Bank: Hans spöke kommer att plåga
MADRID. Varsågod, en första rapport från ett ögonbedövande Madrid:
Sveriges landslag har problem.
Spaniens?
Spaniens landslag ÄR ett problem.
Så här kan november också se ut. Lite ljus, lite värme, och över Valdeabas förort och Ciudad Real Madrid låg en himmel från en flickrumsplansch, pastellig och overklig.
Florentino Pérez byggde ett fint hem åt sin klubb. Tolv planer, enorma lokaler, gräsmattor som man skulle kunna servera trerätters middagar på.
Det kostade 700 miljoner, Pérez fick hjälp av kommunen för att ha råd.
Det var här som den galaktiska drömmen föddes, det var här Beckham gjorde sin första träning, det var här som supportrarna sen hängde upp banderoller som kallade spelarna legoknektar utan hjärta.
Och, om vi ska tala om hjärta – det är här som Raúl González bor om dagarna.
Han Som Inte Är Med.
Vi kan ägna dag och natt åt att prata om ett trasigt svenskt mittfält, men om Spanien skulle få för sig att leva ut sin fulla potential spelar det ingen roll. Om Cesc Fabregas, David Villa och Xavi hittar ett flöde så kan Sverige ställa upp med Bodens Artilleriregemente i försvaret. Det blir 4–1 ändå.
Han är en ikon som påminner om...
Så jag tycker att vi kan diskutera ”La Furia Roja” istället, världens mest underpresterande landslag.
Ni kan Spaniens historia. Ni vet att det är ett land som inte riktigt är ett land, ett landslag som inte riktigt är ett landslag. De har alla kvalitéer i världen utom Sveriges största; identitet, tydlighet, trygghet.
Det är därför Madrid-pressen skriker om Raúl. Inte för att han är en fantastisk spelare – utan för att han är en ikon som påminner dem om identitet, tydlighet, trygghet.
Och det är därför alla avskyr Luis Aragonés. Häromveckan mötte förbundskaptenen några supportrar utanför Las Rozas, förbundets träningscentra. Eftersom supportrarna var Madridistas skrek de också efter Raúl.
Aragonés blev vansinnig.
– Hur många VM har Raúl spelat? frågade han. Tre. Hur många EM har han spelat? Två.
– Tre och två. Det är fem. Säg mig, hur många har han vunnit? Hur många? Ingen.
Slutsnackat. Kan man tycka. Problemet (utöver att alltihop filmades av tv) är att inte en människa här nere tycker att det är slutsnackat.
Spanien behöver sina syndabockar, någon som kan motsvara den fatalismo y victimismo, det ödesbestämda och offermentaliteten, som förföljer dem. De senaste åren har Don Luis axlat rollen med den äran.
I går dröjde det tre minuter innan första Raúl-frågan ställdes till Lars Lagerbäck. Lite senare frågade jag om man kunde påstå att Raúl är lite av hans favorittyp som spelare.
Lagerbäck svarade att han är fascinerad av hur Raúl rör sig i spelet utan boll. Halvannan timma senare fanns en text på Marcas hemsida under rubriken ”Lagerbäck: ’Raúl är min favorittyp av spelare’”.
Ni förstår.
På lördag spelas en match i Raúls vardagsrum på Santiago Bernabéu, det fanns planer att göra det till något slags hyllningsmatch för honom. Men nu är han petad, och utöver det faktum att David Villa och Raúl Tamudo är världsspelare så kan jag bara se det som en fördel för Sverige.
Tamudo må se ut som en kroniskt förvånad hamster, men han sliter ont i 90 minuter, vräker in mål och är en av mina favoritspelare. Han är också en ikon, men i Espanyol och det räknas inte riktigt.
Kvalitativt behöver bytet inte vara ett nerköp, Men Raúls spöke kommer att plåga Spanien om det går emot.
Och varför skulle det inte göra det?
Sverige kommer ligga lågt
Sverige nötte defensiv i går. Fredrik Ljungberg var lovande aktiv och tjurig, Zlatan och Markus Rosenberg slet i överflyttningar i sidled, Daniel Andersson och Anders Svensson stängde spelvägar, och Matías Concha fick beröm en gång – när han inte följde med upp.
– BRA STANNAT, CONCHA! skrek Roland Andersson.
Om ni nu tvivlade om hur Sverige tänker sig matchen, alltså.
Sverige kommer att ligga lågt och försöka strypa livslusten ur små, kvicka spanjorer – och hoppas att hela det Raúl-lösa Bernabéu imploderar så småningom.
Lagerbäck sa att Spanien borta är en av Europas svåraste uppgifter. Jo, visst, men på 2000-talet har de bara spelat tre tävlingsmatcher hemma mot defensivt välorganiserade landslag.
De har vunnit en (Norge), förlorat en (Grekland) och spelat en oavgjord (Serbien).
Spanien är ett fantastiskt lag, men sällan så fantastiskt som det borde vara. Det fanns i går annat som skrämde mig betydligt mer. Som att Mikael Nilsson börjat träna i shorts igen. Det är oroande på riktigt.