Bank: Kan varken förlora eller vinna

NICE. Det går inte att förlora, de kan inte längre vinna.

Här står Sveriges landslag med tårna i Medelhavet och undrar:

Vad är egentligen en vinst mot Thailand?

Någon som kommer ihåg hur Sverige gick vidare till slutspelet i förra VM? Just det, de krånglade sig fram till platsen som fjärde bästa trea i gruppspelsfasen, vilket räckte för att få en plast i åttondelsfinalerna.

Minns ni vilka som blev femte bästa trea, på samma poäng som Sverige? Inte? Det var ett thailändskt lag som till skillnad från Sverige vunnit en match i det där gruppspelet.

Om det nu skulle lura någon.

Sverige har landat i Nice, inkvarterats på ett lyxhotell på Promenade des Anglais. Ett par meter från det stora azurblå, ett par meter ifrån där en fransk-tunisisk terrorist svängde ut en lastbil för tre år sedan, mördade 86 människor och förändrade den här staden i grunden.

Jag såg sällan automatvapen eller övervakningskameror på gatorna när jag bodde här, jag ser dem hela tiden nu.

Men allt fortsätter, Sofia Jakobsson är här för att spela VM och är glad över att få ta en promenad i stan och ett dopp i poolen nu när Sverige äntligen – på nästan alla sätt – kommit in i mästerskapet. Man behöver inte ha universitetspoäng i psykologi för att se vad det betyder för spelarna att byta regn och väntan i Rennes mot VM-känslan på Rivieran.

Förlorade ansiktet

På söndag möter de Thailand, i en match som vi redan vet en sak om: Det är inte samma match nu som det var för ett par dagar sedan. På väg in i VM hade 3–0 varit ett okej resultat, men sedan kom Harlem Globetrotters hit med sina leenden, sin superfotboll, sin överlägsna fysik, sin Alex Morgan, sina tondöva koreograferade målfiranden och sina tretton mål.

”Thailand har inget att förlora och allt att vinna” skrev Bangkok Post inför USA-matchen. Sedan gick Thailand ut och förlorade ansiktet.

Nu ska de möta Sverige.

– Det handlar om att vinna matchen, sa Sofia Jakobsson.

– Man kan inte tänka så, sa Elin Rubensson.

Men alla kommer att tänka så. Oavsett vad man säger, oberoende av hur mycket man försöker så kommer den här matchen att tolkas med 13–0 som underlag. 5–0? Vad fint, men varför är ni så mycket sämre än USA? 1–0 med en kvart kvar? Vad håller ni på med?!

Kan varken förlora eller vinna

Någonstans handlar det väl också om att behålla Den Rätta Känslan, eller till och med att formulera den.

Utöver allt annat kommer de här dagarna att kretsa mycket kring att konkretisera vad en vinst mot Thailand är – Sverige kommer inte att göra 13–0, de kommer inte att kunna utmana USA i målskillnadsracet – så vad är det egentligen de ska försöka vinna i en match de varken kan förlora eller vinna?

Med utgång i det senaste årets landslagsfotboll och allt det vi såg i premiären mot Chile så finns det ett par saker de borde sikta på att få med sig härifrån.

Större variation på fasta situationer.

Mot Chile gick snart sagt alla hörnor in i en klunga nära målet. Det gav en klar målchans,  en Sembrant-Fischer-kombination som Tiane Endler gjorde en enorm räddning på. Vad det inte gav, trots fysiskt underlägset motstånd, var fastlåsta bollar, andrabollar, kamp om bollen i straffområdet.

– Vi har fler varianter, säger Linda Sembrant.

Thailand är ännu mindre än Chile, det borde märkas nu. Och mot bättre motstånd framöver kommer Sverige att behöva ha med sig en övertygelse om att de kan göra något av sina hörnor och frisparkar.

Fler spelare där det händer.

Sverige totaldominerande matchbilden i premiären. Bra. Sverige gjorde väldigt lite av det. Dåligt. Spelidén med fokus på kantspelet har sina uppsidor, men inte när det slutar med halvdana inspel från kanten mot en ensam anfallare i straffområdet.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Stina Blackstenius sökte sig utåt, Sofia Jakobsson hade svårt med sina inspel, Fridolina Rolfö var långt från straffpunkten, och det gick för långt mellan gångerna då Kosovare Asllani eller Elin Rubensson kom in med första- eller andravågslöpningar.

En del går säkert att förklara med att det var en premiär, att många koncentrerade sig på att lösa grunderna i sina uppgifter, men mot Thailand är riskerna mindre.

Sverige har alla chanser att ösa på in mot straffområdet, både för att göra mål och för att hitta ett spel som kan bära framåt i turneringen.

Plan B som Plan A?

…och allt det där hänger också ihop med Peter Gerhardssons grundtanke. Det var ingen slump att Sveriges premiärmål kom efter att de gått över till 4-4-2 och hade fler spelare som kunde samarbeta för att låsa fast bollen i de farliga zonerna.

1–0 var signifikativt: den obekymrade Madelen Janogy och Anna Anvegård som hjälptes åt för att jobba fram bollen, Kosovare Asllani som kastade sig in i straffområdet.

Det kommer inte bli lättare för Sverige att hålla i bollen framme mot kvalitetsmotstånd (se på Norges problem mot Frankrike, trots att de satte sina grunder), man behöver inte heta Lagerbäck eller Janne Andersson för att se fördelarna med att spela med två renodlade anfallare mot starkt motstånd.

Bygga självförtroende.

Egentligen var det väl bara Madelen Janogy som klev av förra matchen med en känsla av att något grundläggande förändrats i hennes landslagsstatus.

Det finns många spelare i det här laget som blir så oerhört mycket bättre när de tror på vad de sysslar med. Jakobsson, definitivt. Asllani. Stina Blackstenius mest av alla. Här har de en gratischans mot ett motstånd som behandlade varenda närkamp i eget straffområde som om motståndarna var radioaktiva.

Sveriges offensiva spelare hade exakt noll avslut på mål de första 70 minuterna mot Chile. De kan prata om motstånd och vunna matcher hur mycket de vill, sådant betyder saker.

Solen skiner över Nissa, VM har börjat, och på söndag har Sverige en match där de kan vinna en publik och en känsla av att de faktiskt har ett anfallsspel som kan leda någonstans.

Några 13–0 kommer det väl inte att bli, men det är den sortens vinst jag hoppas på.

avSimon Bank