Sverige plockar sitt blåbär – paniken har jour på annat håll

Simon Bank

I morgon ska Sverige plocka blåbär.

Det kunde vara värre.

Vi kunde, till exempel, heta Frankrike, Italien eller Portugal.

På väg till Vaduz, och det är något som känns lite märkligt den här gången.

Vi går runt och pratar med spelare, avslappnat och småputtrigt, och det handlar väldigt lite om matchen som ska spelas och vinnas i Vaduz.

– Det är inte samma spänning i luften, sa Lars Lagerbäck, och det är kanske det som gör det.

Lagerbäck pratar om bristande harmoni i truppen i VM för ett år sen, spelarna får frågor om livet och klubblagen.

Hur är det i Lyon, Kim?

– Bra. Stor press. Besvikelse i Champions League. Ligan är viktigast. Överraskad över att få spela högerytter mot Metz.

I Bolton, Christian?

– Jag har tålamod. Jag är förste avbytare. Min tid kommer.

Tuff konkurrens i Bremen, Markus?

– Jo, de andra gör fler mål. Men jag tycker att jag har varit bäst i spelet.

Såna saker.

Det här är en vecka när Sverige ska hämta sin EM-biljett, och Liechtenstein är inte ett Danmark eller Spanien. Dessutom är inte Sverige ett Frankrike, Portugal, Italien eller ens England – och det ska vi vara tacksamma för just nu.

Många fotbollsjättar ställs mot blåbär i morgon, och det finns två sätt att förlora sådana matcher. Det ena sättet är att vara oförsiktig (som Portugal, de spelade

2–2 mot Liechtenstein i VM-kvalet senast), det andra sättet är att vara rädd.

Sverige har inget att vara rädda för. Det finns ett skyddsnät till och med om de skulle snubbla i Vaduz, och så länge som Lars Lagerbäck är förbundskapten är risken för slarv och underskattning minimal.

Annat för de andra.

”Man måste göra sitt jobb”

England har en förbundskapten som går runt med en giljotin som slips och har inte råd att tappa mot Estland. Raymond Domenech har byggt ett mini-Arsenal till franskt landslag, men tar ut en förtjusande pojke (Hatem Ben Arfa) när han borde ta ut en förslagen man (David Trezeguet) och har inget utrymme att misslyckas på Färöarna.

Roberto Donadoni har gjort det mesta fel med sitt Italien och har inga garantier för någonting, oavsett om han klarar Georgien i Genoa. Och Scolari får inte ens coacha sitt Portugal i ett rått Baku, eftersom han slogs senast.

Risk för svindel

Det ställs precis samma krav på dem i morgon som det ställs på Sverige. Alla vet hur man bär sig åt för att slå ett underlägset fotbollslag, alla upprepar det till förbannelse:

– Man måste göra sitt jobb, säger Tobias Linderoth.

– Man måste tro på det man bestämt sig för, säger Markus Rosenberg.

– Om vi inte vinner i Liechtenstein är inte vinsterna mot Danmark och Spanien värda nåt, säger Anders Svensson.

– Vi måste behålla tålamodet, säger Lars Lagerbäck.

– De skapar alltid något, då gäller det att vara vaken, säger Christian Wilhelmsson.

Ni vet.

Men ni vet också hur det är: Det är enkelt att ta en promenad på en meterbred planka, men väldigt svårt att göra samma sak om den där plankan befinner sig 40 meter upp i luften.

Om Sverige tittar ner i morgon så kommer de att se ett litet stycke gräs väldigt nära Schweiz och Österrike. Om spelarna i England, Italien, Frankrike gör samma sak så riskerar de att få svindel. Och det är då det enklaste kan bli väldigt svårt.

Liechtenstein är inte svårt. Dessutom spelar Sverige utan Zlatan Ibrahimovic, vilket innebär att ingen kan få för sig att det finns några enkla lösningar (som: skicka bollen till Zätat så dribblar han in skiten).

Johan Elmander kommer att göra jobbet. Marcus Allbäck kommer att göra jobbet. Kim Källström kommer att göra jobbet om han får spela, och det fick han hemma mot Liechtenstein. Problemet i den matchen var att alla pratat om hur viktigt det var att få hål på Liechtenstein, och när man sen fick 1–0 efter 40 sekunder så hade man redan gjort sitt. Sedan promenerade Mario Frick in med 1–1 och det började så småningom lukta panik.

I morgon kommer det, får jag för mig, att lukta gräs och möjligen lite lätt av käseknöpfle (fråga inte).

Paniken har jour på annat håll än här.