Bank: Hade bollen – gick till semifinal
Sportbladets krönikör: Australien orkade stå emot i 86 minuter
MONTREAL. Australien hade moral, hjärta och elva spelare som ville skriva historia.
Japan hade bollen.
Ibland behöver man inte mer för att gå till semifinal i VM.
Under ganska många år har Australien spelat fotboll med världens förmodligen intressantaste dna-uppsättning.
De har en folkstam med rötter hos britter och på Balkan, de lät den styras av nederländska hjärnor, och bättre än så borde det rimligen inte kunna bli.
Fast kanske det.
Efter att ha rott sin fotbollsbåt med orange åror länge och väl bestämde sig fotbollsförbundet att segla för egen vind. Australien skulle spela australisk fotboll, varken mer eller mindre. Hejdå till nederländska förbundskaptener. Alla landslag, från pojk- och flicknivå upp i seniorlagen skulle styras uppifrån, och de skulle spela en fotboll som grundades i den australiensiska folksjälen.
Fart, fläkt, full fart framåt.
På damsidan innebar det att Alen Stajcic, vars pappa immigrerat från gamla Jugoslavien, tog över efter nederländskan Hesterine de Reus. Han fick fria händer att implementera sitt 4-3-3 baserat på aggressiv, snabb fotboll.
Visst skulle de acceptera förluster, men då skulle motståndarna minsann få komma och slå dem först.
– Om dom ska slå oss måste de spela väldigt bra fotboll, har han förklarat.
Kokande värme
I natt mötte de Japan i kvartsfinal, i 30-gradig värmebölja på Edmontons gulgröna arena. De spelade för att skriva historia, och de spelade för att bygga en framtid. Nyligen bestämde sig tv-kanalen ABC, som tidigare ägt rättigheterna till den australiska damligan för att inte längre sända matcherna.
Ville de synas var det här chansen att göra reklam för sig.
De har förberett sig som ett klubblag sedan i januari, spelarna vittnar om att truppen är mer som en familj än något annat, och de har en arbetsmoral som gör att det lika gärna kan vara anfallsveteranen Lisa De Vanna som är nere och bryter anfall i eget straffområde som någon av backarna.
Det var bara det att de mötte ett lag som… ja, som helt enkelt spelar väldigt bra fotboll.
I fjol vann Japan med 1–0 mot Australien i finalen av asiatiska mästerskapen. Den här gången kom de med två dagars mindre vila i kroppen, och med en lite långsammare passningsfotboll än i åttondelsfinalen mot Nederländerna.
Japan rullade, rullade och rullade lite till. De ritade små geometriska tavlor, medan Australien försökte snitta upp dem med Lucio Fontana-snitt i djupled.
Mittfältsankaret Elise Kellond gjorde ett enormt arbete som sopkvast framför backlinjen, och det dröjde länge innan Japan kunde spela sig fram till några klara chanser.
”Nadeshiko”, de japanska världsmästarna, har vunnit varenda match i VM med uddamålet, enligt storstjänan Aya Miyama spelar det fortfarande bara på sextio procent av sin förmåga.
Men det räcker ganska långt.
Jobbigt att jaga
Bollen må vara överskattad i fotboll, men i det här vädret var det jobbigt att bara behöva jaga den, och Japans bollinnehav låg på samma nivå som deras form: runt 60 procent, långa perioder högre.
De är det spelskickligaste laget som är kvar i VM, de kommer att vara underlägsna i längd i alla matcher de spelar, men de är de enda som försöker göra mål med dubbla klackar (Miyami, Kawasumi) i straffområdet.
Australien orkade stå emot i 86 minuter.
De orkade inte i 87.
För fyra år sedan vann Japan VM i skuggan av en tsunamikatastrof, yngst i den truppen var en artonårig Mana Iwabuchi. Sedan dess har Iwabuchi flyttat utomlands, blivit proffs i Bayern München, men yngst i truppen är hon fortfarande.
Norio Sasaki bytte in henne med en kvart kvar, när Japans spel tappat fart och form, och när ett skott från Iwashimizu landade mitt framför mål stötte hon in matchens enda mål.
Australien var tappert och begränsat. Japan spelar vidare på sina 60 procent.
Det räckte i natt. Det skulle förvåna mig om det inte räcker till final den här gången också.