En av de mäktigaste – utan att det märktes

Simon Bank minns Lennart Johansson

I helgen vände sig fotbollseuropa mot Madrid för ytterligare en final, för att höra Champions League-hymnen ytterligare en gång.

Den här gången var den ett requiem.

Lennart Johansson födde den här turneringen, snickarmästarens grabb från Stockholm formade fotbollsvärlden.

Nu finns han inte längre.

”Lite äppeljuice, tack”.

Lennart brukade le illmarigt när han bad om ett glas whisky, han var proffs både på att charma en publik och på att föra sig med avslappnad folklighet under kristallkronorna. När vi sågs var det antingen på Guldbollen-middagar (han brukade propagera för att Daniel Tjernström skulle få priset), på fotbollsläktare eller, de sista åren, på väg till den ena eller andra stora fotbollsfinalen.

Han var en fotbollsman, Johansson. En på alla sätt stor karaktär, en farbror som det var lätt att prata med. På ett personligt plan kom jag att uppskatta honom mycket, om sådant nu spelar någon roll när en passionerad, pensionerad pamp gått ur tiden. Lennart Johansson själv skulle förstås ha värjt sig mot den etiketten, men det var ju just det han var: 

En pamp. En maktspelare, en skicklig navigatör i en värld som präglades av pengar och politik lika mycket som fotboll.

Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Lennart Johansson.

Han tog sig från Råsundas läktare till toppen i AIK, i Svenska Fotbollförbundet, i Uefa. 1998 var han ett knippe Blatter-köpta, afrikanska röster från att ta över jobbet som fotbollsvärldens mäktigaste man. 

Hans storhet låg, bland mycket annat, i att det aldrig riktigt märktes.

Klarade sig genom stormarna

Johansson hörde av sig emellanåt, hans sekreterare Mija skickade brev när han lämnade fotbollspolitiken. Jag vet inte hur han hade det med latinet, men han kunde definitivt prata med fotbollsgrabbar på fotbollsgrabbars vis. Och när dominobrickorna föll i den stora världen så skvätte det aldrig riktigt på honom.

Sepp Blatter och Michel Platini stängdes av, maktens män skickades ut genom bakdörrarna när rättvisan till slut kom ikapp. Mohammed bin Hammam, Jack Warner, Chuck Blazer och hans katter, Ricardo Teixeira, Issa Hayatou, Julio Grondona… alla avslöjades som korrumperade, pengakåta kriminella. Lennart Johansson klarade sig.

Häromåret ställde jag frågan rak till honom. Visst, han hade ju alltid pratat om transparens och demokrati, men… om man rör sig bland gangsters, och alla är gangsters – kan man då bli Uefa-president om man inte själv är en gangster? Hur kunde vi lita på att just han varit en ren spelare mitt i det smutsigaste av spel?

– De har försökt (hitta något graverande mot mig) utan framgång, helt enkelt av det skälet att jag är vit i alla de här avseendena. Jag har inte haft nåt jävla fiffel, sa han.

Ensam kvar

Det har blåst tvärdrag genom maktens rum de senaste åren, kritik snuddade vid Lennart Johansson, men mer än så har det aldrig blivit.

Han överlevde sin cancer, han byggde upp sig igen efter sin stroke, han lastade upp 90 kilo i bänkpress som 82-åring, enda gången jag upplevde att han verkligen tappat sin lust var när han blev ensam kvar efter sin älskade livskamrat Lola. In i det sista fortsatte han att åka till de stora arenorna, de stora matcherna. Det var väl mest där, när man såg statsmannabehandlingen som mötte honom ute i den stora världen, som det verkligen märktes vilket avtryck hans halvsekel i fotbollens tjänst gjort.

Foto: BJÖRN TILLY / BILDBYRÅN
Frun Lola fanns vid hans sida.

Jag träffade Lennart Johansson på väg till Champions League-finalen i fjol, jag träffade honom inte i Madrid den här gången. 

Jag fick höra om honom på vägen dit, att det såg illa ut den här gången. Ett par dagar senare kom budet, svensk idrotts störste idrottsledare genom alla tider har gått ur tiden.

Någonstans finns det en fin symbolik i att han somnat in när hans AIK fått hans pokal som svenska mästare i fotboll, när hans AIK just vunnit ett stockholmsderby, ett par dagar efter hans ungdomsturnering Lennart Johansson Academy Trophy, alldeles efter att hans Champions League-hymn spelats på Estadio Metropolitano.

Av allt han lämnar efter sig är det ju Champions League som är det stora arvet.

”Känner stolthet”

Johansson var Uefa-presidenten som såg att Silvio Berlusconi ville förändra klubbfotbollen i grunden, i en tid där tv-pengar strömmade in och storklubbarna var på väg att bryta sig loss för att garantera sina intäktsflöden. Champions League var realpolitik, snarare än en vision, en kontrollåtgärd för att undvika en radikalare utveckling – men det fungerade.

Foto: BILDBYRÅN
Lennart Johansson och Milan 2003.

Spelarna älskar Champions League. Publiken, tv-bolagen och klubbarna också. 

– Det televiseras till nästan alla jordens länder. De kan se matcherna i Kambodja. Jag känner stolthet över det, det vill jag inte ska undanskymmas, som Lennart Johansson sa med sitt lätt omständliga  uttryckssätt.

På väg hem från Madrid tänkte jag på honom när AIK vann derbyt med 2–0, och Norra stå sjöng om att ”ta hem Johanssons pokal”.

– Med ska de va, men stryk ska de ha, brukade Johansson skrocka om Djurgården och Hammarby.

Har var AIK:are, han var en fotbollsman, han var en charmant pamp, och nu är han inte längre. Jag hoppas att de sänder Champions League där han är nu också. Lennart Johansson förtjänar att se sitt AIK försöka kvala in.

Laddar Live Upplevelse

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM