiskt att Hervé Renard dök upp som namn på ersättare när Jean-Louis Gasset fick sparken efter 0–4-förlusten mot Ekvatorialguinea förra måndagen. Renard ledde landet till seger i Afcon 2015 och sedan dess ses den hårfagre fransmannen som en gud bland människor i Elfenbenskusten.
Men Renard är ju upptagen nu. Han har vad han själv kallade Frankrikes finaste fotbollsuppdrag, när han utsågs till förbundskapten för damlandslaget förra våren. Det var med ett VM i Australien och Nya Zeeland i kalendern – fransyskorna åkte ur i kvartsfinal förra sommaren – och därefter det stora målet: OS på hemmaplan 2024.
På gränsen till obegripligt
Att det franska fotbollsförbundet inte rakt av sa nej när man kontaktades av Elfenbenskusten är udda, på gränsen till obegripligt. Varför skulle man släppa iväg sin förbundskapten till ett annat landslag mindre än en månad före nästa Nations League-datum och ett halvår före OS på hemmaplan, om än bara för ett par veckor? Hervé Renard var tydlig med att förutsättningarna inte var de bästa när han tog över Les Bleues förra våren, bara fem månader före VM, att det tar tid att sätta sin prägel på ett lag. Ett knappt år senare säger han att han hade älskat att hoppa in över slutspelet i Afcon, men att ”ödet inte ville att det skulle ske”. Hur ska man tolka det som fransk damlandslagsspelare?
Det här är retoriska frågor så klart. Alla vet vad det handlar om: Att damfotbollen fortfarande ses som en saft- och bulle-verksamhet. Den känslan blir inte mindre påtaglig när det från franska fotbollsförbundets sida mumlas om att det till och med kunde vara ”positivt” för damlandslaget att visa hur eftertraktad deras ledare är.
För ett par veckor sedan skrev Ada Hegerberg en kolumn i The Guardian där hon ifrågasatte Fifas kalender för damerna 2024. Efter att ha spelat (det uppskjutna) OS i Japan 2021, (det likaledes uppskjutna) EM 2022 och VM förra sommaren såg många av damfotbollens huvudfigurer – de som inte kvalat in till OS i sommar – fram emot en sommar att vila benen och skallen. Istället har Fifa lagt in speldatum för landslag i mitten av – juli.
”Jag känner mycket inför den här frågan eftersom jag har påverkats av den. Det finns många skäl till att man skadar sig, men om vi kör slut på spelarna och inte ger dem ordentligt med vila och återhämtning (…) ökar risken för spelarnas ohälsa”, skriver Ada, som vet vad hon pratar om. Den norska superstjärnan är mitt i en fantastisk säsong, men det är efter tre års mer eller mindre ihållande skadehelvete.
Så varför gör de på dette viset? Ja, det är ju för att damfotboll fortfarande betraktas som en mindre viktig verksamhet också av sina högsta beskyddare.
Det intressanta här är att marknaden inte håller med längre.
I Frankrike lanseras nu äntligen en professionell damliga, utanför fotbollsförbundets regi precis som på herrsidan. Här kommer nya krav på klubbarna när det kommer till arenor och tv-produktioner, på akademiverksamhet och faciliteter. Tittarsiffrorna för högstaligan i Frankrike har ökat med 25 procent sedan förra året, enligt en intervju med Olympique Lyonnais förre president Jean-Michel Aulas i L’Équipe. Aulas har arbetat med att ta fram den nya serien och hoppas bli dess president. Ambitionen är att bli en av Europas två bästa damligor.
Också solen har fläckar
I veckan värvade Chelsea den colombianska anfallaren Mayra Ramirez, 24, från Levante i Spanien, för i runda slängar fem miljoner kronor. Det är rekord för en transfer på damsidan.
Det är i ljuset av detta som Hervé Renards och franska fotbollsförbundets agerande måste ses. Det var för övrigt Jean-Michel Aulas, i egenskap av fotbollsförbundets vice ordförande, som öppnade för förhandling med Elfenbenskusten. Också solen har fläckar.
Men det räckte inte med det.
Hervé Renard må vara älskad i Elfenbenskusten, men i tv och på gatorna i Abidjan undrade många varför Jean-Louis Gasset nödvändigtvis skulle ersättas med en annan fransman när det var kris. Gassets assisterande, Emerse Faé, fanns ju tillgänglig rakt framför ögonen. Situationen var inte helt olik den 1992 då det ivorianska fotbollsförbundet utsåg fransmannen Philippe Troussier till förbundskapten och spelarna i landslaget svarade med med en sittstrejk utanför idrottsdepartementet. Den gången fick de sin vilja igenom, då landsmannen Yeo Martial fick uppdraget till slut. Strax därefter vann de sin första afrikanska titel.
Om det blir en tredje i år är väl tveksamt, men chansen finns fortfarande. Och det blir Emerse Faé som leder Elfenbenskusten i den hett efterlängtade åttondelsfinalen mot Senegal i kväll.