Niva: Framtiden är fortfarande vår

FOTBOLL

LUBLIN. En dålig kväll.

Eller nej, en bedrövligt usel jävla kväll.

Men fortfarande ändå en ljusnande framtid som är vår.

Senast satt jag på läktaren i Lublin och skrev om hur ett enda misstag i 91:a minuten kan radera ut en i stora stycken väl genomförd match.

Nu sitter jag här och behöver kämpa emot när en enda plattmatch riskerar att spola bort minnet av flera års framsteg.

Det här var inte bra. Det här var fantamej uselt.

Så var det och så är det – och det är inte ett omdöme vi behöver skona spelarna från bara för att de är U21-spelare som deltar i en se-och-lära-turnering.

Jag vet faktiskt inte när jag såg ett svenskt landslag så avklätt i en mästerskapsmatch senast, och det är givetvis inte acceptabelt att gå in i en avgörande gruppspelsmatch helt utan kraft och energi. Det innebär att något varit fel med spelarnas inställning, tränarstabens upplägg – eller mycket av allt på en och samma gång.

Vem var egentligen bäst?

Totalt sett har mästerskapet varit en missräkning, och individuellt sett går det egentligen inte att påstå att någon spelare tagit möjligheten att vrida karriären framåt.

Vem var egentligen bäst i det svenska laget? Jacob Une Larsson, för att han i alla fall upprätthöll någon sorts garantinivå i sin prestation? Simon Tibbling, för att det svenska spelet så uppenbart försvann med honom och hans skada?

Mest besviken är jag på de mer etablerade spelarna, de jag själv trodde högst om innan allt skulle börja.

Det lät övertygande när vice-kaptenen Linus Wahlqvist försäkrade att han ruskat av sig straffmissen mot England, men det såg bedrövligt ut när han sedan försökte spela fotboll.

Det såg fint ut när kaptenen Kristoffer Olsson sprejade passningar omkring sig inledningsvis, men det blev uppenbart att han bara kröp djupare och djupare in i sitt skal under de matchfaser då han verkligen behövdes.

Där är vi en stormakt

Här hade jag kunnat fortsätta och slugga allt hårdare och allt mer ursinnigt – men ungefär här någonstans är det väl istället dags att börja besinna sig och se allt detta för vad det verkligen är.

Inga karriärer har förstörts här i Polen. Ingen allomfattande haveriutredning behöver genomföras, inga framtidsriktningar behöver läggas om.

Våra ungdomslandslag presterar alltjämt bättre än någonsin tidigare, och det kommer fortfarande fram allt fler unga svenska spelare som är alltmer lovande.

Vi klarade inte av att besegra England med deras egna vapen den här gången – vi kunde inte ens störa Slovakien – men jag tror ändå att vi kommer att ha nytta av experimenten med olika sorters spelsätt.

Men inget av det här är det verkligt viktiga.

Den absolut största anledningen till tillförsikt finns inte formulerad i någon av förbundets utvecklingsmanualer – utan den står och studsar och vrålar bakom det södra målet på en polsk arena.

De svenska fansen är det jag verkligen kommer att minnas från den här veckan i Polen, men de svenska fansen är dessutom det som verkligen får mig att tro på framtiden.

En fotbollsnation kan växa på flera olika sätt.

Ibland är det inte resultaten som ger publiken, utan ibland kan det faktiskt vara publiken som på sikt ger resultaten. Tidigare behövde vi snegla avundsjukt på alla de där andra länderna där fotboll minsann var religion, men nu är det vi som fyller både allsvenska läktare och utländska torg medan väldigt många andra kämpar mot alltmer sviktande engagemang.

Sett till intresset och sett till publiken är vi en smärre stormakt numera, och jag är övertygad om att det kommer att generera både ekonomi och resurser och talang och framgång.

Hoppas han värderas som han förtjänar

Vilka var vi den här U21-sommaren?Vi var laget som inte riktigt höll hela vägen fram – men vi var även landet som förgyllde hela mästerskapet. Kväll efter kväll har jag häpnat inför hur de blågula horderna fortsatt att kanna på, och långt efter slutsignalen stod de fortfarande kvar mangrant, tackade och blev avtackad.

Håkan Ericson var första man dit, men även första man därifrån. Han var nästan inne i omklädningsrummet innan han uppfattade att de blågula sjöng hans namn gång efter gång.

Då stannade han, tittade upp och gjorde en typ av teaterbugning innan han lämnade svensk fotboll för den här gången.

Jag hoppas att vi hittar ett bra sätt att behålla honom – och jag hoppas att han framöver värderas som han förtjänar att bli värderad.

Hans laguttagning idag missade målet, men han var ändå inte mannen som förde oss till en tremålsförlust mot Slovakien. Han var en av dem som gjorde oss till en väldigt framåtriktad och välmående fotbollsnation.

Tack för den här tiden. Tack för tron, hoppet och den där guldmedaljen. Nu tar vi det vidare härifrån.