”Pippo” – Liverpool 2-1 – den vackra revanschen
Sportbladets Simon Bank på plats i Aten
ATEN.
En ful final, ett fult mål, den fulaste målskytt världen känner.
Pippo Inzaghi 2, Liverpool 1.
Kalla det fult om ni vill, men här kokar läktarna av rödsvart stolthet.
Och jag har svårt att tänka mig en vackrare revansch.
Gennaro Gattuso kramar om Gerrard, Paolo Maldini kastar slängkyssar, Kaká står på knä och pratar med Gud, hela den grekiska natten klyvs av den mäktiga Inno Milan.
”Milan, Milan, solo con te. Milan, Milan, sempre per te”. För och med Milan, för alltid.
Det finns så mycket värdigt och väldigt och vackert att titta på – om jag bara kunde slita blicken från något annat.
Pippo.
Den Fule.
Alldeles nedanför oss far han runt som en klick smör i en blodröd stekpanna. Han hoppar, han skälver, han sparkas, han kramas. Han kan inget annat än att göra mål (och springa offside), och i kväll har han gjort det två gånger i den största klubbmatch som finns.
Född i offsideposition
Johann Cruyff sa om honom att ”han kan inte spela fotboll. Han är bara på rätt plats hela tiden”. Alex Ferguson sa om honom att ”han är född i offsideposition”.
Varsågod, grabbar.
Där nere, med halva sin norditalienska haka i Champions League-pokalen: Pippo Inzaghi.
Det blev ingen final för de snygga spelarna. Den här gången kändes matchen som att komma hem till familjen. Allt såg ut som det brukar, allt var lätt att känna igen, det mesta gick att tycka om.
Liverpool spelade 4-5-1 med Steven Gerrard som släpande forward bakom Dirk Kuyt, som väntat. Rafa Benítez ville kontrollera mittfältet och försöka kontra sig fram med Pennant, Gerrard, Kuyt.
Det tog 30 sekunder för honom att presentera sin matchplan. Ett långt uppspel av Riise, inspel av Zenden (den funktionelle, Benítez egen Mikael Nilsson), nickskarv av Kuyt på en rusande Gerrard.
Det blev inget av det, men det var så det skulle se ut.
Liverpool spelade utan boll före paus, men ändå var de bättre än Milan; vassare i kontringarna, tryggare bakåt.
Milan vårdade bollen mer, för att de måste. De hade ingen Dirk Kuyt, utan var tvungna att spela sig fram.
Om Istanbul 2005 var galenskap var det här ordning.
Om Istanbul 2005 var kaos var det här intellekt.
Med hjärnan i skorna
Och det är ju just så här som en match mellan Liverpool och Milan borde se ut, så som den kommer att se ut nio gånger av tio.
Alla sprang runt med hjärnan i skorna. Kontrollerade, beräknande.
När Riise varit lite för pigg ett tag skiftade Kaká och Seedorf kant i defensiven tills han lugnat ner sig. Pennant hade en hyfsad chans, men mer var det inte. Milan hade knappt något alls.
Jag frågade Rafa Benítez vilken hans plan hade varit för andra halvlek om 0–0 stått sig. Han sa att han hade yttrar som kunde slå sin motståndare i en-mot-en, att de kunde slå inlägg och vinna andrabollar.
Men Silvio Berlusconi bad en spelare om
ett mål i München inför kvartsfinalen, och Silvio Berlusconi hade ringt en spelare före finalen.
Han visste vem han ringde till.
Du kan låsa in ett mål i en diamantlåda mitt i Fort Knox – Pippo Inzaghi, den tjuvaktiga skatan från Piacenza, kommer ändå att stjäla det – och den som inte ser konsten i det kan återgå till att lista sina tio favoritfilmer (alla med Meg Ryan i huvudrollen).
Kaká la sig ner, fick en billig frispark. Andrea Pirlo skulle skjuta, och eftersom han är det dödligaste skjutvapen Brescia producerat (och då har de ändå gett världen Beretta-pistolen) tittade Liverpool bara på honom.
Pirlo sköt, Pippo kastade sig fram, bollen tog på hans överarm och gick i mål.
1–0, i sista sekunden av första halvlek, med armen eller ryggen eller vad fan som helst. Det blir inte mer Inzaghi än så.
Han är hundra år när han planerar sina mål och nio år när han firar dem.
1–0 krossade Liverpools matchplan, för det lät Milan spela lågt och ge Max Ambrossini som enda uppgift att vara en sköld framför mittbackarna. Liverpool kunde inte kontra längre, de var tvungna att spela sig fram.
Fansen sjöng om the Fields of Anfield Road, de nynnade sin Ring of Fire, de sjöng att Steve Gerrard är fookin ’ard (väldigt hård). De gjorde allt de kunde för att få matchen att explodera i ett okontrollerad, vildsint flöde. Som i Istanbul.
Men Aten blev inget Istanbul.
Milan visste bättre den här gången.
De är två år äldre, två år smartare, och det betyder inte bara att Billy Costacurta hunnit fylla 100 – utan också att de var koncentrerade i varje liten rörelse de gjorde.
Fegt – tyckte en del
Gerrard fick en chans när Gattuso gav bort bollen (Liverpool-kurvan sjöng ”Pussycat!” efter honom), men var för lam i sitt avslut.
Liverpool fick inga hela chanser, och de tog inte sina halva. Ibland är det inte svårare än så.
Benítez väntade länge innan han bytte in Kewell och Crouch och gick över till 4-4-2, eftersom han hade respekt för Milans kontringsspel.
Fegt, påstod en del.
Jaha.
Det enda jag vet är att när Liverpool väl struntade i säkerheten så behövde Ambrossini, Kaká och Inzaghi exakt tre minuter på sig för att kontra in 2–0.
För lite, för sent
Liverpool hade haft chansen om de hållit 0–0 en timma, då hade de kunnat köra över Milan med fart och vilja och energi. Nu tvingades de försöka med passningsskicklighet och effektivitet, och de hade inte tillräckligt mycket av något.
Dirk Kuyt nickade in 1–2, men det var för lite, för sent.
Liverpool sjöng lika vackert när de förlorade som när de vann, men Europamästarna bor i Milano.
Paolo Maldini tog emot bucklan, Steven Gerrard vadade av planen genom ett hav av rödsvart konfetti.
Den vackra finalen var för Liverpool.
Milan fick den här.