Brott mot uråldrig svensk tradition

SÅDAN FAR, SÅDAN SON. Håkan Ericsons coachning för tankarna till den fotbollsfilosofi som Georg ”Åby” Ericson förespråkade – och som dömdes ut.

I slutet av 1970-talet hävdade en förbundskapten som hette Ericson att Sverige minsann borde kunna trilla boll även mot världsnationer.

Han fick fel. Han dömdes som förlorare.

40 år senare försöker en förbundskapten som heter Ericson bevisa att maximer som gällde då kanske inte behöver förbli sanningar för alltid.

Minuterna före avspark i EM-premiären klättrade Håkan Ericson upp på en massagebänk i omklädningsrummet.

Han skruvade upp tonläget, höjde rösten och pratade om hur laget stod högt uppe på en balkong och att det ofrånkomligen var dags att hoppa.

Skulle säkerhetslinan hålla? Skulle bungyjumpet bli lyckat? Håkan Ericson själv hade ingen aning, men han ville i alla fall försäkra sig om att spelarna skulle kasta sig ut över kanten i den superhjältekostym de själva sytt upp.

Dagen efter kvällen före hasade förbundskapten runt i en källare på ett hotell i Lublin och var belåten.

Inte med resultatet, egentligen, men med uttrycket. Hans samling allsvenskar hade ställt sig öga-mot-öga med Premier League-kulissen och fortsatt med sitt bollhållande, trofast trillat sina kortpassningar. De hade varit sanna mot sig själva och mot deras gemensamma vision.

Om något så tycker jag att vi undervärderar våghalsigheten i det som den här U21-upplagan försöker sig på.

Visst har det funnits förbundskaptener som pratat om att ”utveckla ett eget spel” förut, men när det väl varit dags för mästerskapspremiär mot Ukraina så har vi lik förbannat stått där och lyft iväg räddhågsna, planlösa säkerhetslyror från backlinjen.

Jag uppskattar utförandet

Missförstå mig rätt. Jag har aldrig tillhört de som sett ett egenvärde i att ständigt sträva efter svensk possessionfotboll, utan snarare varit en av dem som hävdat att vi aldrig kommer att kunna besegra Spanien med spanjorernas egna vapen.

Det förhindrar mig inte från att uppskatta utförandet, konsekvensen, banbrytandet. Det Håkan Ericsons lag just nu genomför är rena kulturrevolutionen, ett brott mot en uråldrig svensk tradition.

Alla som kan kan sin blågula fotbollshistoria vet ju vad som hände i skarven mellan 1970- och 1980-tal. Den stora ideologiska slutstriden avgjordes – och en sida stod som solklar segrare.

Bob och Roy. 4-4-2. Svennis och Lagerbäck.

En av de tydligaste förlorarna hette Georg ”Åby” Ericson. Han var en ivrig förespråkare för en mer kortpassningsbaserad fotboll – och givetvis även pappa till en ambitiös, ung fotbollskille som själv var på väg att bli tränare.

Grabben hette ju Håkan, och nästan 40 år senare står han nu här och kan reflektera över vägar som vindlat och cirklar som sluts.

Själv blev han aldrig någon ideologiskt driven fotbollsfilosof, utan snarare en flexibel och ombytlig pragmatiker.

Ifall man har två bollvinnare på centralt mittfält och Isaac Kiese Thelin längst fram, då utgår man väl ifrån den snabba, raka omställningspassningen. Om man istället har Kristoffer Olsson som grundfundament så får man lov att bygga spel på ett annat sätt.

Lite flyt behöver man såklart längs vägen. Erik Hamrén drömde också om en annan sorts svensk fotboll, men gick på en smocka i Amsterdam som slog upp stora hål i hans övertygelse.

När Håkan Ericsons försökskaniner flög ner till Teneriffa för det här kvalets första utmaning fick de knappt tag på bollen under 20 prövande inledningsminuter. Men sedan fick Saúl rött kort och sedan gick det plötsligt att hävda sig mot spanska rondorullare och sedan så växte bara tron och tillförsikten därifrån.

”Vi försöker bryta lite ny mark”

Än är de såklart inte framme och färdiga. Det finns inga som helst garantier för att de lyckas besegra varken Polen eller Slovakien genom att sy samman småsnirkliga passningstrianglar – än mindre att de når fram till någon slags spegelvänd finalrepris mot Portugal – men vi kan i alla fall räkna med att de kommer att försöka.

– Vi försöker bryta lite ny mark för svensk fotboll, och då är det helt avgörande att vi inte börjar tvivla och tveka bara för att utmaningen blir större.

Vad hade pappa sagt om han hade sett ett blågult landslag spela på det här sättet?

– Jag tror att han hade gillat det. Han hade nog kostat på sig ett ganska brett leende.