Bäst – utom i England
I morgon ser vi en försmak på den stora revolutionen
LONDON. Sverige mot Brasilien i London, den som vill ser en fotbollsmatch.
Den som vill mer ser början på en revolution.
Brasilien, landet som vunnit allt, ska lösa sin sista gåta.
Jag älskar London, det är svårt att inte göra det. Problemet med stan så här års är att den inte älskar tillbaka.
London spottar på dig, haglar genom dig, blåser is rakt in i armhålorna. Det kräver sin man bara att gå Tottenham Court fram utan att grina.
Jag ser Sverige träna på Emirates, ser Sebastian Larsson åka förbi som reklambild på en taxi, och försöker räkna de brasilianska fotbollsspelare som gått Tottenham Court fram utan att grina. Hur många det är som… hittat hem här.
Det går rätt snabbt.
Brasilien är världens bästa fotbollsnation. De producerar fler toppspelare än något annat land i världen och har vunnit flest VM av alla. Men i världens mest moderna liga har brasilianare aldrig blivit moderna.
Det började i saltgruvan
I brist på annat kan vi väl titta på fakta.
För det första: I fjol exporterade Brasilien 1252 fotbollsspelare. Flest någonsin.
För det andra: Nästan ingen av dem hamnade i England.
Målskytte är ett rätt trubbigt sätt att mäta spelare på, men i det här fallet fungerar det utmärkt. I årets Premier League har sjutton mål gjorts av brasilianska spelare. 21 om man räknar med kroat-brassen Eduardo.
I Spanien leder Luis Fabiano skytteligan, han har ensam gjort fler mål än alla sina landsmän i England.
Skälet?
Det finns två stycken.
Det första är att Luis Fabiano är en komplett, modern anfallare med teknik, styrka och två bra fötter.
Det andra skälet får vi gräva fram i en saltgruva mitt i Brasilien.
Det var där som Francisco Ernami Lima de Silva jobbade som ung. Han växte upp som ett av elva barn i en fattig familj i Brasilia, och arbetade i gruvan tills han kunde försörja sig som fotbollsspelare. Det var tidigt 80-tal, Francisco hade fått artistnamnet ”Mirandinha” och debuterat i landslaget.
I en match gjorde han mål mot England, och ett par månader senare, 1987, var han historisk – den förste brasilianaren någonsin i engelska ligan.
Fixade elvärme
Och som folk undrade. Skulle han klara kylan? Det höga tempot? De dåliga vinterplanerna?
Willie McFaul, Newcastle-managern som köpt honom, visste vad han trodde:
– Det finns ingen risk alls, annars hade jag inte värvat honom, sa McFaul innan han taggade upp till slutklämmen:
– Dessutom så har vi precis installerat elvärme under vårt gräs.
Mirandinha gillade att göra mål, han gillade det så mycket att han sköt ur alla möjliga lägen. Och – skulle det visa sig – rätt ofta ur omöjliga lägen också. Medspelarna hade svårt för hans egoism, men han höll ett hyfsat målsnitt och publiken gillade honom. Eller, som de själva uttryckte saken:
”We’ve got Mirandinha/He’s not from Argentina/He’s from Brazil/He’s fucking brill”.
Spelade ner Newcastle
Efter två säsonger räckte inte ens läktarpoesin. Mirandinha hade varit småskadad mest hela tiden, Newcastle åkte ur ligan och själv åkte han hem till Brasilien igen.
Under de 20 år som gått sedan dess har brasilianska spelare erövrat hela världen. Men hur många har lyckats i England?
Juninho, förstås. Gilberto Silva i Arsenal. Sedan är det tomt. Väldigt, väldigt tomt. Lagarna om arbetstillstånd har hindrat många köp, och ingen framgångsrik spelare har öppnat dörren för de andra.
Jag minns vad Kim Källström sa om norrmän en gång; att det ”räcker att de kan göra fem på foten så får de kontrakt i Premier League”. Fotboll styrs av förebilder, av trender. Alla härmar dem som vinner, och i England har väldigt få vunnit med hjälp av Brasilien. I går frågade jag om brasilianska spelare, och Kim svarade:
– I Lyon var det Sonny Anderson som startade alltihop, han var Lyons första stora värvning.
Det är därför OL har en agent/scout som hjälper dem i Brasilien, och det är därför de just värvat sin femte brasse till truppen.
Samma sak kommer förstås att hända i Premier League också.
Världens rikaste fotbollsliga hämtar sina pengar i Asien, och den kommer att hämta sina spelare i Sydamerika.
Den inhemska brasilianska fotbollen är sämre än på länge. Storklubbar som Sau Paolo lägger tio–tolv miljoner per år på sin ungdomsverksamhet eftersom de vet att de kommer att få tillbaka fem gånger så mycket. Milan plockade Pato och Kaká när de var för unga för att ens få spela, de satte dem på tillväxt ute på Milanello så att ingen annan skulle hinna före.
På talangjaktens framsida ser vi lyckade genier som Pato och Ronaldinho. På baksidan skymtar en orimlig press på tonårsgrabbar, kraschade karriärer och tragiska livsöden.
I morgon spelar Brasilien mot Sverige i norra London.
Sverige har lärt läxan
På det brasilianska förbundets hemsida poserar Alex (Chelsea), Gilberto Silva (Arsenal) och Anderson (Manchester United) under rubriken ”mötet mellan Seleçãos tre engelska rivaler”. Middlesbrough har värvat Afonso Alves och Svennis hittade Elano i Ukraina. Dörren till Premier League står på glänt.
Gräset på Emirates är eluppvärmt och Brasiliengrönt. När Sverige tränar ser det mesta ut som vanligt; Marcus Allbäck volleyskjuter bäst av alla, Christian Wilhelmsson testar Taddeis
Aurelio-fint, Fredrik Ljungberg avbryter träningen efter ett par minuter.
Inför VM 2006 arrangerade Brasiliens dåvarande förbundskapten Carlos Alberto Parreira ett seminarium i Rio. En av föreläsarna, volleybollandslagets legendariska tränare Bernardinho, pratade om ”nordiska brasilianare”. Det var, menade han, en sorts spelare som var hårdare i psyket, som inte hade några problem med yttre press och som kunde bära kollektivet.
Parreira lyssnade.
Om han velat hade han kunnat berätta om hur han lärde Sverige något om kollektiv.
1994 spionerade Lars Lagerbäck på Brasilien under hela VM. Han såg hur Parreira ställde upp med det mest defensiva VM-lag de någonsin haft – och han gillade vad han såg. Sverige spelar fortfarande en fotboll som lånat mycket av det där laget.
Jag frågade Lagerbäck om det i går. Han berättade gärna:
– Det var första gången vi såg hur de spelade med både Mauro Silva och Dunga som balanserande mittfältare, hur de hade offensiva ytterbackar och lät mittfältarna täcka upp bakom.
Skäl att titta
Nu är Dunga förbundskapten i Brasilien. Lagerbäck har gjort Sverige till ett av världens starkaste försvarslag.
I morgon möts de i London, och det finns många skäl att titta på matchen. Vi får se en cirkel slutas, vi får se Pato, vi får se sökandet efter en svensk startelva.
Och så får vi se elva brasilianska killar spela fotboll i England. Som en liten försmak till den stora revolutionen.