”Det var bara kaos”
Text: Frida Sundkvist
Foto: Carolina Byrmo
Uppdaterad 2024-04-19 | Publicerad 2024-04-17
400 liter färg, 20 000 ark, över 7 000 arbetstimmar och oändligt med slit.
Allt för några få ögonblick.
Allsvenskans tifogrupper är hemlighetsfulla och mystiska – men Sportbladet tog sig till ett öde parkeringsgarage och in i en sluten värld.
60 män klädda i svart och i mörkblått. Leenden, överallt.
En efter en anländer de till det tomma våningsplanet i ett parkeringsgarage i utkanten av Stockholm. I bilar, till fots, på egen hand och tillsammans.
På vissa syns klubbtillhörigheten på kläderna: säsongskortsmössan, Djurgårdens sköld på byxan eller Sofialäktaren på jackan. På andra blir det tydligt när de pratar. 15-åringar från högstadiet, hantverkare, lärare, fritidspersonal, en ingenjör, universitetsstudenter, en HR-konsult med ena benet i ultrasmiljön och en journalist som aldrig skulle kunna skriva om det här på jobbet.
De är supportrarna som fotbolls-Sverige gärna pratar om – men sällan pratar med.
De lägger timmar på att måla de tifon som ger den allsvenska fotbollen sin otroliga inramning. Och här finns också några av dem som bränner bengaler, för att höja stämningen på den egen ståplatsläktaren.
Tifon och bengalbränningar, sången, flaggorna och gemenskapen. Allt hänger ihop.
– Du kan inte plocka russin ur kakan. Utan till exempel pyrotekniken tappar vi det mest stämningshöjande redskapet som finns i allsvenskan i dag, förklarar en 26-åring som har mycket att säga till om när det gäller Djurgårdens tifon.
Allsvenskan hade inte varit någonting utan det här
Förberedelserna inför Djurgårdens allsvenska premiär mot Häcken den 8 april har varit igång i tifogruppen sedan sent förra året. Båda långsidor ska täckas av handmålade så kallade OH-flaggor, och man måste välja var tiden ska läggas. Att det skulle bli ett derby före den allsvenska premiären fanns i tankarna, men absolut inte i planeringen.
Så nu står vi här i ett tomt parkeringsgarage en ruggig marskväll, med tre dagar kvar till semifinalen mot AIK i svenska cupen. Banderollen med texten ”Kämpa för blåränderna” skissades upp på vita tygstycken igår och den ska färgläggas i kväll.
Tre tyglängder, en och en halv meter breda och runt 25 meter långa, ska limmas ihop med bygglim på den utlagda skyddande presenningen och bli till 4,5 meter gånger 75 meter, längden på Friends arenas kortsidesläktare.
– Allsvenskan hade inte varit någonting utan det här, säger en 20-åring som målat tifon sedan han var 15, medan han väntar på att bygglimmet ska torka.
Man målar när man har gott om tid, och sprayar när det är bråttom.
I kväll sprayar de.
Reglerna är tydliga och skickas alltid ut till nya deltagare inför en samling: Fotoförbud råder, för att tifots utseende inte ska läcka ut i förväg.
Inget klottrande och inga klistermärken på eller i anslutning till platsen. Fråga ansvariga om du är osäker på hur du ska måla eller spraya. Skräpa inte ned och torka upp efter dig om det har spillts färg.
Även jag har fått förhållningsregler. Jag får inte berätta för någon var vi är, och av det skälet får jag heller inte ha med en fotograf. Jag får fotografera med min mobiltelefon men inte på några ansikten, och bilder som ska publiceras ska först godkännas av tifogruppen. Samma gäller för den här texten.
Det har jag gått med på. Men jag har också gjort klart för dem att jag kommer ställa frågor om känsligare ämnen, som pyroteknik och våldsamma inslag.
Bland supportrar till alla allsvenska klubbar, flera i superettan och även i ännu lägre divisioner, finns en grupp som skapar de tifon som både publiken på plats och de hemma i soffan får ta del av minuterna före avspark.
Tifogruppen är supporterkulturens arbetsmyror.
De planerar, gör alla inköp, mäter och klipper, limmar ihop, pyntar arenan och ser till så att koreografin rullas ut minuterna före match.
Framför allt så målar de. Allt för hand.
– Inte helt olikt att färglägga i målarbok för barn, säger en av de mer seniora i gruppen.
Det tar tid för bygglimmet att torka. Upp emot en timme när luften är kall och fuktig, som i kväll. Under tiden står den här djupt oorganiserade gruppen och snackar i små grupper. Men i samma sekund som limmet har torkat ersätts sorlet av ljudet från 60 sprayburkar som skakas samtidigt.
Alla hjälper till.
Ordet tifo kommer från italienskans tifosi, som har kommit att känneteckna engagerade –fanatiska – idrottsupportrar. En artikel i New York Times från 1993 slår fast att ordet tifosi kommer från ett sjukdomstillstånd – bärare av tyfoidfeber, som liknas vid italienska supportrars febriga stöd för sina fotbollslag. Ännu längre tillbaka etymologiskt hittar man det grekiska ordet typhos och typhein, att ge ifrån sig rök.
Ordet tifo har i den svenska kontexten begränsats till att uteslutande syfta till de tillfälliga koreografier som visas upp på arenan före match och ibland även i halvtidspausen.
I början av 2000-talet fanns det en grupp djurgårdare som tillsammans skapade den slutna tifogruppen Fabriken. Före det var det vänner som lade pengar ur egen ficka på att tillsammans skapa en tifo-inramning för att sporra spelarna till ett bättre resultat. Men för att tifon ska vara möjliga att genomföra krävs det att väldigt många hjälper till. Därför är de flesta tifogrupper i dag öppna plattformar.
Sedan ungefär 2012 finns Sofia tifo, där namnet kommer från att ståplatssektionerna på Stockholms stadion låg längs med Drottning Sofias väg. Gruppen är löst sammansatt av runt 100 supportrar som hjälper till så mycket de kan och hinner med. Den yngsta är 12 år.
– Det räcker med att man pratar med någon av oss när det är match och berättar att man vill hjälpa till. Då ser vi att de går på fotboll, förklarar en av de mest rutinerade i tifogruppen.
Även om gruppen vill se ett organiserat användande av pyroteknik på arenan, så är det inte tifogruppen som köper in eller planerar det. Sofia tifo är för användandet av pyroteknik, men endast i stämningshöjande syfte.
– Som ett målpopp, när man drar en bengal efter mål. Det gör man för supportrarna, och för stämningen. När stämningen ökar så sporrar det också spelarna, säger en av de mest engagerade tifogruppsmedlemmarna.
Helst ska pyrotekniken ingå i en koreografi på läktaren, tillsammans med tifot och sången, tre centrala delar på en ståplatsläktare. Tifogruppen har inga våldsbejakande element, det är en plattform för alla supportrar som vill hjälpa till att stötta sitt lag och visa spelarna kärlek. Det skapas av alla möjliga sorters supportrar och det handlar bara om att stötta lag och spelare, samt att även ge andra supportrar en upplevelse, något jag själv skriver under på efter att ha hängt med dem under mars och april.
Ibland när jag träffat den löst sammansatta gruppen har personer från ultrasmiljön också varit där. Några av dem har både initierat och med glimten i ögat förklarat hur de ser på bengaler, polisens arbete, de har beskrivit en stigmatisering där man inte kan vara öppen med vad man gör och hur de ser på utvecklingen för svensk fotboll. Frågor och svar som inte kommer med i den här artikeln, eftersom det från tifogruppens håll anses ligga för långt ifrån deras egen öppna verksamhet.
För personer som befinner sig i den här kulturen är skillnaden glasklar mellan att bränna en bengal i ett organiserat och koreografiskt syfte, och att kasta den mot motståndarlagets supportrar, något som debatterats häftigt de senaste månaderna. Men för utomstående är skillnaden inte lika tydlig.
Det finns grupperingar bland supportrar, så kallade ultras, där det i kravbilden ingår i att söka konfrontation med andra grupper, något som bland annat skedde på några stora matcher under förra året. Från och med i år har ultrasgrupper från allsvenskans alla lag kommit överens om att det är slut med att kasta bengaler, så kallad bengaltennis. De har publicerat ett gemensamt och publikt upprop om att inte använda pyroteknik som ett kastvapen inne på arenan.
– Jag hoppas att det hålls. Vi vill se pyroteknik som ett stämningshöjande och koreografiskt element, säger en av personerna i tifogruppen.
Entrén stormades i samband med att resten av supportrarna kom in och det har ingenting med Sofia tifo att göra.
I ultrasuppropet finns inga regler om hur grupperingarna kommer agera om någon ändå kastar en bengal. Ingen vet, för i år har ingen kastat.
– Jag har funderat på vad som skulle hända om en frilansare dyker upp och kastar en bengal. Kanske söker någon upp honom på kvällen och förklarar hur dåligt det ser ut. Men jag vet inte, säger han.
Men även Sofia tifo pekas vid ett tillfälle ut i polisens matchrapporter från 2023. Inför förra årets bortapremiär mot Sirius stormade mellan 150 och 200 personer entrén och tog sin in på arenan. Enligt matchrapporten ska en funktionär ha noterat att en person från Sofia tifo tagit sig in med pyroteknik före match. Siriuspersonal stängde därför insläppet medan de försökte hitta personen. När insläppet väl öppnades igen hade det bildats en kö som stormade entrén, och som därefter rusade in på toaletten och maskerade sig.
– Inför arenafixet i Uppsala visiterades allt material, och även vi ungefär 20 personer som kom in före visiterades. Entrén stormades i samband med att resten av supportrarna kom in och det har ingenting med Sofia tifo att göra, säger de.
Arbetet i tifogruppen är ideellt och är beroende av att andra supportrar skänker pengar till verksamheten. Förr om åren har de gått runt med hinkar och samlat in pengar på ståplats.
Nu har Swish tagit över.
Inga insamlade pengar går till inköp av bengaler och annan pyroteknik. Det löser de supportrar som vill på andra sätt.
Första mötet med Sofia tifo är en söndagsförmiddag i en gympasal en bit utanför Stockholm, där en stor OH-flagga med Stockholms stadsvapen, S:t Erik, rullas ihop efter att ha torkat på presenning under natten.
Det andra mötet med tifogruppen är i parkeringsgaraget inför semifinalen i svenska cupen.
Tre veckor senare är det dags igen. Samma plats, samma tid. Nu ska det sista på tifot inför hemmapremiären bli klart. Koreografin är bland de största de gjort.
De har redan förberett två stora OH-flaggor på runt 30 gånger 50 meter stora, som kommer täcka delar av båda långsidorna.
När supportrarna träffades för att spraya den stora flagga som ska täcka hela övre ståplats på Tele2 Arena var fem långa tygstycken spårlöst försvunna. De bestämmer att spraya de saknade bokstäverna i morgon, utan att skissa först. Dessutom är den ljusbeige färgsprayen slut, och killarna har gått runt och letat efter slattar bland burkarna, för att kunna bli klara och vika ihop den färdigsprayade banderollen i kväll.
Ett av förra årets mest uppmärksammade tifon stod just Djurgårdens supportrar för, på bortaderbyt mot AIK på hösten. Bilder av tifot av en vrålande gorilla som klättrat upp i Stockholms stadshus med en död råtta i handen spreds långt utanför Sveriges gränser. Det hyllades i flera av de kanaler i sociala medier.
Men tifot var inte ett resultat av månaders strukturerat arbete. Det var en plan B som gick från idé till färdigt resultat på två veckor, efter att den ursprungliga idén skrotats.
Men det här är inte en grupp som går omkring och pratar om hur bra de är. Tvärtom.
De vill hellre dela med sig av när de lyckats lösa problem som uppstår. Och det händer hela tiden. En av dem på plats i garaget berättar glatt om stressen i Göteborg inför årets bortapremiär fyra dagar tidigare när tifot kom fram sent till arenan.
Med bara tolv minuter kvar till match hade de – med blåvittsupportrar omkring sig – lyckats fästa fast tifot och kunde kasta ned det över djurgårdarnas ståplatsläktare. Bygglimmet hade släppt och delar av flaggan, föreställande den gamla supporterföreningen Blue Saints halsduk, fick hållas ihop av supportrar på läktaren.
– Vi hade missbedömt klientelet omkring oss. Nej det var bara kaos. Tanken var att vi först skulle fästa den och sen binda upp tyget, men det var bara att kasta ned direkt, säger 26-åringen som var på plats.
Förra årets främsta pulshöjare var ett tifo där bygglimmet släppt helt. På arenafixet, då tifot förbereds på plats dagen före match, fick de rulla ut alla tygstycken i foajen bakom ståplats för att få det att torka. Temperaturen skruvades upp så högt de gick och sen fick de hålla tummarna att tyget skulle torka.
– Jag minns att jag dagen före satte mig på golvet runt hörnet i foajen med en ihoprullad pizza och var nära att bryta ihop, säger 26-åringen som är en av de tongivande i tifomiljön.
Klockan 07.00, morgonen före match, samlades alla igen på arenan och limmade ihop den enorma flaggan. Den höll.
Söndag eftermiddag ska äntligen de senaste månadernas arbete inför hemmapremiären förberedas inne på Tele2 Arena. Runt 80 förväntansfulla personer köar först och visiteras sen för att få komma in på arenan och hjälpa till. Från Djurgården är två säkerhetsansvariga och två SLO:er på plats, samt personal som hjälper personer upp och ned mellan läktare. Eftersom platsen inte längre är hemlig så är en fotograf välkommen, med samma förutsättningar som tidigare.
De stora färdigmålade tygrullarna väger tillsammans flera hundra kilo och det tar ett bra tag att få upp flaggorna på rätt del av arenan. Andra går med stora pappersbuntar och lägger ett färgglatt ark per stol enligt ett förberett mönster. Färgglada tygstycken fästs över nedre ståplats. Banderollen som sprayades i fredags kväll rullas ut och det visar sig att limmet släppt på några delar och att den rullades ihop innan den var helt torr, så tre personer står med sprayburkar och snyggar till bokstäverna.
Lika mycket som supportrarna kommer hit för att hjälpa till, så kommer de också för att umgås. Två timmar in på det flera timmar långa arenafixet har killarna börjat samlas i små kluster uppe på läktarna och nere vid plan.
Gemenskapen är stundtals starkare än arbetsmoralen.
– Jag gör ungefär samma sak här som på jobbet, ler den 25-åriga HR-konsulten, som hittills tillbringat i alla fall delar av tiden med att småprata med sina vänner och kolla på sändningen från Malmö-Hammarby.
De berömmer Malmös tifo i lagets hemmapremiär, där supportrarna målat upp en kuliss av Möllevångstorget som kuliss bakom och på sidorna av ståplatssektionen på arenan. De som var på plats i Göteborg på Djurgårdens bortapremiär berömmer även det tifot, som täckte stora delar av arenan.
Längs långsidan går en kille och lägger ut pappersark som ska ingå i morgondagens koreografi.
– Så här är det för mig. Utan allsvenskan hade mitt liv inte varit samma sak, det ger en uppfyllelse för mig när Djurgården spelar, säger en 17-åring som stått på ståplats sedan han var 14.
Ett av hans första minnen i livet är när hans morbror tog med honom på fotboll på Stadion när han var tre år gammal.
– Det här är det jag kommer fortsätta med tills jag dör. Djurgården har gett mig vänner och minnen, det har gett mig allt. Jag har träffat stora delar av folk jag känner här. Med fotbollen kan jag verkligen vara mig själv, säger han.
En 15-åring som har en paus i arbetet med att få ena flaggan på plats, håller med. Här får man vänner. Man gör något viktigt, och man kan sporra spelarna till en ännu bättre insats på plan.
De tre OH-flaggorna testas att läggas ut över läktaren för att de ska ligga helt rätt inför morgondagens hemmapremiär. Det går inte snabbt att få de enorma tygstyckena att ligga helt rätt.
Två steg upp, tre stolar åt sidan, en rad ned, fler personer behöver komma dit och hjälpa till att hålla i. Någon vill hellre titta på än hjälpa till, och en eller två bilder av tifot skickas samtidigt iväg till vänner via Snapchat.
Efter sex timmar är arenan förberedd och redo inför i morgon och de ansvariga beskriver det som ett ovanligt uppstyrt arenafix. Men det oförutsägbara inträffar ofta i tifo-miljön. Tidigt måndag före premiären får tifogruppen sms om att de röda, gula samt ljus- och mörkblå långsmala tygstyckena som pryder nedre ståplats har blåst ned, så de får rycka ut till arenan och fixa till det.
Tre enorma OH-flaggor, 5 500 kvadratmeter tyg, 400 liter målarfärg, 350 sprayburkar och närmare 20 000 ark papper till en summa av 150 000 kronor.
Efter sex minuter är det bara att kassera allt och börja på nästa målning. De enorma OH-flaggorna lämnas över till arenapersonalen som forslar iväg materialet till tippen efter match.
Men är de nöjda då?
– Jag stod uppe på norra övre och därifrån kändes det dåligt, jag var missnöjd med hur allt låg. Jag riksstressade och hade panik tills den med skölden kom ned som den skulle, säger 26-åringen som övervakade utrullningen.
När den väl låg rätt över ena långsidan kände han sig dock till slut nöjd med vad de åstadkommit.
– Då var det näven i luften. Helhetsintrycket är att det är så jäkla ballt när det involverar hela arenan, säger han.
Det blir ingen rast och ingen vila för gruppen, som redan före premiären planerat för nästa stora match, ett derby i omgång fyra. Och så är det final i Svenska cupen om mindre än en månad, och dessutom kval till europaspel. Till och med inför höstens stora matcher är planeringen spikad.
Vad det blir är hemligt ända till minuterna före avspark.
– Men jag tror att vi kan matcha tifot i hemmapremiären.
Och kanske hinner allt ändå ändras inför avspark.
