Överlägset bäst – nu pressar Sebastian Chippen och Alex
ISTANBUL. Svinkallt, 0–0, knappt en målchans på 90 minuter.
Men även när inget händer händer det alltid något.
Som i går, då visade Sebastian Larsson att de som tycker att han ”ska med till EM” har fel.
Han ska inte alls bara med.
Han ska dit och spela fotboll.
Det var kompositören John Cage som sa det där om det som händer när inget händer.
Cages viktigaste verk heter ”4.33”, det består av fyra minuter och 33 sekunder när en musiker INTE spelar sitt instrument. Ja, ungefär som när Bolton spelar fotboll.
Sverige, däremot, spelade faktiskt fotboll i går.
Ett ungt, oprövat svenskt lag gick in på Inönü och såg ut som om de hörde hemma där.
Även om myten om Turkiets oerhörda hemmastyrka är just en myt (de senaste fem åren har Lettland, Georgien, Ukraina, Grekland, Danmark, Norge, ja till och med England plockat poäng i Istanbul) så krävs det en del för att göra det just här.
Inönü är elakt.
Publiken märks, det blåser in, ett par hårda anarkist-banderoller hänger på läktarna och i spelargången har man stulit Bill Shanklys idé från Anfield och hängt skyltar med meddelandet ”Burasi Inönü”, ”Det här är Inönü”. Så att ingen glömmer.
Det är då man blir så glad att se någon som Sebastian Larsson.
Jag fick se alla spelare jag var nyfiken på i går. Larsson var överlägset bäst.
Han har ju varit med om en del, sett en del och mött en del och tränat med Kolo Touré och Pat Vieira. Men han debuterade i landslaget på ett svinkallt Inönü, och såg ut som om han gjorde sin femtionde landskamp.
Han skällde ut Anders Svensson för ett för tidigt avslut, han instruerade Matias Concha i presspelet, han pekade och styrde och tuffade runt med sin frenetiskt låga tyngdpunkt och samlade boll och utstrålade så mycket erfarenhet att inte ens maskmästare Lagerbäck kunde hålla masken efteråt.
Turkarna gjorde jobbet lätt
Sebastian Larsson måste förstås med i en EM-trupp.
Han är inte den sortens spelartyp som förändrar något stort, men i går såg han så klar och klok ut även i landslaget att Niclas Alexandersson och Christian Wilhelmsson borde få något jagat i blicken. Det är inget snack om att Larsson skulle kunna gå in i en EM-elva och göra ett bra jobb.
Nu ska vi ha klart för oss att turkarna gjorde både hans och Fredrik Stoors jobb rätt lätt i går.
Fatih Terim hade tagit ut det bästa han hade, men där Sverige var sensationellt välorganiserat var Turkiet elva lösa bitar som inte hängde ihop. 4-4-2 med diamant på mitten, och hafsigt passningsspel.
Det räckte ingenstans.
Kim Källström och Anders Svensson slarvade en del, men de hade inga besvär med att stänga bollvägar. Och på vänsterkanten, Stoors och Larssons kant, hade Terim satt Emre, som konstant vandrade in mot mitten för att få bollen.
Det enda hotet som fanns kvar för Stoor var till slut Nihat, som smög runt bakom honom. Men Nihat lyckades bara lura till sig bollen en gång.
Kul att se Isaksson
Och jag gillar verkligen Fredrik Stoor.
Han är inte exceptionell på någonting, men han har snabba fötter och han gör sällan bort sig. Han vågade vårda sina uppspel i sin första riktiga landskamp, även om det inte var enkelt i första halvlek när Sverige spelade med Marcus Berg och Markus Rosenberg på topp.
Berg och Rosenberg sprang runt och klättrade på varandra, de var i särklass mest lika av alla spelare på planen – och då hade Turkiet ändå med båda tvillingarna Altintop.
Så mycket till anfallsspel hade varken turkar eller svenskar. Passningsspelet var genomgående för dåligt och inget lag spelade sig till något tryck. Men där den elegante gentlemannen Terim fick mer problem (Turkiet har inte gjort mål på fyra matcher) fick Lagerbäck fler lösningar.
Stoors och Mikael Nilssons insatser ger honom alternativ på båda ytterbacksplatserna. Det var kul att se Andreas Isaksson spela fotboll igen. Marcus Berg var tillräckligt bra för att i alla fall få slåss om den sista anfallsplatsen i en EM-trupp.
Det var, på många sätt, en väldigt bra och viktig match.
Mehmet Topal, han som vikarierar för Tobias Linderoth i Galatasaray, kom in på slutet och fick mig att sakna Linderoth en stund – men det är som det är, ett lag har de spelare det har.
Och i går, i det vidunderligt vackra Istanbul, kändes det som att Sverige fick ett par spelare till att välja på.
Det var inte en dag för tidigt.