Bank: En bräcklig mur av mänsklighet

De är rädda för framtiden utan Messi, de är rädda för att Messi står här utan lag, men det var inte vad det handlade om den här gången.

FC Barcelona–Real Betis 2–0.

No tenien por. De var inte rädda.

Kungen var där, premiärministern och borgmästaren också, liksom förstås hela FC Barcelonas klubbledning med ordföranden Josep Maria Bartomeu i spetsen. Det var dagen efter katastrofen, offren hyllades med en tyst minut på Plaça Catalunya, och så småningom började folkmassan röra sig framåt.

Och de skanderade alltså just så:

– No tinc por! Jag är inte rädd!

Vi har alla tvingats bli väldigt bra på det här, på att fortsätta leva när livet tar slut.

Samma sotsvärtade hjulspår

Nice, Paris, Manchester, Berlin, Stockholm och nu Barcelona… det är samma sorg, samma manifestationer, samma motreaktioner, samma liv som hackar in i samma sotsvärtade hjulspår.

Alla fokuserar på samma saker de brukar fokusera på. Humanister föraktar mördarna, säkerhetsapparater jagar mördarna och de som misstänks kunna bli mördare, rasister koncentrerar sig på alla som ser ut som mördarna.

Fjorton döda på Les Rambles i torsdags, över hundra skadade, en attack rakt in i en kollektivt europeisk kropp.

Ramblan är 1,2 kilometer kroppspulsåder som forsar fram genom den här stan, med sina musikanter och gatukonstnärer, försäljare och prostituerade, ficktjuvar och turister, med La Boqueria-gallerian där vi åt journalistluncher med engelska och spanska reportrar före matcherna på tiden när Zlatan Ibrahimovic spelade i Barça och alla svenska korrespondenter hette Johanna.

Les Rambles börjar nere vid Canaletas-fontänen där Barça brukar fira sina framgångar, men den slutar ingenstans. Det är en gata som bara pågår, med sitt myller och sin trängsel, sitt konstanta – det är kanske ett olämpligt uttryck den här veckan – liv.

Det var här alla de där människorna dog i veckan.

Det var inte på en vanlig gata, inte i en vanlig stad.

Kontrast mot francoismen

Katalonien är vant vid invandring, deras nationalism berömmer sig för att vara öppen och kosmopolitisk, en historisk kontrast mot francoismens slutna, etniska patriotism.

Lever du i Katalonien är du katalan, oavsett bakgrund eller religion.

Allt det där förstärktes när stan byggdes om på 80-talet, när turismen blev grundnäring. Och allt det där är närvarande när FC Barcelona spelar seriepremiär mot Real Betis.

Vi ser en tyst minut, flaggor på halv stång runt arenan, vi möter den där sortens tätbefolkade Camp Nou som den engelske idrottshistorikern Simon Inglis en gång beskrev som ”en mur av mänsklighet”.

Och den är spräcklig, den där muren.

FC Barcelona är den främsta katalanska symbol som finns, samtidigt som det är ett av idrottsvärldens mest globaliserade varumärken. Publiken här inne är lika mycket en spegel av en lokalt rotad angelägenhet som gått i arv i generationer (Barça är speciellt med sin medlemsblandning av kvinnor och män, unga och gamla) som en Disney-attraktion med fotbollsturister från alla världens hörn.

Det är, på sikt, både Barcelonas tillgång och utmaning:

Hur ska de lyckas förbli Kataloniens klubb, samtidigt som de blir hela världens klubb?

Under tiden ser jag dem spela fotboll, med svarta sorgband i ekon av ett islamistiskt massmord.

– Vi är här för att hjälpa på alla sätt vi kan, sa tränare Valverde efter terrorattacken, och en fotbollsklubb kan väl mest hjälpa till som mötesplats och katalysator för glädje, distraktion, någon form av framtidstro i en mörk tid.

Problem med sig själva

Men i augusti 2017 är det väldigt tydligt att FC Barcelona har problem med det själva.

Mästerregissören Xavi har gått i pension, Iniesta är 33 år och skadebenägen. Suárez har problem med ett knä, pr-imperiet Neymar flyttade till Paris. Av MSN-kedjan finns bara M:et kvar, och han ser ledsen ut.

Jag ser maskineriet hacka igång mot Betis, och allt går så långsamt till en början. Det här är inte Guardiolas totalkontroll, inte Luis Enriques omställningsfart. La Masias löpande bollgeniband har stannat av och gett plats åt inköpta kraftspelare som André Gomes och Paulinho.

Allt runt Lionel Messi har fallit isär eller förflyktigats, kvar finns bara Messi.

Det finns enorma frågetecken kring den sportsliga ledningen i Barça, för att i alla fall kapa avståndet till Madrid har de en vecka på sig att förstärka truppen. Mot bortabedrövliga Betis – ett lag vars tränares förnamn betyder ”Vem? Vad?” på franska – räckte det förstås ändå.

Messi hade ett par fina frisparkar, träffade stolpen hundra gånger, stressade fram 1–0-målet. Men när han gick mållös av planen var det ju fint att det var just lille Deulofeu (fostrad i La Masia från nioårsåldern) som låg bakom båda målen.

Ett andetag i sorgen

Fotbollsmatchen? Ett rutinarbete utan glans.

Som allt annat? En minnesceremoni, ett andetag i sorgen.

Hemma hos oss finns debattörer som tar debila populistpoäng på att driva med humanismen och kärleksmanifestationerna efter vidriga terrordåd. De låtsas som att någon enda människa, någonsin, någonstans, trott att den sortens motreaktioner skulle utesluta de andra – som om den stod i motsats till säkerhetspolisens antiterrorarbete i Spanien eller den stenhårt repressiva säkerhetsapparaten i Frankrike.

Det här var en kväll när FC Barcelona vann en seriepremiär på sin hemmaplan, de brukar alltid göra det men de har aldrig gjort det i en situation som den här. Turisterna var här, familjerna var här, Barça imponerade inte och skingrade inga moln, men en mur av mänsklighet stod på samma plats som de alltid stått.

Efter slutsignalen dånade klubbhymnen Cant del Barça ut genom högtalarna, den handlar om identitet:

Det spelar ingen roll var vi kommer ifrån, om det är från syd eller nord. Vi är alla överens om att en flagga förenar oss i broderskap: blå och röd fladdrar den i vinden.

Det var plattityder alldeles nyss. I augusti 2017 har det blivit en politisk hållning.


Se fler höjdpunkter på viasatsport.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se