Fem punkter: Sirius-Hammarby
Uppdaterad 2017-07-25 | Publicerad 2017-05-21
UPPSALA.
Per Bohmans fem punkter från Sirius-Hammarby på Studenternas IP.
1. Sirius succé – mot alla odds
Inte skulle det väl gå att överträffa förra årets urstarka nykomlingar Östersund och Jönköpings Södra?
Jodå, och mer därtill. Sirius är alltså den bästa allsvenska nykomlingen sedan serien 2008 skiftade från 14 till 16 lag. Vän av ordning undrar förstås följande: Hur i helvete det har gått till? Det är naturligtvis ingen överraskning att laget är vasst, det visste vi, men sett till hur brandskattade de varit under våren ska den nuvarande poängproduktionen egentligen inte vara möjlig. För Uppsalagänget är och har varit löjligt skadedrabbat hela säsongen. För tillfället saknas åtta viktiga truppspelare. Sirius kan inte ens fylla ut sin matchtrupp med hyfsade juniorer. Mot Bajen var avbytarbåset glesare besatt än vad som är normalt i ett division sex-gäng: blott fyra utespelare slog sig ner på bänken.
2. Så... hur lyckas de?
– Jag inser att jag låter som en repig skiva, men...
Så inledde Niklas Busch Thor sitt resonemang när jag – vet inte för vilken gång i ordningen – inför matchen frågade honom hur Sirius lyckats plocka så många poäng med en av skador och sjukdomar så sorgligt sargad trupp.
Lagkaptenens förklaring: Sirius har en av allsvenskans jämnaste och mest flexibla spelargrupper. Bortsett från Kingsley Sarfo så är känslan att resten av gänget håller ungefär samma klass. Spelare för spelare är de ingen extraordinär grupp, men Sirius trupp består av kloka själar som inser sina egna begränsningar och därmed vikten av att underkasta sig kollektivet. Rent taktiskt behärskar nästan alla två-tre positioner på planen och stommen har härdats tillsammans sedan division 1. Åtta viktiga spelare saknades, men de förprogrammerade ersättarna är hittills lika skickliga på att anamma Kim Bergstrands under flera år inkörda och väl genomarbetade spelidé.
3. Matchinledningen passade fördomarna, men...
Man kan skapa målchanser på olika sätt. De första tio minuternas två hetaste lägen speglade ens förutfattade mening om hur de här båda lagen skulle ta sig an matchen. I alla fall för en reporter vars uppgift är att förenkla (vulgarisera!?) vad som i grunden är relativt komplexa skeenden.
Först: Reflexmässig djupledsboll från den – i sådana lägen – fortfarande mästerlige Kennedy Bakircioglu mot Pa Dibba som enkelt löpte ifrån en backlinje som samtidigt var på väg att flytta upp. Om Dibbas förstatouch inte varit så smärtsamt okänslig hade Bajen tagit ledningen där.
I stället: sicksack-passande från Sirius i anfallet efter, ljuvlig liten chipp från Kingsley Sarfo och ett kulsprute-rappt avslut från Niklas Busch Thor som fortsatt formsvage Ögmundur Kristinsson stötte in i eget nät.
4. ... Bajen var bättre än så
Åtminstone före paus. Hammarby har blivit allt bättre på att varva den enkla lyran mot Björn Paulsen med ett eget bollhållande lugn. Bajens anfallsspel var verkligen inte glimrande mot Sirius, men det var varierat. Skarvarna på långbollarna i all ära – så skapar Michelsens manskap majoriteten av sina chanser – men repertoaren består allt oftare även av instick centralt och efterföljande inspel från kanterna.
Sirius hade en (1) chans i den första halvleken och utnyttjade den. Pa Dibba hade fem-sex feta lägen och... brände allt. Man får räkna med att 29-åringen inte är den mest effektiva av anfallare – kylan har aldrig varit hans starka sida – för själva kvantiteten chanser han skapar för sig själv är förstås ett givet skäl att ha honom på planen. Men hur långt kan man dra den argumentationen innan den känns ihålig? Dibba är kanske hela seriens minst effektiva anfallare – och det lider förstås Bajen av.
5. Ett raglande Sirius reste sig
De hängde verkligen på repen, Sirius. Och när Björn Paulsens vassa armbåge åkte rakt i tinningen på Niklas Busch Thor raglade en blödande lagkapten vimmelkantigt på planen. På samma sätt stapplade hela hemmalaget osäkert runt under andra halvan av första halvlek. Där och då kändes som att gonggongen skulle klämta för det desorienterade och ofta nedkämpande hemmalaget.
Därför är jag full av beundran över hur Sirius reste sig efter paus. Slutkörda och brandskattade – ändå lyckades ett grundtryggt hemmalag stabilisera spelet, ta tag i bollinnehavet och fullständigt kväsa Hammarby. De dominerade inte – matchen var totalt sett ganska usel – men ibland blir man som mest imponerad när ett lag lyckas täta igen båtens botten när vattnet svämmar in.
Det är här ingen vågad spaning, men jag kör ändå: Sirius har – i maj månad – naturligtvis redan säkrat det allsvenska kontraktet.