Edsbyns femte raka – tacka geniet för det
UPPSALA. Bandybyn, guldbyn, armar och klubbor upp emot skyn.
Jo, så klart.
Men mitt i ett guldfirandes alla heta känslor kanske man kan få lyfta fram det iskalla, tjuriga bandygeni som avgjorde.
Ola Johansson, heter han.
Nej, det är klart att han inte går med på det.
När allt var över, när det här landets bonnigaste, stoltaste segersång rullade runt Studenternas och Edsbyn hade krossat hem sitt femte raka SM-guld – då stod Ola Johansson där med sina små gester och sin kontrollerade mimik. I handen höll han ett litet, tummat block.
Han pratade förstås om Laget, ledarna, Franco Bergman, spelarna, klubben, hela detta fantastiska lilla samhälle ute i hälsingeskogen där bandyn är både kyrka och religion.
– Det går att hämta mycket kraft från skogen, sa han.
Jo.
Vi vet.
Men det går också att hämta mycket kraft i en ledare som är perfektionist och vinnare till det psykopatiskas gräns (men inte över, han heter inte Fosshaug).
Om ni följt bandyn det senaste året så vet ni att Edsbyn fått en hel del skit för att de spelar för att vinna. Cynisk bandy, kontrollerad bandy med stringent försvarsspel, minimalt risktagande och ett sjuhelvetes hörnskytte från Joakim Hedqvist och Peter Törnberg. I de två sista semifinalerna mot Västerås kom samtliga Byns mål på fasta situationer.
Edsbyn ville inte spela så
I går skulle det bli trångt, låst, försvarsspel som dödade livsglädjen, få mål. Många trodde det. Jag tror att Saik någonstans gjorde det också.
Men Edsbyn ville inte spela en final på det sättet.
De klev upp, satte tryck, spelade attackbandy tills Sandviken gjorde misstag.
Och, kära nån, det dröjde inte länge.
Henrik Hagberg (han hade varit febersjuk) gav bort bollen efter en minut. Daniel Jonsson tilläts hitta fram med en o-edsbynsk stickpassning efter sex. Edling stressade fram 3–1 efter åtta.
Mot Västerås väntade Byn till sista kvarten med att rusa ikapp och förbi. Mot Saik var matchen död och begraven efter första kvarten.
När Jocke Hedqvist klappade in 5–1 på en högerhörna exploderade den bandybollsröda sektionen i den där sången som handlar om en by där sporten är Liw och frälsning:
Hallelujah, vi är från Byn!
Vi är från Byn, bönder från Byn.
Armar, klubbor, upp emot skyn.
Edsbyn på is, vilken underbar syn.
Matchen var över där. Saik hade inte ens hunnit fram till Uppsala. Deras försvarsspel var pinsamt och slarvigt. Magnus Muhrén, själva navet i anfallsspelet, rörde knappt bollen.
Matchen tillhörde andra; Magnus ”Kuben” Olsson, Daniel Jonsson, Daniel Liw, Jocke Hedqvist. Och Anders Svensson, målvakten, trots att han släppte sex.
Som en dyngrak chimpans
Matchen som gick till val på löften om kontrollbandy svängde som en dyngrak chimpans på en enhjuling.
Den svängde däremot bara åt ett håll.
Edsbyn fick eller skaffade sig sin drömstart, men de fortsatte hela vägen in i mål. 11–6, historiens målrikaste SM-final. Favorittippade Sandviken har mosat Byn i seriespelet, men var chanslöst i går och vill ni ha en förklaring till det så kan ni få två.
Den första läste jag om i Ljusnan häromdan. Jocke Hedqvist fick en fråga om hur det känns att åka ut på Studenternas. Han svarade så här:
– Gåshuden lägger sig efter värmningen, kommer tillbaka före avslag men försvinner när matchen blåser igång.
Den som till och med vet när gåshuden ska komma och gå blir aldrig överraskad i en final. Edsbyn har vant sig vid det här, och det är en vana som är en extrem tillgång så länge som den inte är släkt med mättnad eller högmod.
Förklaring två heter Ola Johansson.
Sveriges bästa bandyögon blir aldrig mätta, nöjer sig aldrig, vilar aldrig. Som spelare, i Boltic, vann Ola igen och igen och igen, och han har planterat exakt samma noggrannhet och hunger i Byn.
När Kuben Olsson lyft bucklan fick han hela truppen att visa upp sina spretiga händer mot alla de där busslasterna fans som åkt ner. Här har ni dom: fem raka guld, rätt i ansiktet.
En stund senare stod vi med Ola Johansson i ett litet tält bakom mästarnas omklädningsrum. Det var en perfektionist som pratade, en perfektionist med femton SM-guld.
– Vi är från Byn. Vi jagar fortfarande. Den bilden finns kvar i oss, att det är vi som jagar.
Efter fem raka guld är det en bild som måste ifrågasättas.
– Ursäkta, men… fattar ni trögt, eller?
Då log perfektionisten.
– Jo. Vi gör nog det.
Och medan Johansson log rullade busslast efter busslast norrut, mot en mycket liten, mycket stor by.
Med armarna upp emot skyn.