Bank om Blåvitts drag att välja en 15-åring – mitt i guldstriden

Simon Bank

GÖTEBORG. Hösten kom till Ullevi, den var grå och rälig och tillhörde ingen.

Minst av allt var den ålderns.

Blåvitt la gulddrömmarna i knät på – Nicklas Bärkroth, 15 år.

Allt beror ju på vilket perspektiv man har. Till exempel, om man satt inomhus i en våning i Vasastan med en brasa framför sig och en kupa calva i handen så var det säkert en riktigt rar kväll i Göteborg i går.

Om man satt på Ullevi, däremot, bet den i kinden och gnällde som en hel november.

Samma sak med Jonas Olssons och Stefan Rehns laguttagning.

Det finns två saker att säga om den.

Först och främst att den är modig, uppfriskande, ett led i den fascinerande berättelsen om Det Nya IFK.

Efter Andres Vasquez, 19, kom Jakob Johansson, 17. Efter Jakob Johansson kom Nicklas Bärkroth, 15, och fortsätter det så här så har Noel Selakovic, 2, goda chanser att debutera i A-laget innan året är över.

Det andra man kan säga om laguttagningen är att den var sanslöst naiv och oansvarig.

Inte plats för en liten 15-åring

Ryggraden i laget var borta. Wallerstedt och Olsson avstängda, Wernbloom sjuk. Alexandersson, Selakovic och Karisik har varit krassliga i helgen. I det läget kan jag förstå att IFK:s tränare valde att förändra så lite som möjligt positionsmässigt.

Men jag förstår ärligt talat inte hur de tänkt sig att matchen skulle se ut.

Naturligtvis spelade BP lågt försvarsspel. Naturligtvis fanns vägarna fram antingen runt på kanterna eller genom enkelt, långt spel.

Till och från lyckades de (Niclas Alexandersson och Adam Johansson mest) komma runt, men när bollarna kom in eller fram så var George Mourad alldeles för ensam. Bollen kom tillbaka, snabbt. BP fick farliga kontringslägen, och till slut stod Blåvitt bara och rullade boll fram och tillbaka i backlinjen.

Som spelet blev och som matchen blev fanns det ingen plats för en liten, kvick 15-åring med spring i benen.

Det fanns inte tillstymmelse till ytor bakom BP:s backlinje att springa på, och passningsspelet var inte rappt nog för att man skulle kunna få numerära överlägen långt fram.

Det var först när Olsson och Rehn skickade in Andres Vasquez, satte upp Jakob Johansson bredvid Mourad och spelade enkel, tydlig långbollsfotboll som de fick ner BP i brygga.

Då var det tio minuter kvar, och alldeles för sent.

IFK Göteborg leder allsvenskan, de har inte förlorat på åtta omgångar och såg ut som ett mästarlag för mindre än en vecka sen. Det vore dumt att räkna bort dem för en dålig match.

Årets sämsta fotbollsmatch

De fick 0–0 i går, mot ett Brommapojkarna som fortfarande ser alldeles för darrigt och fysiskt svagt ut för att jag ska tro på dem som ett allsvenskt lag 2008.

0–0 var vad BP, Blåvitt och matchen förtjänade, för det kan ha varit den sämsta fotbollsmatch jag sett i år.

George Mourad hade två bra lägen, Philip Haglund lyckades med säsongens snyggaste roulette-fint på mittplan, Niclas Alexandersson hade ett fint distansskott – men annars var det en match med fler tekniska fel än åskådare.

Det hade i och för sig sina poänger, det också. Kristoffer Björklunds existentiella, inre kamp/kramp varje gång han skulle använda fötterna är det roligaste jag sett sedan jag duschade senast. ”Poppen” slog bollen rätt ut över samma sidlinje sju gånger på en timme.

Allt annat kan vi ta och glömma.

Eller, allt utom en sak: En kille som efter att ha blivit tidernas yngste allsvensk stod och log i korridoren utanför omklädningsrummet.

– Det var lite snabbare och mer fysiskt än jag trodde, sa Nicklas Bärkroth.

Han var så stolt och lycklig mitt i alltihop att jag knappt ens kände septembers elakaste vind när jag promenerade hem.