Vi har problem
Den som gick förbi Råsunda i går kunde lätt få för sig att det var klanget av alper och koskällor som hördes.
Om det vore så väl.
Sverige förlorade sitt första genrep på 72 år. Ljudet kom från Europas fetaste varningsklockor.
Låt oss börja med faktaredovisningen.
Av tjugotvå genrep på hundra år hade Sveriges landslag fram till i går bara förlorat två.
Den första förlusten – 1908 – följdes av svensk landslagshistorias största nederlag, 1–12 mot England.
Den andra förlusten – 1936 – följdes av svensk landslagshistorias största pinsamhet, 2–3 mot japaner, japaner, japaner.
Den tredje förlusten kom i går, mot ett ukrainskt b-lag. Den följs av en vecka som blir oroligare än Woody Allen på espressofrukost.
Lars Lagerbäck och Roland Andersson reser till Lugano med ett lag som egentligen bara har två problem i sitt fotbollsspelande.
1. De gör inte mål.
2. De släpper in mål.
Och det är ju rätt stora problem i den här sporten. Ukraina vann med 1–0 på ett vådaskott som Rami Shaaban borde tagit, och det var rättvist – de hade fler chanser och gjorde färre misstag. Innan vi rullar in stora skrämselmaskinen kan det vara på sin plats att konstatera att det inte var så mycket till match. Det var fint väder, pinsamt lite publik och så tyst att man till och med kunde höra vad Petter Hansson sa ute på planen.
Gör inte mer än de behöver
Fotbollsspelare är som alla andra, de gör inte mer än de de behöver. Sverige är EM:s mest rutinerade lag, och rutinerade spelare känner skillnaden mellan stora matcher och kostymrepetitioner.
– För många var nog det viktigaste att slippa skador, sa Fredrik Ljungberg efteråt.
– Men jag tänker inte stå här och skylla på något, sa Henrik Larsson.
Bra tänkt. Även om det fanns tusen sätt att förklara bort 0–1 mot ett Ukraina som kom med en enda spelare ur laget som spelade VM-kvart 2006, så vore det dumt att göra det. Den här matchen var en påminnelse om problemen Sverige måste lösa.
Målskyttet, först. Det är inget nytt problem. Sverige har gjort två mål 2008, inget av dem av en anfallare.
Chippen vred upp farten
Ukraina har, efter Blokhin-eran, gjort som Ryssland under Hiddink – de har gått från trebackslinje till fyrbackslinje. Och det var bara i början de behövde anstränga sig.
Det var då som Christian Wilhelmsson använde sin teknik till att driva upp farten, det var då som Henrik Larsson arbetade ner bollar med huvud och fötter, det var då som Zlatan Ibrahimovic visade lovande glimtar av den där återfunna explosiviteten.
Jag är, fortfarande, inte orolig över Sveriges höga anfallsspel. Larssons kloka rörlighet gör att Zlatan kan koncentrera sig på att göra något med bollen närmare målet, där han kan skada sin motståndare. Vi har ett anfallspar som en bra dag slår alla försvar i Europa.
Som Henrik Larsson, denne självförhävelsens mästare, sammanfattade det:
– Zlatan är oerhört spelintelligent. Och jag har en del också.
Han har ju det. Men en allt större del av mig undrar om inte Henrik Larsson borde petas. Inte från laget, förstås – jag är inte dum i huvudet på det sättet – men från anfallet.
Drömmer om gamla Linderoth
När Kim Källström har så oacceptabelt hög felprocent som i går, och när Tobias Linderoth ser ut som en sämre kopia av Tobias Linderoth, så blir jag mer och mer övertygad om att en tillbakadragen Henke, i rollen framför Anders Svensson, skulle vara en förstärkning både defensivt och offensivt.
Det lär nu inte hända.
Lars Lagerbäck när drömmen om en gammal, hederlig Linderoth. Om han inte hittar en sån så satsar han på Källström, som kan avgöra matcher åt två håll.
I går bytte Sverige kontringar med Ukraina, och laget blev utdraget härifrån till evigheten. Jag tror att den detaljen löser sig gratis i EM, mot bättre motstånd kommer en del av den defensiva organisationen på köpet.
På det hela taget fanns det inga stora, kollektiva fel i spelet i går. Det var spelare som rörde sig för lite, gjorde för många misstag, eller bara gjorde ett dåligt jobb.
Anfallen blev för korta för att ytterbackarna skulle hinna upp och fylla på, uppspelen höll normalsvensk (låg) uppspelsklass, Ljungberg kom aldrig in i matchen, Mikael Nilssons vänstra fot hade en dag av existentiella tvivel och Petter Hansson räddades av en felfri Olof Mellberg.
Startelvan blir en VM-kopia
Om nio dagar möter Sverige Grekland i Salzburg. Start-elvan kommer att, så långt det går, att bli en kopia av den som startade VM för två år sedan.
Ser man på skillnaderna så ser man också var svagheterna finns.
Teddy Lucic är borta, alltså saknas en lugn, tänkande mittback. Erik Edman är borta, alltså saknas en vänsterback. Och Tobias Linderoth är sig inte lik, alltså saknas lite pålitligt stål i mitten.
På nio dagar ska Sverlge lära sig att maskera de bristerna, i går kunde hela världen se dem. När spelarna gick ut i sommarkvällen såg de varken dystra eller oroliga ut, men Christian Wilhelmsson hade ett armbandsur som var så stort att man kunde spela pingismatcher på det och i bakgrunden hördes ljudet från tusen varningsklockor.
Eller, möjligen, väckarklockor. Vi kan väl hoppas det.