Laul: Henke gjorde allt rätt i comebacken
Fint att se Henke Larsson igen.
Stort förstås att han är tillbaka i allsvenskan.
Måtte det sluta bättre än senast.
Förra gången slutade det med att Henke höjde knytnävarna och gjorde sig redo för närstrid.
En olycksalig söndag i slutet av november 2016, maskerade uslingar tog sig ner på Olympias innerplan för att markera mot att Helsingborg ramlat ur allsvenskan. Ty så fungerar hatkulturen att fega machomän ur denna supporterkategori – kategori stenålder – anser sig ha rätt till handgripliga protester när laget de påstår sig älska (men i själva verket behandlar som en kvinna i ett misshandelsförhållande) gör dåliga resultat.
Henrik Larsson tog fajten.
Han är uppenbarligen inte rädd att ta den igen.
På sätt och vis är uppdraget inte svårare att formulera än det var den där avgörande kvalmatchen mot Halmstad 2016: allt handlar om nytt allsvenskt kontrakt. Med skillnaden att den här gången är det ännu viktigare då intäkterna från tv- och spelavtal ökar med flera miljoner från och med säsongen 2020.
Tränaryrket är ett erfarenhetsyrke
Är Henke Larsson rätt person att lyckas med det han redan misslyckats med en gång?
Det finns några sanningar om fotbollstränaryrket som förtjänar att nämnas i sammanhanget. Å ena sidan är det inget som säger att före detta storspelare blir en bra tränare per automatik. Å andra sidan är det ett erfarenhetsyrke.
Alla vet vad Henke Larsson åstadkom med som spelare – VM-brons, Champions League-titel och skyttekung flera gånger om. Alla vet att han ännu inte lyckats i närheten av lika bra på tränarbänken. Men idag är Henke en glasögonprydd 47-åring som varit i situationen tidigare och rimligen lärt sig exakt vad som krävs. Åtminstone vad som är viktigast. Framför allt: vad han kan begära av sina spelare
En oharmonisk Peo Ljung
Efter Skånederbyt mot Malmö FF – det som blev företrädaren Peo Ljungs sista match – sa jag till min kollega Johan Flinck:
– Peo har inte känts i harmoni med livet den här våren.
Om jag, som befinner mig långt ifrån spelartruppen, kan nosa mig till att en tränare mest är tjurig och besvärad, ja då gissar jag att spelare och ledare reagerat på det också.
Henrik Larssons intåg har gett mig en fräschare känsla. En känsla av en fighter som är tillbaka, uppfylld av att leverera bättre än senast. Och som sprider den energin i spelargruppen, vidare ut i föreningen och till fansen via positiva resultat.
För det är där vi landar till syvende og sidst – vid resultaten. Detta vet Henrik Larsson förstås bättre än någon annan, och inför avspark i comebacken mot Örebro konstaterade Henke att särskilt stora spelmässiga förändringar var inte att vänta:
”Vill inte rota för mycket”
– Jag vill inte in och rota för mycket, det finns det inte tid för, sa Larsson i tv-intervjun.
I stället tvingades Henke till en rad förändringar, både inför matchen och under den. I samtliga fall agerade han klokt och noggrant. Att hans intåg gett spelarna ny energi syntes direkt då Max Svensson kom till avslut redan efter tjugo sekunders spel (skottet gick rakt på målvakt).
Henkes första drag handlade om hur anfallsspetsen Andri Bjarnason – som sålts till FC Kaiserslauten – skulle ersättas? Valet föll på att flytta upp löpstarke högeryttern Mamudu Moro på topp.
När debuterande yttern David Boysen skadade sig efter fem minuter ställdes Henke inför ett nytt val: han bytte in Wanderson till höger medan Moro blev kvar som anfallsspets. Både Moro och Wanderson var sedan inblandade i Rasmus Jönssons segermål, ett skickligt anfall från höger där HIF sågade sig igenom två lager ÖSK-press innan Jönsson helt fri kunde fläka bollen över keepern Oscar Jansson.
Henke Larssons matchplan att försöka störa Örebro högt föll väl ut. Dagens HIF – trots att Andreas Granqvist var tillbaka – är inte skickliga nog i defensiven (eller självförtroendestarka?) för att falla tillbaka och lita på sitt försvarsspel. När Örebro närmade sig straffområdet blev det onödigt (o)roligt nästan varje gång, inte minst under de dramatiska slutsekunderna där ÖSK berövades möjligheterna att kvittera efter en svårbegriplig avblåsning.
Får ha överseende med Moros avslut
Bättre därför att starta pressen så högt upp i planen som möjligt, så länge HIF nu orkade göra det. Det ledde dessutom till ett antal bollvinster från svaga ÖSK-fötter – särskilt Arvid Brorssons – i strategiska lägen, men om fördelen med Mamudu Moro är hans rörlighet och djupledshot, så är nackdelen hans avslut. Före dagens match hade Moro kommit till sjutton avslut i årets allsvenska, missat målet nio gånger och bara gjort ett mål. Mot ÖSK fortsatte Moro på den inslagna vägen: antingen satt skotten rakt på Oscar Jansson eller så gick bollen utanför.
Jag köper ändå Henke Larssons tanke att ha just Moro som trycker bak motståndarens backlinje och kommer till avslut. Då får man ha överseende med att bollarna hamnar lite här och var.
ÖSK – vars tränare Axel Kjäll ägnat sommaruppehållet åt att gå från 4–3–3 till ett flytande 4–4–2 – fick Carlos Strandberg skadad (också han med en baksida i första halvlek) vilket naturligtvis påverkade anfallskraften. Piggast av alla på planen denna kväll var ÖSK:s högerytter Jake Larsson, men när han fick fram bollen till lagkamraterna saknades effektivitet framför mål.
Tufft men smart byte av Henke
Ju längre matchen led, desto öppnare blev det i värmen på Behrn Arenas plastgräs, och allra öppnast blev det på hemmalagets planhalva då Örebro var tvungna att gå framåt i jakt på en kvittering. Helsingborg kunde och borde punkterat matchen med ett 2–0-mål på något av alla omställningslägen, men så var det ju det där med avslutskvaliteten…
Henke Larsson gjorde i stället ett nytt smart byte – men ett tufft sådant – när han tog ut inbytte Wanderson till förmån för den defensivt starkare Anders Randrup. Det som ett svar på att ÖSK bland annat bytte in Agon Mehmeti i dennes första allsvenska match för Örebro. Men närmre än ett diskutabelt domslut nådde alltså aldrig Mehmetis och ÖSK:s kvitteringsjakt.
Faktum är att Henke Larsson gjorde i princip allt rätt sin tränarcomeback – ni såg väl hur inlevelsefullt han jagade på Rasmus Jönsson att ligga tätt på Nordin Gerzics inspelsfot mot slutet? – vilket till sist innebar att HIF tog sin första seger på bortaplan i årets allsvenska.
Tre poäng betyder också att Helsingborg skaffar en del luft ner till nedflyttningsplatserna, men kan fortfarande ligga på kvalplats när trettonde omgången är färdigspelad. Och där vill HIF inte befinna sig när serien är slut.
Fråga bara Henrik Larsson.