Niva: I kväll upplever vi något historiskt
KIELCE. Ur vägen och undan – för här kommer den gula vågen från den gula väggen.
Den har forsat fram i två år nu, och kraften i den är fullständigt unik.
Ikväll spelar Sverige inför det största U21-följet fotbollsvärlden någonsin skådat.
Det är dags att axla mästarmanteln, att leva upp till stödet.
Så som jag ser på fotboll har det spelats tre mästerskap under min livstid som faktiskt betytt något för oss, turneringar som påverkat Sverige även utanför fotbollsplanen.
Den första var givetvis VM 1994, och det tror jag väl inte att jag behöver motivera.
Den andra var VM 2003, då den lyfte in damfotbollen i ett rampljus den aldrig tidigare haft.
Och den tredje var alltså U21-EM i Tjeckien, 2015.
Jag minns ju hur det fanns en fåra av motströmstyckande som menade att nationen minsann hetsade upp sig alldeles för mycket – hade vi månne inte begripit att det rörde sig om en ungdomsturnering? – och som därmed totalt och fullständigt missade vad som pågick framför deras egna ögon.
Fotbollen är vad vi själva bestämmer att den ska vara, den är de känslor vi investerar i den.
Är det verkligen viktigt om ett par U21-matcher mot Portugal slutar 0-1 eller 1-1 eller avgörs först efter straffar? Nä, det är klart att det inte är, ifall man nu begränsar fotbollen till en rektangulär idrott som slutar vid sidlinjen.
Men ja... Ställ dig i en Kungsträdgård alldeles översvämmad av tiotusentals människors blågula eufori och testa själv ifall den tanketråden håller hela vägen.
Hopp för en allt mer ängslig nation
Sommaren 2015 vann ett svenskt U21-landslag tre fotbollsmatcher. Och sommaren 2015 fick en allt slutnare och alltmer ängslig nation därigenom en injektion av hopp, självförtroende och framåtanda som var så kraftfull att vi själva blev överrumplade.
Längre än så behöver vi egentligen inte dra analysen.
Fotbollsmässigt måste vi inte hävda att a-landslagets återfödelse är kopplat till U21-guldet – även om det är lättare att se sambandet än att blunda för det – och samhälleligt måste vi sannerligen inte driva tes om att det ledde till djup och varaktig attitydförändring i svenska slott och kojor.
Men det betydde något då, och det det betyder fortfarande något nu.
Dagen före dagen tog jag tåget från Warszawa till Kielce. Svenska fans på flygplatsen, svenska fans på järnvägsstationen, svenska fans på både gator och torg framme i spelorten. Svenska fans i tusental som sett anledning att förlägga semesterdagar till området de kallar Heliga Korset, det avlägsna vojvodskapet med det polsksnärtiga namnet Święty Krzyż.
De ska skriva sin egen saga
Ikväll får vi uppleva något historiskt, något unikt. Ikväll spelar Blågult inför det största bortaföljet ett U21-landslag någonsin skådat – väl? – men ändå är det ju egentligen inte det här lagets publik som har kommit.
Det är inte fans som fallit för kvalskalperna mot Spanien och Kroatien, utan det är de som fortfarande minns straffarna, vändningarna och honnörerna från förr. Det är de som vill tacka för senast, snarare än de som är övertygade om att det kommer att hända igen.
Ikväll är det dags för årets upplaga att leva upp till stödet, att skriva sin egen sommarsaga och koka ihop sin egen framgångsbrygd.
Då pressade vi oss förbi Harry Kane, Andrea Belotti och Bernardo Silva med en kraft och en övertygelse som gränsade till det religiösa. Nu är alltså tanken att vi ska passa oss igenom Spanien – och bara tanken hade ju framstått som rena kätteriet ifall det inte var så att Håkan Ericsons nya finsnickrare redan lyckats med det.
Då var symbolspelaren såklart John Guidetti, nu är det Kristoffer Olsson.
Begåvad och bolltrygg, blötkammad och bräcklig. Kapabel att göra hattrick mot internationellt motstånd, samtidigt skör nog för att kollapsa under tyngden av en allsvensk premiär.
Ett kittlande men sårbart lag
Det finns en höjd i det här laget som är kittlande, men även en sårbarhet som är svår att ruska av sig såhär på tröskeln till äventyret.
Sett till motståndarlag var lottningen skonsam mot oss, men det nya tregruppssystemet innebär ändå en barsk kravnivå. Fyra poäng räcker inte för att gå vidare den här gången; det krävs seger mot antingen det Premier League-prövade England eller det hemmahissade Polen. Kanske båda.
På ett sätt är det här mycket mer av ett bonusmästerskap än senast. Egentligen behöver inte svensk fotboll framgång på samma svältfödda sätt som då, utan vi kan titta både uppåt och nedåt i åldrarna och vara rätt trygga i att framtiden ser spännande ut oavsett hur det går för Jacob Une Larsson i Kielce.
Men sen är sen och då var då. Här och nu är det sommarsol i en anonym polsk stad vid bergssluttningen, och vart jag än vänder mig studsar förväntansfulla svenska sånger mellan sten och betong.
Den gula vågen från den gula väggen har forsat fram i två år nu, och styrkan i den räckte ända hit.
Dags för ett nytt lag att hoppa upp på den och surfa vidare.
Hemligheterna om U21-stjärnorna