Fällman: ”Jag kollar på varje match jag spelar”

Stor intervju: Hammarbys David Fällman inför derbyt mot AIK

Fredrik Jönsson

Han studerar varenda steg han tar på fotbollsplanen och kan hålla på och älta en match i en vecka.

Det har gett honom ett äventyr med grishjärna i Kina, gjort honom till en bra mittback, skapat möjligheten att vinna SM-guld med Hammarby och gett honom drömlivet.

– När man är i den här vardagen som många vill vara i så tror jag det är viktigt att man fattar hur bra man har det. Jag hatar se när folk mår dåligt, jag hatar ensamhet, säger David Fällman i en lång intervju med Sportbladet.

David Fällman är en av de mest anonyma spelarna i Hammarby. Det finns flera andra personer som är betydligt mer pratglada. Det har Fällman inga problem med. Tvärtom, han gillar det.

Men jag märker tidigt att David Fällman inte har några problem att prata. Han är vänlig och öppen.

– Jag hatar att prata om mig själv, men jag kan komma på mig själv att när jag får frågor så öser jag bara på. Men jag kör aldrig igång självmant, säger Fällman.

Vi sitter i en restaurang på Tele2 Arena och mittbacken äter efter torsdagens träning som var på Skarpnäcks sportfält. Han väljer att äta samtidigt som vi pratar, så vi slipper vänta för länge.

Fällman är född i Stockholm. Men moderklubben är IFK Mariefred och sen gick flyttlasset till Eskilstuna innan han hamnade i Väsby United.

För hård konkurrens i AIK

När avtalet hade gått ut med Väsby United försökte han slå sig in i AIK. Han var i klubben under tre månader 2012.

Konkurrensen var för hård – Nicklas Backman, Alexander Milosevic, Nils-Eric Johansson, Daniel Majstorovic och Per Karlsson gick före.

– Andreas Alm var tränare i AIK då. Alm och jag har alltid haft en bra relation sedan Eskilstuna City. Han ville ha kvar mig så långt det gick, se om det skulle finnas någon plats över. Men det slutade med att jag gick till Gefle två veckor innan seriestart.

– Jag tror inte att jag hade varit här i dag om jag inte hade gått den skolan. Som mittback led jag inte så mycket av Gefles spelstil. Men det är mer utvecklande och roligare att spela på det sättet vi gör i Hammarby. I Gefle fick jag öva på det jag ska göra - försvara.

Efter fyra i Gefle IF blev det en flytt till Kina. En övergång som förvånar 28-åringen än i dag.

– Om jag ska vara ärlig så förstår jag fortfarande inte, haha. Nu känns den konstig. Men där och då - när jag hade de valen framför mig och inte lockades av något annat - var det rätt. Hade Hammarby kommit då hade det varit givet, men det kom aldrig någon topp fem klubb när jag var fri från Gefle. Det kom mittenlag i Sverige, Danmark, Norge och ett bottenlag från Belgien. Sen från ingenstans kom det här från Kina. ”Vafan”, tänkte jag.

– Jag har aldrig pushat min agent: ”Ta mig till Kina, ta mig till Kina”. Jag har aldrig nämnt det. Jag minns att jag var på Magnus Eriksson när han gick dit: ”Vad fan ska du dit och göra?!” Jag har alltid varit emot det, men det kan svänga fort. Med facit i hand ångrade jag inte alls att jag tog den chansen. Jag var där två år, jag hade Erton (Fejzullahu) med mig ett år och det var jättebra. Det var en jättebra tid för mig, som person och för min fotbollskarriär.

”Jag kommer aldrig tjäna de pengarna”

Tjänade du mycket pengar?

– Ja, men inte så mycket som alla andra gör som åker dit, haha.

– För mig var det jättemycket pengar. Jag kommer aldrig tjäna de pengarna igen. Även om pengar i slutändan verkligen inte är allt! Men där och då såg jag min chans att tjäna lite och ha ett äventyr. Det var det också för mig. Fotbollen hade jag ingen aning om, men det gav mig en sporre att åka dit och motbevisa alla som har åkt dig och försvunnit, alla som hade blivit lite sämre. Det var min största rädsla, att komma tillbaka och vara sämre.

– När jag var där fanns det inte mycket annat att göra än att fokusera på fotbollen. Jag körde två-tre extrapass per vecka, jag tog hand om kroppen på ett helt annat sätt. Man var inne i en liten bubbla, även om sambon var med.

Vad hade du för rädsla?

– Från och med att jag skrev under kontraktet så hade jag en rädsla i kroppen: ”Vad händer om två år?” Det var en stress, den kan man inte ljuga bort. ”Vad gör jag om två år? Fan, fan, fan. Kommer en superettan-klubb att vilja ha mig sen?”, de tankarna fanns i huvudet. Jag ångrar ingenting, jag visste att det skulle bli så men hur skulle jag göra för att det inte skulle bli så? Det finns inte en jävel som ser mig där när jag spelar mina matcher.

– Men Alina, min sambo, tryckte på rätt saker. De som har lärt känna mig, som fotbollsspelare och som människa, vet vad jag är bra på och mindre bra på. De vet vad de får av mig, trots att jag åker två år till Kina. Jag tummar inte på så mycket, jag slarvar inte så mycket. De vet vad de får när de tar in mig, men den är svår att tro på innan den händer.

”Åååååh, är det så här bra vi har det i Sverige?”

Hur funkade det annars i Kina?

– Det var ett projekt att bara gå ut och handla. Om du skulle handla kött där, grönsaker där och potatis där (pekar runt). Då tog det tid med betalningen och språket. Jag använde en del Google Translate, det var jättespeciellt. Jag skulle ha skrivit en dagbok. Det hade inte spelat någon roll om det var en eller tio meningar varje dag - det hade varit en fantastisk dagbok.

– Vi är så bekväma i Sverige, vi är bortskämda. Bara när du kommer hem och går igenom passkontrollen känner du: ”Åååååh, är det så här bra vi har det i Sverige?” Jag skulle vilja att fler folk åker iväg och gör en sån här resa. Det behöver inte vara två år, det kan vara tre månader - det handlar om att skaffa en vardag i ett annat land där du inte har allt och inte vet hur allt fungerar.

Vad gjorde din sambo Alina i Kina?

– Hon var grym, träffade 50-60-åringar kvinnor och spelade mahjong, två dagar i veckan. Hon var volontär med kinesiska barn som inte hade några föräldrar.

Det var en omställning på fotbollsplanen för Fällman. Det taktiska och språket var de två tuffaste bitarna.

– Men man kom in i det, man tänker fotboll och spelar samma sport. Jag struntade i språkförbistringen och körde engelska, men det var nog inte många som förstod. Det var två i laget som kunde engelska på en ”okej” nivå.

Så det var ingen som förstod dig bra under två år?

– Nej, jag tror inte det. Haha. Men jag gjorde det mycket för min egen skull också, för att hålla mig alert.

– Man får en annan relation med spelarna. Jag tycker att de lärde känna mig på ett bra sätt och jag fick grepp om några med, men det tar längre tid så klart. Man saknar det här som är i Hammarby, att man sitter och pratar när man äter tillsammans.

Han uppskattade det kinesiska folket, han blev väl omhändertagen. Tiden i landet gjorde honom som sagt bättre på flera sätt. Det var också en mental prövning.

– Det var mycket press på mig och de andra två utlänningarna. I Gefle hade jag ingen press. I Hammarby är det däremot press varje dag. Om jag hade gått från Gefle till Hammarby - hade det blivit en chock? Jag tror att min start i Hammarby blev enklare för att jag hade tagit de där två åren i Kina.

”Money, money money”

Vad hände det för saker i Kina som fick dig att höja på ögonbrynen?

– Det finns negativa saker, det är för mycket fokus på pengar och bonusar. Kineserna blir så exalterade över bonusar: ”Ska jag vara bra i dag eller ska jag vara dålig?” - pengarna bestämmer. Jag hade ingen speciell bonus, och det hade inte spelat någon roll om jag fick noll kronor eller 100 000 kronor - jag ger ändå allt. Men de tänker inte så och det kunde bli en irritation hos mig.

– Vi spelade derby mot det andra Dalian och det var runt 40 000 på läktaren. Innan varje match säger presidenten en bonus som spelarna delar på. Då sa de en bonus och ”det var bra för att vara ett derby”. Vi ligger under med 1–0 i halvtid och då kommer presidenten ner och kör ”double”. Jag kollar i kinesernas ögon och ser hur de blir helt galna! Sen vinner vi matchen med 2–1.

Var ni favoriter i matchen?

– Nej. De gick upp den säsongen och vi låg i botten. Jag minns när jag gjorde min tredje match, det var den första vi vann efter jag kom dit. Jag kom in i omklädningsrummet och vi hade precis vunnit. Vi hade en belgisk tränare så de snackade engelska, han berömmer om. Då börjar en kines slå och skrika: ”Money, money, money”. Jag kollar runt mig, höger och vänster. ”Jag kan inte hänga på det här, det går inte”, tänker jag. Men alla bara kör på. De har en lägre månadslön och tjänar mer på bonusarna. 

– Sen det där med maten. Vi hade en middag efter säsongen. Jag gick ut med åtta kineser - ingen tolk. Vi gick och satte oss och man fick prova lite olika saker. Jag väntade på efterätten, men då kom deras ”oxfilé” in. Men det är en grishjärna, konturerna är exakt som en hjärna! Den är stor och slemmig. De tar tag i den och håller ner den i kokande vatten och sen ”wow”. Jag åt inget, jag klarade inte av det, de har tappat det tänkte jag. Men kineser är jättesnälla människor och hjälpsamma.

helskärm

Han är glad över att vara i Hammarby. Han är nöjd med hur karriären har utvecklats sig.

Fällman berättar att Bajen ville ha hem honom när han hade ett år kvar på kontraktet men att mittbacken då fick nej av kinesiska klubben Dalian Transcendence.

– När jag kom hem i oktober hade jag inte den kontakten med Hammarby och de ville inte riktigt ha in en mittback. Men under vägens gång såg de annorlunda på det och då behövde de ha in en mittback, då fanns jag där fortfarande. Tajming har alltid varit a och o, det är det i många lägen. Turen också, den måste vara där. Det är kul att komma till allsvenskan där det är ett sånt jävla drag.

28-åringen berättar att han kände stress både i Kina och Gefle. Men den finns inte kvar nu.

– När hade ett år kvar på mitt kontrakt med Gefle kände jag en jävla stress: ”Jag måste iväg, jag måste iväg. jag måste ta nästa steg. Bort från Gefle” Då var jag upp och ner i prestationen, men då är jag inte bra. Jag kan inte ha de här (pekar uppåt) eller de här (pekar neråt). Jag måste vara så här (riktar armen horisontellt), annars är jag inte bra. Här i Hammarby är det inte samma feeling. Jag skrev på för tre år. Mitt mål är att spela till mig en förlängning. Alla frågar om man inte vill utomlands. Det är en dum fråga, eftersom det vill nog alla. Men jag är inte så beroende att jag måste gå och tänka på det så mycket, eller ha det i ryggen.

– Från Gefle-tiden till nu kollar jag varje match jag spelar. Även om jag vet att jag har gjort en skitdålig match behöver jag ta mig igenom den.

Han ser matchen på kvällen eller natten efter han har spelat, om han inte kan sova. Annars blir det dagen efter.

– Det är en sak som har gett mig något. Det är inte alltid lika roligt, ibland är det hemskt. Då måste man kolla sig i spegeln: ”Du kan kolla på dig själv när du vinner med 3–0, då måste du kunna kolla när du torskar med 3-1 mot Djurgården också”. Du vet vad du gjort dåligt och känner att du inte behöver kolla. Men, jo, det behövs.

I Kina var det mentalt påfrestande första halvåret. Fällman är även en person som tänker på sina matcher i flera dagar efteråt, det kan bli att han ältar en match i en vecka.

– Alina är jättebra att prata med. Hon var inte alls intresserad av fotboll när vi träffades, men här och nu är hon det. Agenter behöver man inte ringa till om sådana saker tycker jag.

– Jag kan grotta ner mig i en match i vecka. Nu är jag glad om en match bara stannar kvar i huvudet i tre-fyra dagar.

Vad tänker du?

– På allt. Man skalar ner från en vecka till tre-fyra dagar. Nu vill jag ner till en dag. Jag ältar dåliga sak. Jag ältar aldrig någon annan, jag vänder mig till mig själv. Är det dåligt egentligen?

– Jag hade inte varit här om jag inte jag hade gjort det. Jag är inte skitsnabb, jag har inte världens bästa teknik. Men jag är inte sölig eller jag har inte en dålig teknik. Men jag måste dra i alla trådar som går för att vara bättre och för att bibehålla det jag är bra på. Det tillhör att älta. Fansen ältar också, haha.

– Ibland kan det bli för mycket, man stänger in sig och börja tänka för djupt - då är inte jag den riktiga jag. Men en tänkare kommer jag alltid vara. Utanför skiter jag i hur jag ser ut, men jag söker perfektion på fotbollsplanen.

Utanför fotbollen blir det mycket tid med sambon Alina och sonen Loui. Mittbacken gillar att hitta på aktiviteter, hänga med lagkamrater - men det blir inte massa Fifa. Han läser inte heller några böcker.

– Jag skäms, jag har knappt läst ut en bok i mitt liv.

Inte ens Zlatans?

– Jag läste halva, sen lyssnade jag resten på ljudbok. Det är lite pinsamt, men det kommer.

Vad vet man inte om dig?

– Jag spelade forward när vi började spela elvamanna. Jag gjorde sju mål mot Arameiska Syrianska, sprang bara i djupled. Jag var jättebra. Jag är virrig och glömsk hemma, Alina kan bli galen. Jag kan komma in i en helt annan värld. Hon kan säga tre saker och så glömmer jag bort alla, det kan bli småtjafs om det.

”Det är lite pinsamt”

Men det händer väl många.

– Det är lite pinsamt. ”Ja”, säger jag. Sen har jag ingen aning om vad hon säger. Fortsätter jag med det ligger jag risigt till, jag kan tänka mig att det är jätteirriterande.

– Om jag går upp 07.00. Mellan 07.00 och 07.10 så har hon kanske ställt sex frågor. HUR ska jag svara på sex frågor under den perioden? Det går inte där och då. Men vi hittar en balans mellan varandra. Jag är öppen och vill att alla ska må bra. Jag hatar se när folk mår dåligt, jag hatar ensamhet. Alina och jag brukar skoja om att de går inte att rädda världen.

– När man är i den här vardagen som många vill vara i så tror jag det är viktigt att man fattar hur bra man har det. Många tar saker för givet. Du måste påminna dig själv om att du har det jävligt bra och är frisk.

På tal om din vardag. Hur är det i Hammarby?

– Det finns så oerhört mycket bra saker att säga om Hammarby. Eller, det finns bara bra saker att säga om Hammarby. Det finns många bra människor som är på rätt plats. Det är en proffsig klubb, en oerhört seriös klubb. Engagemanget från de som jobbar i klubben och jobbar ideellt är fantastiskt. Lagsammanhållningen, spelarna som är här, är bra. Alla ser varandra, ingen är bättre än den andra, man är raka mot varandra.

– Jag tänkte att Hammarby har allt, förutom resultat, när jag kom hit. Det är helt perfekt att du får komma hit och vara delaktig att skapa resultat. Vinnarskallar i en grupp skapar resultat. Det har blivit bra med hjälp av Stefan Billborn (tränaren).

Fällman upplevde att Hammarby var alldeles försiktiga i vårmötet med AIK.

– Det kokade vid första derbyt mot AIK, det bubblade i kroppen. Det är sån där känsla att det är en match du vill vinna till varje pris.

Ska färga skägget grönt och vitt vid SM-guld

Har du något att bevisa mot AIK för att du inte fick chansen där?

– Nej, jag känner bara att jag vill bevisa för Hammarbys fans. Nu när vi, laget och jag, gjorde ett dåligt derby mot Djurgården så vill man verkligen det. Man vill fansen så mycket att det kan gå över styr och så blir vi dåliga i stället. Det handlar om att hitta en balans.

Hur mycket tänker du på SM-guld?

– Sedan omgång fem har jag tänkt att vi ska vara med och slåss om SM-guldet. Sen dess har jag inte hakat upp mig på det, jag vet att vi kommer att vara med till den sista matchen. Det är klyschigt att snacka om nästa match, men vi har pumpat in att nästa match är viktigast. Det finns inga matcher som är enkla om du håller på att tänka på var du är efter omgång 30.

Ryker skägget om ni vinner guld?

– Nej, då färgar jag det grönt och vitt. Haha.

Hur viktigt är SM-guldet?

– Extremt viktigt.

– Vi kommer att vara med till sista matchen, om vi inte avgör innan.

På söndag spelar Hammarby derby mot AIK. Avspark klockan 15.00 på Friends arena.