Fagerlund: Stefanelli är här för att stanna
”Argentina, Argentina, Argentina”.
Det är nog ett ord som Friends arena får vänja sig vid framöver.
Nicolas Stefanelli är varken tröttkörd eller sliten, han är här för att stanna.
6–0, 4–2, 4–0, och nu 5–1.
Det ser ut som tennissiffror, men det är faktiskt AIK:s segerresultat mot Brommapojkarna de senaste åren.
Efter mötet med Shamrock Rovers häromdagen påtalade Rikard Norling att hans spelare var bra möra i kroppen på grund av det täta spelschemat med många bortaresor. I dag fick vi ännu ett bevis på att AIK har en tillräckligt bred trupp för att kunna ”slåss på flera fronter” som det så ofta uttrycks i fotbollssammanhang.
Ett annat samtalsämne som dök upp efter Europaavancemanget var att de svartgula måste öppna matcher betydligt bättre än vad man gjort den senaste tiden. Att möta bottengänget från Västerort kändes på många sätt som en fantastisk möjlighet för Norlings mannar att vända just den trenden.
Men så blev det väl inte riktigt.
”Besten” vaknade till liv efter baklängesmålet
Samtliga tre nyförvärv, Sebastian Larsson, Heradi Rashidi och Panajotis Dimitriadis, klev rakt in i startelvan, till viss del på grund av tröttkörda ben. Det blev startdebuter med vitt skilda utfall, där ”Panos” led mest i den första halvleken. Med Robin Jansson på läktaren var han placerad till vänster i trebackslinjen och fick det tufft tämligen omgående. Runt 24 sekunder hade löpt förbi när Eric Omondi gjorde detsamma mot ”Panos” och stack iväg mot målet.
Det var bara tur att BP-anfallarens löpning inte resulterade i ett ledningsmål redan då, men det kom till slut i alla fall. Återigen var det nyförvärvet som halkade i eget straffområde i den 18:e minuten och Alexander Nilsson tystade Friends med sitt drypande 1–0. Då hade AIK mest varit en sörja av lite för mycket individuella misstag och tempofattigt spel.
Positivt med baklängesmålet, för hemmalagets del, var att det äntligen släppte lös besten Sebastian Larsson. Fram tills dess hade landslagsprofilen hållit ganska låg profil men plötsligt var han där på planen, gestikulerandes, skrikandes, gormandes. 33-åringen är inte bäst i världen, men han har en vinnarskalle, rutin och kunskap som oerhört få spelare i det här landet har lyckats absorbera under sina utlandskarriärer. Dessutom fortfarande en magisk högerfot som kan leverera smörpassningar när man minst anar.
Finns en enorm potential i Rashidi
En som också skrek var Alexander Milosevic, men mest på Heradi Rashidi. Rikard Norling får nästan stjärnor i ögonen när han pratar om nyförvärvet från Dalkurd och det går att se varför. De gånger spelaren vågar kliva fram är han minst sagt spännande, kvick och teknisk, och får han bara möjlighet att växa in i positionen så kan det där sluta hur bra som helst.
Den här eftermiddagen tillhörde dock en helt annan spelare, så klart. När frustrationen var som mest påtaglig i AIK klev ”Argentina” fram, väggspelade med Goitom, och drog in kvitteringen.
1–1 stod det på resultattavlan i halvtid, men den som dröjde sig kvar i katakomberna en bit in på den andra halvleken möttes av en övertygande ledning i stället. Än en gång smög sig Stefanelli fram och fullbordade vändningen, och när hemmalaget tilldelades straff kort senare skanderade publiken ”Argentina, Argentina”. Lagkapten Goitom tog hand om bollen (Stefanelli gjorde ingen ansats att försöka övertala honom heller), men sydamerikanen såg till att fullfölja hattrick-ambitionen redan i den 56:e minuten genom att dra in förkrossande 4–1.
Publiken älskar ”Argentina”
Inte så konstigt kanske att Stefanelli belönades med stående ovationer när han sedan gick av planen dryga halvtimmen från slutet. Publiken älskar verkligen den kortväxte anfallaren, vilket nog lär göra det svårare för klubben att släppa honom, om det nu ens finns en sådan önskan.
Fyra mål på två matcher (mot Rovers hoppade han dessutom in först med tio minuter kvar) säger sig självt, och han är en stor tillgång när kompakta försvar ska luckras upp och AIK blir för stillastående.
Hur guldstriden går för AIK? Alldeles förträffligt. Sex poäng till godo har man nu på lokalrivalen Hammarby, dock med två matcher mer spelade.
När inhopparen Tarik Elyounoussi fastställde slutresultatet till 5–1 kändes det som en tydlig markering att AIK kan vara tröga, halta och lytta, men fortfarande vinna fotbollsmatcher med tennissiffror.
Mycket mer kan inte supportrarna begära, egentligen. Möjligen bättre inledningar i så fall.