Bank: Annorlunda – tror det blir bra
Två ensamma män i ösregnet utanför Biltema i Katrineholm – så började alltså vårt nya, stora äventyr.
Om det blir oändligt återstår att se.
Men det kommer att vara annorlunda, jag tror att det kommer att bli bra.
Rösten bar inte riktigt, han har varit förkyld och såg lite sliten och tagen ut, men om man ska sammanfatta Janne Anderssons allra första framträdande som utnämnd förbundskapten så är det med ett centralt uttalande:
– Jag är ingen drömmare.
Meningen hade kanske inte funkat så bra för Martin Luther King i Washington, men så var vi inte heller där.
Vi satt i en loge (källaren, där SvFF brukar hålla landslagsträffar, var upptagen) högt över södra läktaren på Friends Arena, och det var lika befriande som förväntat att höra den där programförklaringen i det lilla.
The Dream is Over (and so, dear friends, you’ll just have to carry on).
Blandning av Hamrén och Lagerbäck
De två senaste landslagscyklerna har gett oss Lars Lagerbäcks pragmatism och Erik Hamréns blodsvallande sökande efter Zlatan-förlösning. Nu svänger Hegel-historien till en tredje, någonstans i mitten.
När Janne Andersson väl började prata så var han som han alltid är. Underhållande, charmant, tydlig, konstant benägen att svara på halvvolley alldeles oavsett om frågan är ställd till honom eller inte.
Hans fotbollssyn ligger närmare Lagerbäck, hans värme närmare Hamrén. Rekryteringsprocessen sköttes alltså i regnet utanför Biltema och Willys i Katrineholm, mitt i ett Lars Tunbjörk-färgat folkhem, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte är ett steg tillbaka som känns som ett steg framåt.
Det är en symbolik, precis som det är en symbolik att Anderssons första tävlingsmatch går mot det Holland som en gång fick Hamréns självförtroende att gå i konkurs. Det finns mängder av frågor att ställa innan dess, men redan nu har vi fått ett par svar.
När det gäller grunder:
– I grunden vill jag att mina lag jobbar som satan och jobbar tillsammans. Att det finns en glädje, ett engagemang. Sen pratar jag mycket om att man ska våga som spelare. Våga för mig är att om man bestämt hur man ska spela så gör man det, oavsett om man spelar hemma eller borta, om man leder eller ligga under. Att man inte gömmer sig.
Skillnad mot klubblagsfotboll
När det gäller ledarskap:
– Jag tror på ordning och reda när det gäller hur vi ska spela. En tydlighet. Jag är ingen drömmare.
När det gäller struktur:
– Det var en absolut självklarhet för mig att ha det så (att ha en assisterande förbundskapten vid sin sida).
Landslagsfotboll är inte klubblagsfotboll. Tiden är så mycket kortare, utrymmet så mycket mindre. För att få ett lag att fungera krävs hjärntvätt, automatik, tydligt etablerade reflexsystem där alla vet precis hur man ska spela.
Janne Andersson har lyckats med det i IFK Norrköping, med unga spelare som klarat av att blanda dunderorganiserat hårdgnuggande presspel med bollkontroll och bollvård, temposänkningar och explosioner.
Det ger inga garantier för att han ska klara det i en helt annan miljö, med helt andra förutsättningar – men det är i alla fall inget motargument.
Intressantast av allt är kanske den andra biten, den om strukturen i verksamheten. För både SvFF och Andersson var det ”en absolut självklarhet” att ha en assisterande förbundskapten som en del av ledarskapet.
Det är svårt att tolka det som något annat än ett resultat av SvFF:s erfarenheter under den senaste eran, där Erik Hamrén valde att jobba med Marcus Allbäck som ”spelaransvarig”, en feel-good-faktor som skulle korta avståndet mellan spelare och förbundskapten.
Hamrén hade behövt stöd, inte minst taktiskt stöd i försvarsspelet, nu vill SvFF försäkra sig om att resurserna läggs på den delen snarare än på att ha ledare som kan hoppa in och fylla en plats i tvåmålsspelet på träningarna.
Vem som får rollen är svårt att ens gissa. Roland Nilsson nämns (jag är tveksam till det), Peter Wettergren kommer säkert att nämnas också (jag tror mycket på det), det finns säkert en handfull andra namn som kommer att bollas under resans gång.
Det ska diskuteras, Zlatan Ibrahimovics fotbollsframtid ska utkristalliseras, och under tiden ska Sverige spela ett kittlande EM på fransk mark.
Vi åker dit med stora drömmar, det hade varit tråkigt annars.
På andra sidan börjar verkligheten. Det känns faktiskt ännu mer spännande.