Bank: Dif kan inte vinna – AIK förtjänade inte att göra det

Rädda spelare, hackande spel, ett lag som väntade och ett som snubblande stångade sig blodigt mot demonerna. När svart, gult och två nyanser av blått kokat ihop stod vi med ett grått, trött derby.

Djurgården kan inte vinna.

AIK förtjänade inte att göra det.

Följ ämnen
AIK Fotboll

Varje derby är sitt universum. Så vad var det som hängde i luften den här gången? Vad var det för vibrationer som spred sig genom asfalten och studsade mellan väggarna?

Ångest? Det är det alltid. Det här var annorlunda.

Djurgården har låtit bli att vinna derbyn när de varit usla, när de varit bra, när de varit halvdana, favorittippade och på väg rakt ner i mörkret.

Nu åkte de till Solna som Sveriges formfinaste lag sett över de senaste veckorna, de kom hit som serietvåa, med hela Isaksson-Olsson-Källström-ryggraden på plats och skytteligans etta och tvåa i startelvan.

Fyrtiofem minuter före avspark drog klacken igång partyt inne på Friends, norra kaosrusade in samtidigt som AIK:s spelare (med en riktigt fin hyllning av 300-matchersjubilaren Per Karlsson), det var skräck från helt olika hörn av paletten.

AIK:arna var oroliga för att möta ett så här bra Djurgården.

Djurgårdarna var skräckslagna för att vara så här bra men inte kunna vinna ändå.

Ni hör, det fanns mer att vara rädd för än att se fram emot. Och det var en sådan match vi fick.

Knappt ett skott på mål

AIK sjönk hem i sitt 5-3-2, Djurgården låg vid mittlinjen i sitt 4-4-2, det tidiga anfallsspelet baserades konstant mer på att välja det säkra alternativet, med minst risk. AIK tryckte upp två av sina tre centrala mittfältare, medan Kristoffer Olsson spelade kvadraten ihop med backlinjen. Djurgården försökte ta sig fram mest genom att Kim Källström sjönk ner som vänsterback för att hiva fram quarterback-passningar mot spelare som helst vill ha bollen på fötterna.

Långsam fotboll, försiktig fotboll, sjutusen kvadratmeter som krympte till hälften, noll avslut av de fyra anfallarna första halvtimmen, knappt ett skott på mål.

Ja: Derbyfotboll.

Någonstans passade det väl AIK bättre att ha det så, en match utan riktigt flyt för Dif att få igång passningsspel och rotationer i. Och när AIK själva väl lyckades spela sig förbi Dif:s förstapress så hade både Johan Blomberg och Stefan Ishizaki hyfsade utgångspositioner att ta med sig bollen ifrån.

I väntan på en matchbild att orientera sig i fick vi enskildheter, situationer, minisekvenser som betydde något.

Jacob Une Larsson skadade ryggen, och Dif fick en lite räddhågsen backlinje. AIK drog på sig ett par varningar. Nils-Eric Johansson vann allt i luften. Henok Goitoms länkkvalitéer saknades. Gustav Engvall utmanade Per Karlsson med en fin förstatouch, när Dif för en gångs skull spelade sig fram lite snabbare.

Och så något som rev undan mattan under Djurgården: Kim Källström som rusade in i eget straffområde, släpade med foten och träffde (väl?) en annars blek Nicolás Stefanelli i bakhasorna.

Straff, Obasi iskallt mitt i mål, och hörde ni nåt från Solna så var det Munch-skriet från 21 tidigare derbymatcher, alla de där som Djurgården inte vunnit.

”Det där är inget vi tänker på” brukar det heta. ”Bara barn tror på spöken” brukar Özcan Melkemichel säga.

Som om.

Jag tror inte heller att sex segerlösa år är något som spelare tänker på när matcher börjar, men jag är fullkomligt övertygad om att de tänker på det när det står 0–1 efter 39 minuter. Att de spyr på tjatet, att de är trötta på lillebrorsrollen.

Det blev så mycket tystare från den blå läktaren efter det

Vad är ett derby egentligen? En kamp om skryträttigheter för alla, ett komplex för Djurgården, ett hål i tiden för AIK, en chans att leka cowboys och indianer för en viss kategori supportrar (de sprang av sig i paus den här gången).

Särskilt mycket fotboll var det hur som helst inte den här gången.

Ingen vann – ingen förtjänade det

AIK fick in lite klister mellan sina segment när Goitom till slut kom in, annars väntade de mest på att tiden skulle göra sitt. Melkemichel bytte in Aliou Bajdi för att ha någon att spela lite rakare på, men Dif fortsatte försöka få igång sitt strejkande passningsspel utan att testa andra alternativ.

De kunde inte spela bra fotboll nu, och de försökte inte ge sig på att spela dålig fotboll.

Gräset släppte, Jonas Olsson balanserade på gränsen, Oscar Linnér räddade en Mrabti-nick och ett Eriksson-skott.

Det var inte bra, men det var något. Med Badji inne som referenspunkt fick Gustav Engvall mer syre, och ju mindre boll AIK fick desto mer fick de försvara sig.

Djurgården kann inte vinna?

Kanske inte, men när Kim Källström rensat undan pappershärvorna runt fötterna och skickat in en hörna, när Aliou Badji hittat en plats som Henok Goitom inte hittade – ja, då satt nicken sådär fysiskt fint i första hörnet att de i alla fall slapp förlora.

De hade ju kunnat vinna också, när Kristoffer Olsson gav Engvall och Badji fri framfart mot mål, men så mycket kvalité fanns inte i det här derbyt.

Ingen vann, ingen förtjänade det.

Djurgården kan möjligen prata om god moral efter det här, men alla andra kommer att fortsätta prata om sex år utan vunna derbyn.

Och om ett par dagar kommer alla att ha glömt en match som helt enkelt inte är värd att minnas.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.