Niva: I eftermiddag så tittar vi, i eftermiddag så tittar alla

MOSKVA. I de allra flesta fotbollsmatcher vinner det individuellt skickligaste laget, det bäst organiserade laget, laget med flest marginaler på sin sida.

Sedan finns det andra typer av matcher, andra typer av lag.

Ibland avgörs faktiskt både matcher och mästerskap av kraften i din dröm.

Publicerades 15 juli 2018.

Den minsta pojken och den längsta vägen till den största matchen.

Under det senaste dygnet har en gammal kortfilm om samspelet mellan människor och vargar i det forna Jugoslavien fått nytt liv.

Sekvensen är inspelad i de karga, vilda Velebitbergen, och efter bara några minuter dyker en liten herdepojke upp i en alldeles för stor jacka.

Det är – i alla fall enligt filmaren själv – en femårig Luka Modrić.

Familjehemmet brändes ner

Med en pinne i handen driver han en flock getter över stock och sten och in i ett gärde, ser ut som någon sorts kroatisk variant av ett av barnen från Frostmofjället.

En fem år gammal Modric?

Allt är så enkelt och rustikt att det ser ut att komma från en helt annan tid, och det beror ju på att det är precis vad det gör.

Det här var den sista lyckliga tiden, en kort inblick i hur det såg ut innan hela helvetet rasade in över den här delen av världen.

Året efter att filmen spelats in var det Luka Modrićs farfar som var ute och vallade getter på just den här bergssidan. Han konfronterades av serbiska milismän några hundra meter hemifrån, fördes bort och avrättades.

Familjehemmet brändes ner, och resten av Luka Modrić barndom bestod sedan av bomblarm och matransonering och avstängt vatten på ett skottskadat motell omgjort till flyktingboende.

Det här har ju återgivits förr, men dagen då Kroatien ska spela VM-final behöver det upprepas igen. Alla berättelser, all analys och all förståelse för den här nationen och de här idrottsmännen måste fortfarande börja här.

Pojkar som tvingades hitta ny liv

Det brukar heta att det tar tre till fyra generationer för att läka såren av ett uppslitande krig. Den första halvan av 1990-talet är något som kommer att fortsätta prägla Kroatien under lång tid framöver, som exempelvis påverkar de unga landslagsspelare som inte ens var födda när nationen först utropade självständighet.

Generellt sett riskerar den här krigsskadade patriotismen att bli destruktiv i minst lika hög utsträckning som uppbygglig, men det går inte att låtsas som att den inte existerar, som att det kroatiska landslaget bara är ett fotbollslag bland andra.

För drygt 25 år sedan var förbundskaptenen Zlatko Dalić uniformerad HVO-soldat, även om han mest ägnade sig åt materialförflyttning. Šime Vrsaljkos farbror var befälhavare för ett paramilitärt specialförband.

Mario Mandžukić, Dejan Lovren och Vedran Ćorluka var alla flyktingbarn, pojkar som tvingades hitta nya liv i främmande städer samtidigt som de vuxna viskade om släktingar som mördats där hemma.

Då var de vilsna, små killar med hukande huvuden och skygga ögon. Nu ska de tillsammans spela den största match som överhuvudtaget finns, representera ett hemland som måste beskrivas som den allra mest imponerande idrottsnationen i hela världen.

Enbart staden Split har producerat 94 olympiska medaljörer, utan att någon riktigt lyckats förklara hur det har gått till.

Det idrottsliga är underordnat

Sanningen finns nog någonstans i kombinationen mellan gårdagens genomkompetenta jugoslaviska idrottsutbildning – mer skolgymnastik än några andra – och den stryktåliga improvisationsförmågan som krävts av den första kroatiska självständighetsgenerationen.

Att ett land med drygt fyra miljoner invånare har nått en VM-final är såklart en sportslig saga, ett underverk som borde inspirera alla de förbundsapparater som är alldeles för fjättrade vid sin egen realism.

Ändå är det idrottsliga faktiskt underordnat här.

Mer än något annat är den här kroatiska spelargruppens gemensamma historia en berättelse om mänsklig motståndskraft, om styrkan i stolthet och om värdet av en dröm.

Det finns dussintals klara, tydliga och rationella argument för att Frankrike vinner den här finalen.

Övertygad glimt i spelarna ögon

Kylian Mbappé och hans världserövrargeni. Didier Deschamps och hans vinstmaskinsmodell. Ngolo Kanté och hans outtröttlighet. Raphael Varane och Hugo Lloris och Paul Pogba och fräscheten i benen och bredden på bänken och vanan vid att lyfta bucklor.

Men ju större underläget verkar och ju värre utsattheten blir, desto tydligare blir också den där kompromisslösa, övertygade glimten i de kroatiska spelarnas ögon.

Den syntes mot Danmark och mot Ryssland och mot England, och tycker ni att jag bara hittar på så har ni helt enkelt inte tittat efter tillräckligt noga.

Där reflekteras de nedbrända husen och de förbommade vägspärrarna och de där bagageluckorna som fick lov att rymma ett helt liv. Där glimtar hela vägen som inte verkade leda någonstans, men som ändå tog dem tillbaka till Kroatien och sedan hela vägen hit.

Barnen omvärlden valde att inte se

Vad det än kostar. Hur det än går till. Räkna aldrig någonsin bort en kille eller tjej som varit i hopplöshetens helvete och sedan lyckats ta sig därifrån.

Det här var barnen som såg sina föräldrar gråta av vanmakt, barnen som gick till sin första träning utan riktiga skor på fötterna, barnen som inte hade vare sig trygghet eller hemland.

De var barnen som omvärlden valde att inte se.

I eftermiddag så tittar vi, i eftermiddag så tittar alla. Lille Luka Modrić leder sina lagkamrater ut för att spela VM-final i fotboll med Kroatiens schackrutiga statsvapen på bröstet, och ingen som ser honom göra det kan någonsin säga att det finns matcher som de inte kan vinna.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.