Har aldrig sett Linderoth som en perfekt balansspelare
ISTANBUL. Nytt möter gammalt, världar möter varandra, Sverige möter Turkiet – och det är klart att resan skulle börja just här.
Istanbul.
I Linderoths skugga.
Tevagnen som jag brukar leta upp nere vid Galata-brons fäste är borta. Möjligen är smogen, den där ljusa avgasdimman, lite värre än vanligt. Annars är Istanbul som det ska.
Det är samma myller, samma ljud, samma simitci som säljer samma nybakta brödkringlor. Det är samma åtta sidor i samma åtta tidningar om det senaste derbyt (0–0 i söndags, Galatasaray spelade med ett halvt juniorlag) och samma diskussioner om vart man ska med hela detta enorma, otympliga land.
Just nu handlar det om slöjorna.
Regeringen vill tillåta slöjor på skolor och universitet, och de sekulärt övertygade av turkarna ser det som ett otäckt steg åt fel håll.
Jag ska inte blanda mig i just det. Men symboler betyder saker.
Själva är vi är här med vårt landslag, på väg till ytterligare ett slutspel, och vi har våra egna symbolfrågor att slita med. Om vi ska dra ut på analogin en bit kan man nog påstå att det handlar om sekularism mot fundament hos oss också.
Hur mycket ska vi förändra vårt fotbollslandslag? Hur snabbt?
Vill nu ha ett enkelt svar så finns det ett: Att den som vill ha action får gå på bio.
Ingen snabb revolution
När Lars Lagerbäck och Roland Andersson luftade sitt junior/reservlag ute på ett svinkallt, råfuktigt Inönü i går kväll så var det inte ett steg i en snabb revolution. Turkiet–Sverige imorgon kväll är en audition för grabbarna som kan hoppas på att bli grabbarna strax bakom Grabbarna i sommar.
– Här får de chansen att visa att de är tillräckligt bra, sa Lagerbäck.
Han sa inte ”att visa att de är tillräckligt bra för att sitta på bänken i EM” men om vi ska vara ärliga så är det väl det vi kan räkna med.
Det viktigaste som den svenska ledningen har att jobba fram under de närmaste fyra månaderna är inte ett nytt lag – det är en Plan B och en Plan C.
Vilka är alternativlösningarna om de inspelade inte kan? Vilka är redo då? Har vi en tredje mittback som inte gör bort sig? Vilka yttrar kan vi använda för att ändra balansen på mittfältet? Och, framför allt: Vad händer om inte Tobias Linderoth kan spela?
Vi hänger inte direkt i Linderoths kvarter här i Istanbul – han både bor och tränar i Florya, långt från Besiktas – men det är hans stad och det är hans skugga som hänger över landslaget.
Jag har aldrig sett Linderoth som en komplett eller perfekt balansspelare; han är lite för lite Xavi och lite för mycket Gattuso för att vara det. Men han är den vi har och han är den vi litat på i evigheter.
Nu är han på rehab (och jag säger nej, nej, nej) – och även om det flyter på som det ska går det inte att vara säker på att Sveriges mittfältshjärta är helt när bussen rullar mot Schweiz.
Svensson kommer få ett tungt ansvar
Hur ser reservplanen ut då?
Tja, helst behöver vi den där sortens spelare som Willi Reiman bad sin styrelse om när hans Eintracht Frankfurt var på väg att åka ur Bundesliga häromåret : ”En som tar allt bakåt, sköter passningsspelet på mittfältet och gör mål framåt”.
Nu har vi ingen sån. Men Anders Svensson kommer förstås att få ett tungt ansvar. Han har visat att han kan spela åt två håll, han kan ta defensivt ansvar och det finns gifta par som kan varandra sämre än vad han och Fredrik Ljungberg gör.
Men i den rollen avgör inte Anders några matcher längre, det är längesedan han gjorde det. Kim Källström kan göra det, han kan avgöra matcher från vilken position som helst med sina spelvändningar eller sitt skott.
Jag hoppas på Kim, men jag vet att han inte alltid är på rätt plats. Det är det som talar emot honom (och en sån som Behrang Safari) i en spelmodell som handlar mindre om att göra rätt än om att inte göra fel. Zlatan Ibrahimovic är den ende som inte omfattas av den regeln. Eftersom han är anfallare. Och eftersom han är Zlatan Ibrahimovic.
Kärleksförklaring till Rasmus
I går, på en presskonferens högt upp över myllret, bjöd Lars Lagerbäck på en kärleksförklaring till Rasmus Lindgren. Han sa aldrig namnet – och han pratade inte om kärlek heller, även om det hade varit underhållande – men när han sa saker om unga spelare som tagit steg och som bytt klubb la jag ihop två och två.
Lindgren är ju inte här, tyvärr, men han är en av dem som förbundskaptenen ber böner för om kvällarna.
Jag tror inte att han är en frälsare – lika lite som jag tror att Sebastian Larsson är det – men de kan erbjuda alternativ, och alternativ kan vinna matcher i ett mästerskap.
Jag pratade en stund med Sebastian Larsson i går. Han pratade om vad man lär sig i den stenhårda skola som heter engelsk fotboll, när man kommer dit och är liten. När ingen tycker synd om en, när ingen frågar vad man vill ha utan bara vad man kan ge.
– Det här, sa han, är en härlig chans, ett perfekt tillfälle.
Precis så.
Det är alltid kul när spelare får chansen i landslaget, men det är inte landslagets jobb att göra dem till stjärnor. Det finns chanser man måste få och det finns chanser man måste ta.
I morgon kväll vore det roligt om någon gjorde just det. Det är vad jag vill se här i Linderoths skugga. Det, och möjligen den där trevliga lilla tevagnen.